Månadens krönika av Veronica Odetunde.
Jag växte upp i en lägenhet i Hammarkullen, Angered. När jag var 12 år flyttade vi in i en villa i Utby. Kontrasterna var stora. Jag älskar och kommer aldrig glömma min barndom och mina minnen från Sandeslätt 1, där mitt liv började. Jag glömmer heller inte hur människor antog att jag var adopterad när jag några år senare sa att jag bodde i ett hus.
Två månader efter min tjugonde födelsedag packade jag mina väskor och flyttade till Los Angeles. Ensam. Jag skulle bli vuxen. Jag skulle hitta mig själv. Och få en utbildning förstås. Eller inte få, jag skulle betala och kämpa för den i fyra år.
Mitt första boende i Los Angeles var på ett hostel. Jag och min nya vän Lynn, som jag träffade i en Facebook-grupp för svenskar i Los Angeles, bodde där tillsammans i två veckor. Dagen innan vi skulle checka in läste vi att folk hade blivit våldtagna och mördade på detta hostel. Sant vet jag inte om det var. Men rädda blev vi. Den första natten sov jag med mobilen i handen. 911 var inslaget och redo att ringas, om det skulle behövas.
Jag bodde i Los Angeles i fem och ett halvt år. Under min tid där flyttade jag totalt tio gånger. Jag bodde med över 25 olika människor vid olika tillfällen. Det var roligt till en början. Speciellt då jag är en person som älskar förändringar. Det kändes så skönt att kunna lämna all skit, dålig energi och gamla möbler bakom sig. När det var dags för nästa flytt.
Om det är något dessa flyttar har lärt mig så är det att kvinnor inte behöver män. Kvinnor behöver inte män för att lyfta, för att montera upp eller ner möbler. Kvinnor behöver inte män för att köra lastbil. Men detta verkar män inte förstå. I alla fall inte de män som varje gång jag och mina (kvinnliga) roommates skulle flytta skulle ifrågasätta. Kommer era pojkvänner snart? Är du säker på att ni kan köra den här bilen? Ska ni inte ropa på någon man som kan hjälpa er lyfta? Nej! Tack!
”Majoriteten av mina vänner har egna lägenheter, vissa har lägenheter som de har köpt. En har till och med köpt två.”
Jag har också lärt mig att människor kan vara extremt jobbiga. I pressade situationer så kan människor bli galna och agera på ett sätt som egentligen inte representerar dem själva. Jag har själv gjort saker jag inte vill kännas vid. Jag hade en amerikansk roommate en gång som skrev på sina ziplock bags hur många jordgubbar och hallon hon hade i varje. Just in case någon skulle äta av dem. Då kunde hon räkna ut hur många som fattades. Helt absurt om du frågar mig. Personen var inneboende hos mig och mina roomies, och vi kom inte alls bra överens. Hon ville komma in och ändra på allting. Hon ville inte följa de regler vi hade satt upp och dessutom var personen i fråga väldigt stökig och högljudd. Några år efter fick jag ett meddelande på Instagram, där hon bad om förlåtelse för hur hon hade burit sig åt. Hon hade blivit en ny människa och insett att hennes uppförande inte var acceptabelt. Det var fint av henne tycker jag. Lite sent, men väldigt uppskattat.
Jag har alltid bott med människor. Antingen med min familj, mina vänner eller rumskamrater. Att bo i ett kollektiv med mina vänner är min favorit. Komma hem till färdiglagad mat, vänner man tycker om. Allting blir så lätt. Ingen behöver åka till förfesten för förfesten är redan samlad. Gemenskapen, närheten och lättheten är vad jag uppskattar mest.
I april i år flyttade jag tillbaka till Sverige. Hem till mina föräldrar. 26 år gammal. Till rummet jag lämnade när jag var 20. Även ifall det inte är permanent så känns det ändå konstigt. Men mest blir det konstigt i konversation med andra. Majoriteten av mina vänner har egna lägenheter, vissa har lägenheter som de har köpt. En har till och med köpt två. Min yngre syster bor i Stockholm. Och här är jag, i samma rum som jag en gång flytt från.
Till en början hade jag ångest. Ångest över att flytta hem. Men å andra sidan så har jag saknat Sverige. Mina vänner och min familj. Lugnet. För i Los Angeles var det alltid någonting som hände. Det spelar ingen roll vilken dag det var. Event, fester, föreläsningar, konserter. Hela tiden var det något, och på det sättet var det svårt att varva ner.
De första dagarna i Sverige hade jag panik. Det var för tyst. Men nu är jag van. Jag flyttade hem för att känna efter. Jag ville veta vad exakt det var jag längtade efter med Sverige när jag var utomlands. Jag ville se vad jag skulle sakna med Los Angeles när jag var borta ett långt tag. Nu har jag lärt mig att man inte kan få allting. Man måste kompromissa. Den äkta kärleken jag får från vänner, familj och till och med kollegor existerar inte i Los Angeles på samma sätt. Där är suget efter pengar, makt och karriär så stort att fokuset på vänskap och relationer blir allt mindre.
Efter fem månader i Sverige, den längsta tiden i sträck som jag varit hemma sedan 2012, så kan jag säga att det känns skönt att vara hemma. Oavsett om jag stannar eller flyttar vidare så har jag lärt mig en sak: Att det här med boende, tak över huvudet, väggarna som omfamnar vårt yttre inte är det viktigaste. Det viktigaste är hur man mår i kroppen och psyket. Så länge jag mår bra med mig själv, har vänner och familj som stöttar mig så kan jag bo lite hur som helst. I alla fall ett tag till.
