17.02.2012. DAGEN T

När jag var tretton såg jag dig första gången. Sen dess har jag försökt befästa min existens. Jag går helst på dina konserter ensam. Jag vill ha dig för mig själv. 2006 skulle jag få komma in backstage efter konserten. Jag sprang innan jag kom in. Rädd för att bli besviken. På dig eller mig själv. Jag är inte ett sånt fan. Som kommer när du signerar, som skriker högst när du spelar. Men jag har en affisch med dig på väggen, som jag fick i sextonårspresent. Jag har ditt ord under huden. Och i mitt huvud har jag dig som vän.

För saken är såhär. Jag vet vem jag är när du sjunger för mig. Vem jag vill va, och vem i mig jag hatar. Men allt det är okej när du sjunger för mig. Jag har inte gått en rak sträcka i mitt liv. Jag har hatat varje val jag har gjort, ångrat och ältat och levt som i exil. På något sätt har jag blivit vuxen nu. Hur långt jag än sprungit, visste jag vem jag var redan då. När jag såg dig för första gången. När jag var 13 år.

Igår. Jag står där utanför fönstret och tittar. Jag är inte ett sånt fan som går in. Vill bara se.
Jag vet att du inte skulle vilja. Men du är de närmsta religion jag kommer att komma. Och trettonåringen i mig blir så jävla sotis på alla i din kö. Alla som inte bryr sig om att vara coola. Sen står jag där, tretton år igen och fryser i en timme. Inklämd mellan emokidsen och medelåldern från norrland. Fredrik Virtanen frågar mig vad det är som händer. Jag berättar och han höjer rösten. Jaså Pimme he he. Tar sin dubbelvagn och blir insläppt av en ung genom den andra dörren, de har precis som jag riktiga minnen av Puls, då han hade sin värdighet kvar. Du ägnar honom knappt än blick när han ihärdigt vinkar. Pimme.

Jag tar av mig halsduken när jag kommer in, ett sista fåfängt försök. Mannen framför mig är en kuf. Han möter Thåström utan att säga någonting. Snabbt undrar jag om också han har gjort sig fin idag.

Du tittar trött på mig. Jag vet inte om det är sant, men jag tror det och klockan är bara tio minuter kvar.

Jag har aldrig varit såhär nervös i hela mitt liv. Säger jag när du signerar mitt omslag.
Du tittar på mig och ler. Ere så?
För mig är det här stort. Svarar jag och tittar ner. För dina händer var så overkligt nära. Visst fyllde du i stjärnan lite extra då?
Du möter min blick och ler störst. Du får ta hand om dig. Jag nickar till svar.

Palme sa att den som inte tänker på döden är hälften änglar. Vi blir aldrig det. Du och jag. Och du vet inte om det än, men snart kommer du stå mittemot mig igen. Som min vän.

INTE EN ANING OM VAD

2006 satt jag i Lund. Längtade efter trygghet, åt för lite och var för uppslukad av han för att orka vilja ta tag i mig själv. Jag kan glömma bort den där känslan ibland. Av att sitta och göra ingenting. Tristessen. Av att fylla dagarna med onödigheter för att slippa tanken på att man står helt stilla. Att ta sig an någon annans liv så totalt att man slipper umgås med sig själv.

Och sen, åren av nekanden. När något äntligen drog och ryckte mer än oss. När jag kommit på vad utan att få. Södern var begränsad men nödvändig. Ännu en höst av att göra något hittepå i väntan på att få börja. Livet stod på paus. I efterhand är jag glad, nog, att det blev så ändå. Men då. Självkänslan i botten, väntan på livet. Ett jävla driv föddes där, mellan varven. Inte ge upp, hålla fast vid det jag ville.

När jag kom in på Forsbergs. Föll allt på plats. Jag var så jäkla lättad och glad att jag äntligen fick sätta igång med det jag hade velat så länge. Att någon såg och bekräftade. Man får nya drömmar, fortsätter att slåss med prestationsångest och självförtroende, ändrar bana. Men ändå, jag har träffat in några mål på vägen. Kämpar för att komma ihåg det när jag sitter här med hederlig skolångest och inte har en aning om vad.

MÅNDAG I JANUARI.

Inte mycket bloggande nu. Herregu. Jag var i London med WAG förra helgen. Vi åt så himla gott och på superfina resturangen, Le trois Garcons, överallt var det blingade uppstoppade djur, handväskor som hängde i taket och tiaror och halsband lite överallt. Missade dock att fota.

Vi vandrade från affär till affär med vackra och bissart dyra kläder. Nästan så det blev obehagligt. Efter att varit beredd att råna en bank alt. hoppa framför ett tåg i desperation kom jag på att det är bra ändå. Att mitt begrepp för dyra kläder är Acne. Fötterna är fortfarande fast på jorden i mina Docs (1000kr och i cns-världen obehagligt dyra) Nu är planen att lära mig sy och copycatta alla klänningar och byxor i luftiga och blommiga tyger.

Jag hann med en kaffe med min bästa, och en kvart på topshop där jag köpte världens kanske finaste skor med tjock sula. Nu sitter jag och känner mig cool i Jordanlinne, har ångest över ett skolprojekt som vägrar bli bra. Vill ha sol. Och torra gator. Slipade golv och tajta lår.

HAN SJÖNG DET ÄR NI SOM ÄR DE KONSTIGA JAG SOM ÄR NORMAL OCH JAG KÄNDE LIKADANT.OM TATUERING#4

Och sen stod det suveränt i armvecket.

Jag var 13. Och det året hände liksom allt. Jag blev kär. En kille med lila snedlugg på skolavslutningen. Han är en vän än. Och jag stod upp och tyckte för allt jag var. Kände mig ensammast och fel. Som om ingen kunde förstå eller sätta ord på allt stål och skrammel i mig.
Thåström släppte "det är ni som är de konstiga det är jag som är normal" och jag kände likadant. På konserten med honom. Tänkte jag att det är så här man borde dö den dag det ska ske. 12 år senare. Och allt som oftast är det fortfarande hans ord som påminner mig om den jag vill vara. Nu står ett av dem på min arm, som ett minne om en dåtid och en önskan om framtid. Nr 9, Thåström – Suverän

LÅTA ÅREN GÅ

Igår åt pappa och jag på Grill. Och pratade om livet. Vet inte varför jag har hamnat i detta grubblarväder. Jag vet att jag alltid tänker för mycket och att tankar kan göra en sjuk. Om det är åldern-late twentys- eller faktumet att dagarna tickar ner till skolavslut. Men surret dövar allt annat av vilken anledning den än vill vara där. Pappa är bra på att sortera då, och kött är gott. Jag vill allt. Eller gömma mig under täcket och låta åren gå.

FÖRSTA DAGEN EFTER LEDIGHET.

Jag vill titta på Board Walk Empire och pussas.

BLOGGLEK.

Jag är ingen bloggare. Jag fotar som en bloggare. Fotar verkligen hela tiden iaf ibland, tar om samma bild så att den ska kännas exakt som den gör när jag tar den. Jag fotar när det känns lika fint som på de riktiga bloggarnas bloggar. Men för det mesta ser det ut som bilden ovanför. mellan poserna och gapflabben över hur fruktansvärt löjlig man är.

Vi får mail om att vi måste skriva oftare. Så jag skriver. Ibland för att jag faktiskt har något jag vill skriva om. Inte för att det är säkert att det är intressant att läsa, utan för att jag ändå sitter med massa ord bakom pannbenet som måste ut. Och här är det som att orden blir sanning och räknas. På riktigt. Det är ett under för mig att man lyckas skriva något varje dag. Eller lägga upp bilder för den delen. För trots mina tappra försök, känns det komplett orelevat att visa min frukost eller skrivboret där jag jobbar. Berätta om det lilla som att bli stressad för att Åhlens mediabilaga kom ut med fel typsnitt på alla priser. För mig är det stort och i sekunden läskigt, praktikanten med duktig flicka-syndromet har gjort fel! Men för er? Jag vet inte. Jag har lite inlägg som jag filar på. Ska börja vara förutseende och ha en bloggbank här på datorn och bakom pannbenet. Så om ni orkar hänga kvar lovar jag tätare uppdatering. För ett litet tag till vill vi (Malin med, tror jag iaf) leka bloggare.

OSTRON

Igår firade vi med ostron på urban deli. Brände pengarna vi tjänade på julmarknaden och startade parispeppen (vi åker på fredag!!!) Men mest firade vi att jag får stanna på We Are Group. Hela julen och sen ngn dag i veckan undre våren! Jag är ju inte mycket för att fira, men ostonen var supergoda och Simon tyckte att dte var absolut nödvändigt. Och jag hålle nog för en gångs skull med.Är ta mig fan värd lite flyt!

NEIL I KÖKET.

Jag och Neil sjunger högt tillsammans i köket. Jag screentrycker, han spelar på sin gitarr. Och jag fylls av frihet och trygghet och lycka. Jag tror vi drömmer efter samma saker, Neil och jag.

VI DRICKER GLÖGG. MALIN OCH JAG

Vi dricker glögg. Och är kreativa i mjukiskläder. Gör blandband och trycker livmodrar?Livmödrar? Livmoder plur. Vi har det fint, Malin och jag. Skönt att ha en ledig dag från praktiken och satsa helhjärtat på en sak, i alla fall för ett tag.