Cobrah är så långt ifrån det tillrättalagda det bara går att komma. Med lack, läder, kedjor och musik som skulle få vilket klubbkid som helst att bli frälst är hon redo att erövra den internationella musikscenen. 

Cobrahs musik är som en slags angenäm käftsmäll, uppfriskande, hänförande och helt oemotståndlig. Den liknar inte något annat som återfinns i det svenska musikbiblioteket och kanske är det just därför som Cobrah inger hopp om att vi fortfarande kan bli positivt överraskade när det släpps ny musik. Cobrahs artistiska uttryck är under konstant utveckling och hon berättar att hon testat sig fram och försökt göra musiken allt mer utmanande innan hon började dela med sig av sin musik. 

– Jag tycker fortfarande att jag inte riktigt har lyckats med det, även om det utifrån sett kan anses vara ganska utmanande. Jag ser alltid grejer som jag tycker är så mycket ballare. Det har varit så att man har samlat på sig olika konstnärer och skapat sin estetik genom åren och då blir det ens referenser när man själv skapar. 

Foto: Zebastian Von Hall

Bildspråket och det visuella uttrycket är svårt att värja sig mot. Det är kontemporärt, kanske kan det upplevas provocerande av vissa medan andra har blivit helt frälsta. En sak är dock säker, Cobrah inspireras inte av det tillrättalagda och bekväma i sitt konstnärsskap.

–Det är väldigt internationellt. Både musiken och allt det visuella är ju inte taget från det svenska kulturarvet. Det är jättesvårt med latex, det är limma och skit. 

– I början tänkte jag mycket kring hur allt ska se ut och försökte distansera mig själv ifrån det och se det utifrån ett konsumentperspektiv, men det blev ganska misslyckat. Sen började jag att göra saker som jag trodde skulle bli fett och har i efterhand kunnat se att det påminner om saker jag sett innan. 

Cobrah gör sina scenkläder själv och har även börjat sy. Till en början tog hon ett enkelt basplagg och gjorde smycken kring det i form av att sätta en massa läderband som hängde ned kring kroppen. 

– Det finns ingenting att köpa här i Sverige, om man ska göra någonting så ska man jobba tillsammans med en designer och det är oftast väldigt dyrt och kostar mer än vad jag får i gage. Och då ska man ändå förklara hela ens vision, det är en jättelång process. Oftast när man får ett gig så är det inte med ett halvårs framförhållning utan snarare en månads, det är kort om tid. Jag har testat mig fram hemma, det har visat sig vara lite mer tidseffektivt. 

Scenkläderna ritas upp i skissblock och sedan börjar kläderna ta form. Cobrah kombinerar enkla klädesplagg som hon sedan gör om med hjälp av nya tillägg eller genom att klippa i dem.

– Det är inte avancerade siluetter eller mönsterkonstruktioner, jag förändrar plaggen med editeringar. Att kunna klippa ut lite hål här och var och sätta in lite nitar och kedjor är min touch på allt. 

Om en jämför Cobrah med resten av Sveriges musikscen så känns plötsligt det mesta rätt så snällt och tillrättalagt. Hon håller med om att hennes konstnärsskap kan ses som avvikande från det vi normalt bjuds in till att lyssna på, istället finns likar på det internationella planet och hennes musik har fått en större lyssnarskara utanför vårt lands gränser. Samtidigt har det varit viktigt för henne att kunna sticka ut våga utmana den norm som råder, där artister anpassar sig efter det svenska utbudet och haft de kläder som går att köpa. 

– Jag har aldrig riktigt känt att jag har kunnat identifiera mig med det som finns här. Det finns många som gör väldigt bra musik, men det har alltid varit väldigt snällt. Jag känner att det aldrig riktigt har funnits en artist som gör samma sak som mig. Allting blir väldigt homogent då Sverige är ett litet land.

– Jag tror också att det är en del av Spotify-generationen som finns nu. I alla fall skivbolagsmässigt och om man är en artist som börjar utifrån ett skivbolag. Det är så extremt streamingfokuserat och då är det också en så himla lätt att göra det som tar kort tid, är väldigt hittigt och lättsmält för då tjänar man pengar och det är skivbolagets främsta intresse. 

Deras intresse är ju sällan, även om det är klart att det finns undantag inom allt, att skapa en kultur eller en långvarig grej som håller tio år framåt, för det betalar inte deras löner. 

Just nu är Cobrah aktuell med musiken till en H&M-kampanj och hon berättar att hon försöker att vara öppen för slumpen och utforska sitt artistskap via de möjligheter som erbjuds. Hon försöker låta sina beslut styras av att göra sådant som känns hundra procent Cobrah och berättar att hon har fått kämpa med att inte ta efter andra så mycket. 

– Jag har varit så himla orolig och undrat om det jag gör är bra nog, eller om det är tillräckligt konstnärligt intressant och hela tiden försökt se värdet i det jag gör genom vad andra gör. Nu på senare tid har jag gått in i studion och försöka att inte lyssna på andra artister som jag gillar utan gjort något som jag känner för att göra den dagen fullt ut. Jag jobbar jättemycket mer på att göra sådant som jag själv tycker är intressant oavsett vad andra har för sig. Det är en jättestor skillnad jämfört med innan.

Hon har alltid varit väldigt målinriktad och berättar att hon vetat att hon ska bli artist sedan hon var liten. Valen av skolor under uppväxtåren har präglats av vad som skulle gynna hennes artistskap mest och hon har både folkhögskola och en utbildning på Musikmakarna i ryggen.

– Jag tror att det är ännu viktigare att kunna göra något annorlunda för att musikbranschen är så himla homogen. Jag tror att min vilja att sticka ut eller göra någonting annorlunda är alltid mycket starkare om jag är i en homogen miljö. Jag tror att det finns många bra saker som kommer ur att man är missnöjd. Alla roliga klubbar är födda ur det. Framförallt för att någon har tröttnat på att allting är så tråkigt och väljer att göra sin egna grej. 

Mot hösten hoppas Cobrah att hon kan arbeta mer tillsammans med andra konstnärer och att hon får tid till att planera saker mer noggrant innan de släpps. Eftersom hon gör det mesta som är kopplat till Cobrah helt själv längtar hon nu efter att släppa in andra i sitt artisteri. 

– Jag tror att det är enklare att samarbeta med andra om man är väldigt säker på vad man vill göra och inte göra. Jag kommer ihåg att ju mindre jag kände att jag visste kring vad jag ville göra desto mer kontroll ville jag ha. Om man är vilsen så vill man ha kartan själv och bestämma var man ska gå. Men ju mer jag producerar, ju mer jag lär känna mig själv och mitt konstnärskap, desto lättare är det att samarbeta med andra.