Idag den 17/5 intar Bob Hund Slakthusomådet i Gamlestan tillsammans med Jenny Wilson. Med sig har de sitt nionde album 0-100 som släpptes nyligen. Det nya albumet vittnar om att den enklaste vägen kanske inte alltid är den allra bästa. 

Bob Hund har kallats Sveriges bästa liveband i 25 år och kanske ligger deras framgång just i att de vägrar falla in i slentrianbetonade mönster. Djungeltrumman ringde upp Jonas Jonasson som spelar synt i Bob Hund för att prata om konsten att kompromissa och om att spela fel minst lika många gånger som man spelar rätt. 

Jonas berättar att skapandet av 0-100 har varit en brokig resa. Albumet låter inte lika producerat som deras senaste album, istället tillåts bandkänslan ta plats. 

– Vi försöker förmedla någon slags demokratisk berättelse som egentligen är en lång resa som vi har jobbat på hela tiden. Vi har ett långvarigt och långsiktigt tänk med musiken. Om man ska jobba effektivt med musik så ska man jobba med en eller två bandledare och bestämma sig ganska snabbt. Då tjänar man kanske pengar med en gång. Så har vi aldrig jobbat, vi har skjutit på det hela genom att låta alla få vara med. En del röster tar längre tid på sig att göra sig hörda i en konstellation av människor, så också i vår konstellation som band. Det här är väldigt mycket frukten av en demokratisk process.

Han berättar att den största utmaningen med att ha en demokratisk infallsvinkel på musikskapandet har varit att det känns ineffektivt. Det har varit mycket väntan, något som kan föda viss frustration men eftersmaken är dock desto bättre. Själva hantverket i musicerandet har fått stå i fokus på 0-100. 

– Vi brukar likna det vid snickare. Nya snickare har spikpistoler och det går fruktansvärt fort att göra klart saker. Det är sällan man får se det i sådana där program där de gör om torp, istället vill man se fogsvansar och själva hantverket, det är lite där vi är nu som band. 

Denna gången hade dock Bob Hund inte så gott om tid på sig, men trots tidspressen bestämde de sig för att göra det på sitt egna vis. 

– Det är bara vi som kan jobba på det här viset. Hade vi varit skickligare musiker hade vi dessutom haft mycket mer material. Vi tar den långa vägen. Men alla som har sett oss live vet att det händer något unikt, men det är inte alltid vi spelar rätt. Vi spelar fel lika många gånger som vi spelar helt fantastiskt rätt.

– Samtidigt har det varit väldigt nödvändigt för oss att göra det här just nu och att inte göra det på något annat sätt. Det var egentligen inte alls tänkt att vi skulle göra det såhär utan det växte fram på vägen. Vi hade helt andra ambitioner. Det är också viktigt att vara följsam och flexibel i en process tycker jag. Det är lite så som Thomas burkar säga ”när alla är missnöjda så är det perfekt”. Att kompromissa innebär att man får vara missnöjd på någon punkt men att alla får vara med. Det beror lite på hur man ser det. 

Det känns som att ni har lyft just kompromissandet och demokratin i det ni gör. Skulle ni säga att fler människor i världen borde kompromissa? 
– Ja. Det är nog det vi har kommit fram till. Förutom att ha gjort några jättefina bitar och en skiva så är det även ett hållbart tänk. Man kan inte köra på effektivitetsgrejen för då står det fem stycken kvar och är ännu mer missnöjda och en är jättenöjd. Då går jorden under ju, det har vi sett förut. Kompromissen är alldeles underbar, den innebär att man samsas och samarbetar. 

När Jonas får frågan om vad som har gjort att Bob Hund lyckats fortsätta utmana sig själva i sitt skapande berättar han att publiken, eller bandets sjunde medlem som han väljer att kalla dem, har haft ett stort inflytande. Tack vare att publiken har gett Bob Hund sitt förtroende har de också gett bandet chansen att göra det de finner nödvändigt. 

–Vi kan alltid sätta publiken på prov och även indirekt oss själva. Jag har alltid sagt att jag inte är så intresserad av musik egentligen. Jag är intresserad av vad musiken förmedlar. Själva skalan upp och ned, melodin eller dynamiken den får man förutsätta att den kommer av musikaliteten självt, sedan är det ju vad man ska ha det till. Finns det någon nytta med det här? Då kommer publiken in, det är de som bestämmer. Jag hoppas att det här albumet är någonting för publiken ta med sig hem och mysa med. Kanske ta det med sig in i sitt förhållande, in i politiken eller vad man nu vill använda det till.

Ni har arbetat länge ihop nu medan många band glider isär. Varför tror du att det har funkat för er? 
– Dels är vi nog envisa sorter. Det är väldigt givande och vi gör alla musik på annat håll också men det är något magiskt som händer när vi spelar tillsammans. Det fortfarande låter unikt när vi spelar ihop. Sedan tror jag att det är den här långsiktiga ekonomin som vi har som har gjort att vi håller ihop. Det är någon slags planekonomi eller vad det kan heta på fint språk som är hållbar i det långa loppet. Vi började i det här bandet för att vi hade gett upp alla former av att försöka göra någonting som var kontemporärt, inne och insmickrande utan vi gjorde det utefter vad vi själva ville göra och så kom publiken ändå. Det är magin, att vi får lov att göra nästan vad vi vill och publiken säger yes. Det är fortfarande förföriskt måste jag säga.