INTE EN ANING OM VAD

2006 satt jag i Lund. Längtade efter trygghet, åt för lite och var för uppslukad av han för att orka vilja ta tag i mig själv. Jag kan glömma bort den där känslan ibland. Av att sitta och göra ingenting. Tristessen. Av att fylla dagarna med onödigheter för att slippa tanken på att man står helt stilla. Att ta sig an någon annans liv så totalt att man slipper umgås med sig själv.

Och sen, åren av nekanden. När något äntligen drog och ryckte mer än oss. När jag kommit på vad utan att få. Södern var begränsad men nödvändig. Ännu en höst av att göra något hittepå i väntan på att få börja. Livet stod på paus. I efterhand är jag glad, nog, att det blev så ändå. Men då. Självkänslan i botten, väntan på livet. Ett jävla driv föddes där, mellan varven. Inte ge upp, hålla fast vid det jag ville.

När jag kom in på Forsbergs. Föll allt på plats. Jag var så jäkla lättad och glad att jag äntligen fick sätta igång med det jag hade velat så länge. Att någon såg och bekräftade. Man får nya drömmar, fortsätter att slåss med prestationsångest och självförtroende, ändrar bana. Men ändå, jag har träffat in några mål på vägen. Kämpar för att komma ihåg det när jag sitter här med hederlig skolångest och inte har en aning om vad.

EN ROSA PRICK.

En rosa prick på en annars grå dag. Har fastnat i blyertsträsket igen. Men jag gilar henne, Fröken sur.

TWENTYSECOND.

                                                      twentysecond of febuary.I cry

Det är lustigt det där med inspiration. Kreativitet. Vad som utlöser. Visst regnet brukar hjälpa. Som det som nu rinner längst med rutorna bakom mig. Ett ledset humör. Som om det krävs för att bli ensam i sinnet. Få ro och minnas de där meningarna som blir till bilder i huvudet. Idag har jag börjat att skissa på en självporträtts-serie. Det kliar i fingrarna efter att sätta igång med målningarna, den ovanför är en skiss på något..

TECKNING.

TECKNING. Idag hade vi ingen lärare. Så jag ritade en teckning.

/Indra