Igår släppte exilgöteborgaren Cobrah sin första singel. Låten heter IDFKA och du kan se den här nedan. Vi pratade med henne om inspirationen från fetishvärlden, vogue och hur det var att vara den enda punkaren i Askim Billdal.

Presstexten kallar IDFKA för “en lekfull och hänsynslös mix av electro, pop, vogue och sexuell utlevnad” och det känns inte som något vi behöver argumentera emot. Cobrahs förstasingel är bland det mest unika vi hört i höst. Hennes spelning på Emmaboda 2018 kallades ”årets svåraste bokning” av Gaffa. Hon har uppträtt på Stockholm Pride och varit förband till Jenny Wilson på Vasateatern. En intervju var oundviklig.

Vem är du, och hur kom Cobrah till?
– Jag växte upp i Göteborg och gick ut mycket på klubbarna där. Nu jobbar jag ju “ish” som artist och har gått på Musikmakarna som är en superpopskola. Där lär man sig att producera pop, du vet. Sen träffade jag en kille som heter Hannes som jag gjorde IDFKA med, det blev en så himla bra blandning. Jag dansade mycket vogue när jag växte upp och där dansar man till en väldigt specifik musik. Han fattade grejen och så gjorde vi en twist på det, försökte kombinera den värld jag kommer ifrån med den värld jag lever i nu.

Jag hörde att du var den enda punkaren i Askim Billdal när du växte upp?
– Ja men typ. Det var ensamt. Men det blir ju ännu mer punk när man är så anti allt. Jag kom in på det via emo egentligen, och sen har jag blivit mer punkare med åren skulle jag säga. På den tiden lyssnade jag mycket på ledsen hardcore, som man gör, men jag har alltid varit så himla anti. Framförallt gentemot andra människor, vilket jag är fortfarande. Jag tror att jag egentligen alltid har velat ha på mig platåkängor och hata folk.

Du har dansat mycket i livet, framförallt vogue. Berätta om det.
– Jag har alltid dansat, alltid varit extremt udda. Jag kunde inte tolka sociala koder för fem öre när jag växte upp. I Askim Billdal spelar man fotboll eller inte medan jag, i mellanstadiet, tänkte “magdans vore kul att testa på”. Du är socialt dömd då. Jag gjorde många olika saker inom dans och tyckte det var skitkul, tog 5-6 klasser i veckan och lekte runt. Sedan tog jag en vogueklass av nyfikenhet och älskade det. Nu har jag blivit mycket mer mainstream i och med att queer har blivit mer mainstream, RuPauls Dragrace och hela den biten. Men då tyckte jag att det var en väldigt artistisk dans på något sätt, den är så överdriven och kulturen kring den är så överdriven. Vogue handlar om att kliva in i en roll och ta mycket plats.

Gagballs, gimpsuits och latex. Inspireras du mycket av fetishkultur och fetishscenen?
– Ja jättemycket, mest under det senaste året när jag började forma projektet. Det började med att jag var intresserad, och så spelade jag på en fetishklubb under Stockholm Fetish Week. Jag blev chockad över hur fett det var. Folk i alla möjliga åldrar och sexualiteter som bara är så himla freaky på ett nice sätt. Utlevande och fritt, så är ju inte samhället uppbyggt överhuvudtaget. Och det är väldigt estetiskt vackert över lag. Jag drogs väldigt mycket till det. Jag hade beställt en latexdräkt tre månader innan giget. Den tillverkades från scratch och efter giget fick jag riva av mig dräkten när jag skulle gå på toa på en bensinmack. Det var bråttom till tunnelbanan så jag hann inte sätta på mig kläder under, jag fick åka naken under en skinnkappa hela vägen hem.

– Efter det var det som att den kulturen öppnade sig för mig och jag började ta mer och mer del av den. Jag sökte mycket inspiration i det, jag hade sökt efter en visuell profil och fetish ihop med punk passade väldigt bra.

Är Cobrah ett studio- eller liveprojekt?
– Det är framförallt ett liveprojekt. Det är nice att få streams men jag vill bara ut och spela egentligen.

Gillar du att jobba solo eller vill du ha en skaparpartner?
– Jag jobbar generellt tillsammans med andra, oftast kompisar som jag har lärt känna genom åren, och har mitt eget skivbolag.

Om jag skulle beskriva din musik som “inte så kommersiell”, vad säger du då?
– Jag tycker att min musik är kommersiell på samma sätt som rock är kommersiellt. Rock har varit världens största genre i hur många år som helst men ingen tycker att det är kommersiell musik. Gör Björk kommersiell musik? Att göra något som är annorlunda är superviktigt för mig. Varför ska man vara artist om man inte har något nytt att komma med? Det gör att det finns något intressant i det jag gör, som förhoppningsvis känns nytt och annorlunda.

Du har gjort en del spännande samarbeten utanför musiken också, berätta.
– Jag har arbetat med modeskaparen Antonia Pihl som har jobbat med Icona Pop, Little Jinder, Molly Sandén och så vidare. Hon gör en kollektion som de gör en video till och den videon kommer jag att vara med i och göra musiken till. Det är skitfett, jag lärde känna henne på Stockholm Fashion Week och det var genom henne som jag träffade Simon som har tagit mina pressbilder. Jag åkte och köpte en stor bläckfisk och satte på huvudet, det luktade för jävligt.

”Det ska vara riktigt deppigt väder när den släpps. Min musik passar bättre i mörker” har du sagt om singel nummer två. Hur låter den?
– Den andra singeln kommer att vara lite som denna men mer melodi i refrängen och ingen vers. Sen kommer det att komma lite rapgrejer också, jag försöker hålla det till mitt sound men vill inte göra en EP som innehåller fem versioner av samma låt.