Dimma, bultande, existentialism och en skäggig ängel. Sällan, om ens någonsin, upplever man allt detta under en och samma kväll. ”Den sista festen” var något annat, en resa genom livets hörn, och att sätta ord på allt jag bevittnat är omöjligt, skriver Ludvig Jönsson.
Text och foto: Ludvig Jönsson
Väl framme och väl inne i Valands vackra lokaler hördes en engelsktalande röst. Den var hypnotiserande på sätt och vis, och den förde mig in i baren. I andra änden, uppe på en scen, stod en Marilyn Monroe-liknande gestalt och uppmanade åskådarna till dans. Hon gav mig hopp om att kvällen skulle uppfylla mina förväntningar.
Jag ville också dansa nu, men jag och min vän stack ut i denna del av festen. Medelåldern här var minst 30 och jag kände redan blickar som undrade vem jag var och vad jag gjorde här. Vi rörde oss längre in i gyttret, in till nästa sal. Långa strimlor av plast hängde från taket, snart skulle de vara dränkta i alkohol och svett. Vi var nu framme vi en större sal. Sladdar, förstörda tv-skärmar, och korpliknande kvinnor med piskor vandrade runt bland besökarna. Då och då snärtade piskorna till någon oskyldig.
Var detta symbolik? Var korpkvinnorna symboler för livets alla käftsmällar? Ingen på dansgolvet visste vem som skulle träffas härnäst, precis som det mesta i livet ej kan förutspås. Redan vid detta skede cirkulerade mina tankar runt existentialismen.
Belinda Carlisle sjöng ”heaven is a place on earth”, men jag skulle vilja påstå att jag nu har bevittnat helvetet på jorden, i form av death metal, dimma och strobb. Ännu längre in, förbi korparna och de ormliknande sladdarna, fann jag ett rum utan dess like. Ett steg in och utgången försvann. Dimman fyllde rummet från golv till tak. Det konstant blinkande ljuset, den extremt höga grunt-musiken och det faktum att sikten sträckte sig endast en meter framför mig fick mig att tro att slutet var nära. Människor på flykt och i kriser upplever säkerligen denna känsla varje dag. Att ej kunna se vad som kommer härnäst, ett ständigt kaos i huvudet och en djup ångest över tillvaron.
Nu kändes det som att jag sett allt, jag stirrade apokalypsen i ögonen, men det fanns ännu mer att se. Efter några minuter inne i helvetet begav vi oss en trappa ner. Mitt hopp om mänsklighetens odödlighet återvände när jag hörde Tainted Love runt hörnet, men det varade inte länge. Jag möttes av plast, Ikeapåsar, uppblåsta kondomer och discofarmor, rättare sagt DJ:n Leo B. Plasten fick mig att tänka på skräpkontinenten i Stilla havet, jag blev ledsen, men sedan satte discofarmor på ABBA och jag glömde snabbt bort min klimatångest.
23:00 öppnade dörrarna till de övre våningarna. I trappen möttes jag av en vitklädd man. Han höll i ett anteckningsblock och penna. Jag frågade vad det var frågan om och han förklarade att hos honom kunde jag få en symbolisk bikt. Min religionskunskap är begränsad och under berusning ännu sämre så jag antog att han spelade en ängel, en skäggig ängel. Ändå utstrålade han en aura av tillit och jag berättade om hur jag som ung hade gjort en massa dumheter med mina vänner. Han skrev ner det, stirrade djupt i mina ögon, ända ner i själen, rev upp pappret och kastade bitarna över mig. Jag kände mig varken bättre eller sämre, men det var underhållande i alla fall. Ängeln menade att jag nu var fri från skulden från mina tidigare hyss. Kan det verkligen vara så enkelt?
Längst upp, i balsalen, spelades We Are The World och jag kände mig ett steg närmare himmelriket och ett steg närmare katarsis. Lokalen präglades inte längre av smuts och människans fördärv, utan av milt ljus och lugn. Vi var vid festens slutgiltiga station, himlen på sätt och vis. Men det var glest i folkmassan på femte våningen. Alla får inte chansen att komma till himlen, men det kanske inte gör något?
Om jag ska vara ärlig så föredrog jag det mållösa kaoset i källaren och inne i helvetesrummet. Kanske är det därför jorden ser ut som den gör. Majoriteten kanske föredrar kaoset före lugnet, bevisligen gjorde i alla fall gästerna på den sista festen det. Hos discofarmor bland plasten, hos korpkvinnorna bland sladdarna, och hos death metal–DJ:n i dimman, kunde jag glömma apokalypsen även fast jag stod mitt i den.
Den sista festen var något annat. Förhoppningsvis blir det inte den bokstavligt sista festen. Jag tycker inte om slut, och kanske därför har jag svårt at avsluta detta reportage. Ibland känns det som att mänskligheten gräver sin egna grav. Den tesen stöds av saker som händer i världen idag.
På sätt och vis är kanske apokalypsen nära. Johanna Beckmans fest kanske inte var den sista, men kanske var den en av de sista. Jag hoppas verkligen att det finns tid kvar för att dansa och att apokalypsen väntar ett tag till.
