17.02.2012. DAGEN T
När jag var tretton såg jag dig första gången. Sen dess har jag försökt befästa min existens. Jag går helst på dina konserter ensam. Jag vill ha dig för mig själv. 2006 skulle jag få komma in backstage efter konserten. Jag sprang innan jag kom in. Rädd för att bli besviken. På dig eller mig själv. Jag är inte ett sånt fan. Som kommer när du signerar, som skriker högst när du spelar. Men jag har en affisch med dig på väggen, som jag fick i sextonårspresent. Jag har ditt ord under huden. Och i mitt huvud har jag dig som vän.
För saken är såhär. Jag vet vem jag är när du sjunger för mig. Vem jag vill va, och vem i mig jag hatar. Men allt det är okej när du sjunger för mig. Jag har inte gått en rak sträcka i mitt liv. Jag har hatat varje val jag har gjort, ångrat och ältat och levt som i exil. På något sätt har jag blivit vuxen nu. Hur långt jag än sprungit, visste jag vem jag var redan då. När jag såg dig för första gången. När jag var 13 år.
Igår. Jag står där utanför fönstret och tittar. Jag är inte ett sånt fan som går in. Vill bara se.
Jag vet att du inte skulle vilja. Men du är de närmsta religion jag kommer att komma. Och trettonåringen i mig blir så jävla sotis på alla i din kö. Alla som inte bryr sig om att vara coola. Sen står jag där, tretton år igen och fryser i en timme. Inklämd mellan emokidsen och medelåldern från norrland. Fredrik Virtanen frågar mig vad det är som händer. Jag berättar och han höjer rösten. Jaså Pimme he he. Tar sin dubbelvagn och blir insläppt av en ung genom den andra dörren, de har precis som jag riktiga minnen av Puls, då han hade sin värdighet kvar. Du ägnar honom knappt än blick när han ihärdigt vinkar. Pimme.
Jag tar av mig halsduken när jag kommer in, ett sista fåfängt försök. Mannen framför mig är en kuf. Han möter Thåström utan att säga någonting. Snabbt undrar jag om också han har gjort sig fin idag.
Du tittar trött på mig. Jag vet inte om det är sant, men jag tror det och klockan är bara tio minuter kvar.
Jag har aldrig varit såhär nervös i hela mitt liv. Säger jag när du signerar mitt omslag.
Du tittar på mig och ler. Ere så?
För mig är det här stort. Svarar jag och tittar ner. För dina händer var så overkligt nära. Visst fyllde du i stjärnan lite extra då?
Du möter min blick och ler störst. Du får ta hand om dig. Jag nickar till svar.
Palme sa att den som inte tänker på döden är hälften änglar. Vi blir aldrig det. Du och jag. Och du vet inte om det än, men snart kommer du stå mittemot mig igen. Som min vän.