Den 22 februari kommer multitalangen Hampus Nessvold till Stora scenen på Stora teatern för turnépremiären av föreställningen Ta det som en man, som är baserad på hans bok med samma namn. Under hösten turnerade han med Mia Skäringer och No More Fucks To Give. Hur var det? Och hur förhåller han sig till mansrollen idag? Vi tog det via telefon.

Hampus Nessvold har bland annat uppmärksammats för sin roll i P3-humorserien 22 Kvadrat och har medverkat i talkshowen Zia och Nessvold i P3, Utbildningsradion-programmet Tänk till snackar stress och webbserien Hampus gör sommaren. 2017 släppte han dessutom albumet Be a Man och boken Ta det som en man. Han syntes i Mia Skäringers SVT-serie Kroppshets och under hösten 2018 var han gästartist på Mia Skäringers arenaturné No More Fucks To Give.

När vi hörs är det slutet av november, Hampus är mellan föreställningar och ute på promenad. Turnén med Mia Skäringer har avklarat sina första tre föreställningar.
– Mottagandet har varit fantastiskt. Mia är helt outstanding alltså, det finns ingen i det här landet som kan jämföras med henne i någon kategori. Att få vara med på turné med henne är så mäktigt att jag inte har ord nog att beskriva den känslan.

No More Fucks To Give – det är inte bara Mia Skäringer, för regin står Helena Bergström. Hur har det varit att arbeta med denna powerduo?
– Jag har ingen skola i det jag gör eller den bransch jag är i, har inte gått någon scenskola eller musikutbildning och började jobba väldigt tidigt med P3 och andra sammanhang. Så jag är bara jättetacksam över att få vara med de här kvinnorna och lära mig, att sitta på en stol och iaktta de här kvinnorna när de jobbar. Att se dem jobba, hur de gör, tänker, och testar. De är så extremt talangfulla, begåvade, smarta, roliga och fantastiska.

”Mia är helt outstanding alltså, det finns ingen i det här landet som kan jämföras med henne i någon kategori”

Du debuterar som pjäsmakare med scenversionen av Ta det som en man där redan nämnda Mia Skäringer regisserar och i och med det gör sin regidebut. Hur fann ni varandra?
– När jag skrev min bok hade jag hela tiden som mål att sätta upp en scenföreställning som en förlängning av den. Jag hade hela tiden Mia i baktanken som regissör och när frågan om regissör kom upp så nämnde jag det. De sa “hoppas inte, för Mia har så mycket”. Men vi fick till ett möte och föll lite för varandra direkt. Hon sa ja till att regissera och frågade sedan om jag ville följa med ut på hennes turné. Ju mer vi jobbar ihop desto mer självklart blir det för varandra varför vi valde varandra och jobbar med varandra. Jag är väldigt tacksam över det, över att få vara med. Vi arbetar med samma saker och budskap på samma sätt men från två olika håll. När vi slår våra kloka huvuden ihop blir det väldigt starkt och bra om man får säga så. 

Scenföreställningen Ta det som en man är enligt pressmaterialet både humoristisk, musikfylld och något tragisk. Publiken får i föreställningen följa med Hampus Nessvold på en “personlig och tankeväckande resa, om hur det är att vara man och samtidigt inte känna igen sig i mansrollen” allt medan dagens samhällsnormer och klichéartade mansideal ifrågasätts. Till turnépremiären på Stora teatern sålde biljetterna slut långt i förväg och en extraföreställning, på Draken, har satts in den 5 oktober.

”Både självmordsstatistiken och våldsbrottsstatistiken domineras av män. Det tyder på att män mår skit och att konsekvenserna får tas av människor runtomkring”

Biljettförsäljningen har gått strålande och Stora teatern är slutsåld sedan månader. Samma sak på flera andra stopp på turnén. Vad hade du förväntat dig?
– Det är helt fantastiskt, jag kan typ inte ta in det. Jag har aldrig fått in att folk ska vilja höra det man säger, jag är alltid lika rädd inför ett nytt släpp. “Vill någon ha det? Kommer någon? Vill folk höra det?” Jag tycker att det är helt fantastiskt, både att jag får göra det jag får göra, att folk vill höra det, och att folk är öppna för en ny mansroll, vill utveckla samhället och förändra. Det känns så mäktigt, det är så coolt.

Boken med samma namn kom först. När, hur, varför kände du att du behövde skriva den?
– Jag gjorde en tv-serie hos Utbildningsradion om psykisk ohälsa, och när jag arbetade med den märkte jag att alla frågor bottnade i en snäv mansroll. Hur jag borde vara, hur jag egentligen är. Jag tänkte “det måste vara fler som känner såhär” och funderade som alltid på i vilken form det skulle berättas bäst. Var det en tv-serie, ett album, eller en bok? Boken kändes som det bästa uttryckssättet för den här typen av budskap. Jag skrev ihop en pitch och fick napp från flera förlag som med eller mindre hade väntat på det här från en kille. Det upplevde jag när jag släppte boken också, folk hade längtat efter det här perspektivet. Många kvinnor har också väntat på att män ska följa med i utvecklingen, fatta grejen.’

”Jag ska inte hela folk med min visdom som en jävla Messias”

Du har pratat en del i intervjuer om mansrollen och hur begränsande den kan vara, inte minst om hur tungt det var för dig när du gick i skolan. Hur förhåller du dig till den idag?
– Den största skillnaden är att i skolan hamnade jag i sammanhang där jag var väldigt otrygg och inte kunde vara mig själv. De sammanhangen undviker jag idag, jag väljer vilka jag vill arbeta med och det är mest kvinnor nästan, på alla positioner. Det funkar bäst för mig, jag blir tryggast och mest kreativ så. Det är väl ett sätt att förhålla sig till det. Jag ska inte hela folk med min visdom som en jävla Messias, så är det inte. Jag kämpar för att vara den man som jag vill bli.

Du har gjort musik, radio, tv, bok, och föreställning. På vadå, ett-två år? Du jobbar snabbt och mycket, anar jag.
– Det blir väldigt mycket, det blir väl så när man har sitt intresse som jobb. Det är inte som att jag går hem klockan 17 och stänger av mina tankar, det finns alltid där, jag drömmer om det på nätterna. Men det är så klart på bekostnad av andra grejer som jag inte hinner göra.

“Män har ofta dessutom svårare att prata om sina problem och söker inte råd eller hjälp på samma sätt som kvinnor“, läste jag i en Expressenartikel där du medverkade.
– Precis, både självmordsstatistiken och våldsbrottsstatistiken domineras av män. Det tyder på att män mår skit och att konsekvenserna får tas av människor runtomkring. Skulle man förändra samhället och öppna upp mansrollen så skulle både självmord och våld minska. Om killar skulle prata om svåra saker och söka hjälp, och det är inte svagt – det är en styrka, så tror jag att våldsbrotten skulle sjunka. Jag är helt övertygad om att det hänger ihop på alla möjliga sätt och det är en ekvation som vi måste försöka lösa.