STHLMSYNDROME.

Jag var tolv år när jag fick veta att han var en bov. Vi var på Kanarieöarna. Pappa, Gunnar, Andrea, och jag. Och han. Han var full, ofta, alltid glad. Drog igång danståg med tyska turister på restaurangerna. Ville bli fotad med snygga servitriser. Han hade långt hår och skägg. Och han såg en. Jag var tolv år och sedd. Han var bov. Myntaren av Stockholmsyndromet som jag inte visste någonting om då. Han hette Daniel. Pappa försa sig ibland och kallade honom Clark. Min värld föll när jag såg honom på löpsedlarna. Snällaste. Ondaste. Blev, mot min vilja…imponerad.

Undrar om det var då jag lärde mig att falla för badboys. Eller om det är Jordan Catalano I mitt så kallade livs fel?