Min farmor hade en katt när jag var barn. Den brukade lata sig i solen på verandan, lapa mjölk ur en skål på golvet i det pannkaksdoftande köket och vara allmänt gosig, sådär som katter ofta är. Förutom den där gången när jag skulle klappa den och den fräste till och rev mig på handen.

Det finns bara ett problem med det här minnet, insåg jag för några år sedan: Det är inte sant. Det hela uppdagades när jag, under en konversation med min pappa, tog upp att farmors katt hade rivit mig.
– Vilken katt? Farmor hade aldrig någon katt.

Jag insisterade. Det gjorde pappa också.
– Däremot bodde det en förvildad katt under en av ladorna någon sommar, men den var aldrig inne i huset, berättade han.

Eftersom att jag inte kunde komma på någon rimlig anledning till varför min pappa skulle ljuga för mig om något så trivialt tvingades jag till slut att erkänna det för mig själv: mina kattminnen var falska. Det kanske fanns en katt, men den var inte speciellt mysig. Den var aldrig inne hos farmor. Och ifall den rev mig så var det troligtvis därför att den inte tyckte om att okända barn försökte klappa den.

Den kanske mest kända nutida minnesforskaren är den amerikanska psykologen Elizabeth Loftus. Hon har till exempel visat att en frågeställares ordval påverkar hur den svarande minns en händelse. Ber man en svarande att berätta om en ”bilkrasch” så beskriver de ett skeende där bilarna höll högre fart än om man ber dem berätta om en ”bilkrock”. Och ifall en person man litar på föreslår att något har hänt, så att säga planterar ett frö, är det lätt att få för sig att det faktiskt har hänt. Snabbt klipp till Thomas Quick och Kevinfallet.

En av Elizabeth Loftus vanligast återkommande tankefigurer handlar om att man ska se på minnet som en slags Wikipediasida. På ditt minnes Wikipediasida står det en massa saker och det mesta har du skrivit själv, men både du och andra kan gå in och klippa, klistra, lägga till och ta bort. Både sant och falskt.

”Bara för att någon berättar något för dig och de säger det med övertygelse, bara för att de berättar med många detaljer, bara för att de uttrycker känsla när de säger det, så innebär det inte att det verkligen hände” – Elizabeth Loftus i sitt Ted Talk ”The Fiction of Memory”.

Det här är etablerad kunskap hos minnesforskare och det finns mängder skrivet om det. För mig som amatör var det en ganska obehaglig upptäckt – kan man egentligen lita på någonting man minns? Jag ringde upp Mikaela Magnusson, som är doktorand på Göteborgs universitet och forskar på minnet i en framförallt rättspsykologisk kontext.

Mikaela Magnusson, Göteborgs universitet. Foto Karolina Jakobsson.

Hej Mikaela! Kan man inte lita på sitt eget minne?
– Det är en svår fråga. Vårt minne funkar inte som till exempel en videokamera. Vi vill gärna tro att vi kommer ihåg allt som har hänt väldigt detaljerat, men så är det tyvärr inte.

Obehagligt.
– Eller hur, man kan nästan bli lite paranoid när man tänker på det. Men de flesta av våra minnen är sanna. Falska minnen brukar oftast handla om att man har fått detaljer om bakfoten, men att den centrala händelsen fortfarande är rätt. Utöver det kan man ju också skapa falska minnen, som det du hade med katten.

Ja, hur kommer det sig att jag ”mindes” så fel?
– Det är jättesvårt att uttala sig om enskilda fall men kan du kanske har gått och tänkt på det här väldigt många gånger när du var yngre? När man plockar fram ett minne många gånger så kan det förändras. En annan anledning kan vara att du har blandat ihop det med ett annat minne, ett så kallat källminnesproblem. Ju äldre ett minne är desto känsligare för påverkan är det, så när du har tänkt på det har kanske vildkatten över tid långsamt förvandlats till tamkatt. Falska minnen kan vara både emotionella och innehålla mycket detaljer, så det är svårt att upptäcka dem och separera dem från äkta minnen.

Skönt att jag inte är galen, men hur uppkommer falska minnen?
–Det finns olika förklaringar. Man brukar skilja mellan spontana falska minnen och minnen som är frammanade av suggestion. Jag jobbar inom rättspsykologin och där studerar vi ofta förhörssituationer. Mitt nuvarande forskningsprojekt handlar om förskolebarn. Väldigt små barn är särskilt känsliga för ledande frågor och när man förhör ett barn upprepade gånger och ställer ledande frågor så kan man skapa ett falskt minne. Men även vuxna sinnen är påverkningsbara. 

Är det därför teknisk bevisning är bättre än vittnesuppgifter?
– Ja men å andra sidan kan vittnen vara väldigt tillförlitliga också, det är det som gör det så svårt. När man tittar på till exempel övervakningsfilm och jämför med vittnens berättelser så kan de vara väldigt tillförlitliga. Man får ta hänsyn till om det finns riskfaktorer som kan ha påverkat. Om till exempel vittnen har pratat med varandra innan de förhörs så kan de påverka varandra och färga varandras minnen. Tittar man på amerikanska resningsärenden, där människor har suttit länge i fängelse och friats med hjälp av ny DNA-bevisning, har jag för mig att felaktiga vittnesuppgifter har bidragit till de fällande domarna i ungefär 70 procent av fallen.

Kan du ge något exempel på hur vittnen kan påverka varandra?
– Efter Anna Lindh-mordet på NK i Stockholm 2003 fanns det många vittnen och man bad dem att stanna i samma rum innan de blev förhörda. De pratade så klart med varandra och någon av dem sa att gärningsmannen hade en kamouflagemönstrad jacka. Den detaljen återkom sedan hos flera av vittnena men det visade sig sen att mördaren hade haft en grå luvtröja på sig. Vittnena hade pratat med varandra och påverkat varandra.

Om man vill vara ett bra vittne, finns det något knep att ta till?
– Det bästa är nog att försöka undvika annan social påverkan innan minnet ska återberättas. Man ska undvika att se eller höra om händelsen i media eller på sociala medier. Om man till exempel har bevittnat ett brott ska man undvika att diskutera det med flera andra personer. Det finns även minnestekniker, en sådan är att tänka sig tillbaka till situationen där man kodade minnet, där det hände: hur såg det ut på platsen, kände jag några lukter, hörde jag några ljud. Att försöka återskapa hur det var innan man börjar berätta om det. Det kan också vara väldigt bra att försöka berätta allting man kommer ihåg, så detaljerat som möjligt, för de kan i sin tur väcka nya detaljminnen.

Hur mycket litar du själv på ditt minne?
– Måttligt mycket. Jag är medveten om att det kan gå snett.