Att göra musik har inte alltid varit en självklarhet för göteborgaren Adam Bratel. Men efter att han hade binge-kollat serien Skam och haft ett djupt samtal med en nära vän hände det något – och under våren släppte han sin allra första singel SKAM under artistnamnet Walentin.
Adam kommer direkt från skolan när vi ses. Han ler och tar av sig sina runda, svarta solglasögon.
– Vilket väder, säger vi i mun på varandra.
Precis som solen, skiner Adam upp med sin färgglada jacka som han också lättar lite på när vi sätter oss på en bänk utomhus.
– Jag läser mitt första år till socionom, säger han och fortsätter:
– Det är verkligen mer intressant än jag trodde att det skulle vara. Det är sjukt allmänbildande om inte annat.
Adam är 26 år och uppvuxen i Askim, men bor just nu i en lägenhet i Linné, inte långt ifrån där vi sitter just nu. Vi har mycket att prata om, innan vi kommer in på det vi har setts för – hans debutsingel SKAM.
– Jag har alltid brunnit för musik på olika sätt, både som en social aktivitet du kan göra tillsammans med andra, men också för din egen del, att lyssna på i ensamhet. Musik har alltid på ett eller annat sätt funnits i mitt liv.
Han pausar en stund och skrattar till.
– När jag var liten tvingade jag ofta hela min släkt att titta på mig när jag gjorde framträdanden hemma. Ibland tog jag betalt.
”Många känner ett utanförskap för att de inte tillhör samhällets så kallade normer”
På högstadiet lärde han sig att spela piano och gitarr, men efter det lade han musiken på hyllan och har inte ägnat speciellt mycket tid åt det förens nu i vuxen ålder.
– Det hände mycket i mitt liv under högstadiet. Jag ”kom ut” som gay väldigt tidigt, när jag var runt 15 år, och även fast jag har haft en väldigt trygg uppväxt och inte mått dåligt på det sättet, minns jag att jag kände mig väldigt ensam och utanför normen.
Det är också precis vad singeln SKAM handlar om – utanförskap och skam över att inte tillhöra ”normen”.
– För två år sedan, efter att jag hade tittat på tre säsonger av den norska serien Skam inom loppet av en vecka, tänkte jag väldigt mycket på serien efteråt. Den är verkligen genial, då nästan alla kan relatera till den. Den fick mig även att tänka tillbaka på när jag var 15 år, ensam och förvirrad.
– Får jag tända en ciggarett? Frågar Adam innan han fortsätter.
Jag nickar.
– Jag minns att jag försökte kämpa på och att jag ville vara stark. För trots en trygg familj och mycket vänner runt omkring mig kände jag mig utanför och ensam, och tyvärr är det fortfarande ett problem, att många känner ett utanförskap för att de inte tillhör samhällets ”normer”.
För några år sedan tog Adam upp sitt pianospelade igen, och efter att han fått ner sina känslor i text och melodi hände det någonting.
– Det blev på något sätt terapeutiskt att skriva om det jag själv kände var viktigt, och om mina känslor. Jag hade även ett väldigt givande samtal med en nära vän till mig som pushade mig att fortsätta med musiken. Och eftersom detta betyder så mycket för mig, kände jag mig stolt över att jag hade gjort någonting utav det. Då ville jag också slutföra det projekt jag hade påbörjat.
Hur känns det nu då att ha släppt sin allra första låt?
– Det känns jättebra såklart. Det var som att den fyllde upp något slags tomrum inom mig. Och eftersom låten har ett budskap jag själv tycker är viktigt, känns det extra bra. Jag tycker det är alldeles för få som sjunger om de ämnena idag.
”Jag önskar att vi kunde komma till en punkt där alla är accepterade”
Är det viktigt för dig, att musik ska ha ett visst budskap?
– Alltså, nödvänditgtvis inte. Jag tycker det finns massa bra musik som inte har något speciellt budskap. Däremot tycker jag att alla offentliga personer har ett slags ansvar, speciellt nu när det är valår. Jag har många vänner som står utanför ”normen” och jag önskar att vi kunde komma till en punkt där alla är accepterade, säger Adam och fortsätter:
– Men jag känner starkt att om jag nu ska släppa musik, så vill jag ha ett budksap med den. Om det så är politiskt eller samhällskritiskt.
Vi sitter tysta en stund och tittar ut över Göteborgs hamn.
– Förresten, vad känner du när du hör låten? Frågar Adam mig.
Jag är inte beredd på att själv behöva svara på en fråga, och får tänka efter en stund.
– Nostalgi, svarar jag och tittar på Adam som nickar.
– Intresssant, säger han och fortsätter:
– Det är alltid roligt att höra vad andra tycker om min musik.
Det leder oss också in på frågan om vilken respons han har fått efter sin debut.
– Jag har fått jättefinrespons från folk som har skrivit, kommit fram och sagt att den varit både bra, genuin och ärlig. Det är väldigt roligt att få höra att den uppskattas såklart. För man blir ju lite hemmablind tillslut, när man lyssnat ett x antal gånger på sin egen musik. Jag hör knappt hur det låter längre.
En känslosam, färgglad, extrovert, ambitiös och driven drömmare. Precis med de orden beskriver Adam sig själv, och det är också den kombinationen han tror är anledningen till att han faktiskt nu har släppt sin första låt.
– Jag hade nog aldrig gjort det utan mitt stöd från vänner och familj, speciellt min mamma. Hon är min största förebild som själv haft det väldigt jobbigt, men trots det alltid kämpat på ett sätt som jag har börjat förstå allt mer ju äldre jag blivit. Vi diskuterar en hel del, jag och mamma, vilket jag tycker är givande. Framförallt det här med normer, och om tvåsamhet. För mig är det ingen självklarhet, vilket många ifrågasätter.
Hur menar du då?
– Alltså, normen idag är ju fortfarande att man ska hitta en person och leva tillsammans med, men för mig är det inte självklart. Jag kollade faktiskt om hela Sex And The City nyligen, och jag vet inte om det var Carrie eller Charlotte som sa detta men jag tyckte det var så himla sant.
Han pausar en stud, tar ett bloss och citerar:
– ”Måste det vara finnas en soulmate, varför kan inte ni alla vara mina soulmates?”
– Jag tyckte det var så himla bra sagt, för om det är något jag inspireras av så är det mina vänner, de betyder allt. Och mina låtar jag håller på att skriva nu handlar mycket om kompiseraltioner. Det är det viktigaste vi har.
Vad händer framöver, får vi höra mer av Walentin snart?
– Ja, förhoppningsvis kommer jag släppa en EP inom en snar framtid, men jag har ingen stress.
Och vad drömmer du om i framtiden?
– Göra mer musik, såklart. Gärna i ett musikaliskt kollektiv där alla klickar med varandra. Sen skulle jag också vilja jobba mer tillsammans med transpersoner i framtiden, de är fortarande inte accepterade i samhället. Det måste bli ändring på det.
