Krönika: kent är inte längre mitt

 
Jag står i Trädgårdsföreningen bland tiotusen svennar och ser min ungdom blekna bort. Den förminskas och förvandlas till något som jag inte känner igen. Något som jag inte hör ihop med längre. Jag står bland medelålders par som klappar händer och fulla grabbgäng med nävarna i luften. De fotar varandra med blekta tänder och tribal-tatueringar, samtidigt som de skriksjunger med i textrader om döden eller kärleken, eller vad det än må vara.

 

kent är min ungdoms stora kärlek. Min besatthet av dom har varken varit hälsosam eller normal. Den har knappt ens varit försvarbar. De har varit det viktigaste i mitt liv i åratal och har format mitt sätt att lyssna på musik. Jag har sparat tidningsurklipp, sovit på asfalten utanför arenor, varit dödsnervös på signeringar, hängt på forum där jag träffat vänner som jag fortfarande har kvar och rest landet runt för att se dem spela. Jag har köpt varenda skiva, LP, singel och tröja, spenderat tusentals kronor, hjärta och kärlek på det band som varit viktigast för mig. 

Som jag har blundat och förlåtit de senaste åren. Som jag har ursäktat, slätat över och klamrat mig fast. För det är ju kul att de utvecklas. Att de försöker göra något annat. Att de inte fastnar och att de håller sig relevanta. Att de slutar med rocken och experimenterar med elektron. För de har ju spelat ihop i tjugo år och släppt elva skivor. Klart att inte allt kan vara bra, men jag har alltid sagt till mig själv att det där odefinierbara, det magiska, finns kvar...

 

Jag står i Trädgårdsföreningen bland tiotusen svennar och känner ingenting. Det magiska finns ingenstans. På scenen står samma personer som jag följt slaviskt, förälskat mig i, vuxit upp med, lärt mig allt om och aldrig slutat känna för. Men de är nu en stor maskin. Och de levererar. De har väldigt ambitiös ljussättning och jävligt hög bas. Det mullrar från scenen i övermaxade houserefränger. Framförandet är perfekt, ingenting går fel. I stunder tappar jag koncentrationen och då känns det som om jag är hemma och lyssnar på en skiva. Med undantag från nålsticket som är Berg & Dalvana blir jag aldrig någonsin förvånad. Inte ens nostalgiskt. Aldrig någonsin rörd.

 

För med elva skivor i ryggen väljer de låtar som inte når fram till mitt arma kenthjärta. De raderar hela nittiotalet. De har gått vidare och det blir Summerburstkänsla på hela skiten. Summerburst blandat med Lotta på Liseberg. Det är för grabbgängen och de medelålders paren som tycker det är trevligt att gå på konsert som låtarna har valts och svetsats ihop till det perfekta paket som är ”en rockshow”. Det är en bra dag på jobbet, på "världens bästa jobb", som Joakim Berg säger från scenen. Och så är det väl. De har gått vidare nu och jag har stannat kvar. 

 

Jag står i Trädgårdsföreningen bland tiotusen svennar och känner att det här bandet inte är mitt längre. 

 

Fanny Wijk