Månadens krönika, av Felicia Gauffin Jatta, handlar om en sjuk mamma som egentligen inte borde orka – men på något mirakulöst vis ändå lyckats hålla ihop världen.

Jag var sju år första gången min mamma mer eller mindre brakade in i väggen.

Hon föll, kvinnan som under mitt relativt korta liv hade varit min klippa. Hon som flätade mitt hår om kvällarna, sa till mig att jag bara fick ta två skedar O’boy till mjölken, som nästan alltid hade ett leende på läpparna och som var ensam med två barn, låg nu i ett kolsvart rum om dagarna och sov.

Under åren som följde kom och gick hennes depressioner som mina förkylningar. Jag lärde mig att se tecknen. Speedades allt upp, var skämten inte lika nära som tidigare, var kontrollbehovet värre eller blev migränanfallen tätare visste jag vad som var på gång. Men en brådmogen tonårstjej bryr sig inte. Jag smällde hårdare i dörrarna, var tyken och skyllde allt på henne.

Jag minns en tidig vårmorgon när hon kom in och la sig bredvid mig, och sa förlåt. Vad hade hon att säga förlåt för? Det är ingen som vill, önskar eller medvetet blir deprimerad. Det är en sjukdom, precis som mina förkylningar som kom och gick.

Idag vet jag vad det hela berodde på, eller rättare sagt jag har mina gissningar. Det är som om vi alla har lagt ett lock på vad som hände då. Det är inget medvetet utan en tyst överenskommelse mellan mig och mamma. Brorsan var ju ändå så pass liten så han har nog bara en aning om varför mormor hängde så mycket framför spindelharpan i hans barnrum eller varför han varannan helg bodde hos den trevliga familjen i det rosa huset.

Att växa upp med en sjuk mamma är inte som det framstår i filmerna. Allt är inte svart eller vitt. Det finns ljusare partier, nästan lite grå, som innehåller skratt och lek. Men att veta att vår bubbla när som helst kan spricka och att mörkret kan komma tillbaka är rent ut sagt inte så nice. Min mamma, Gabrielle, ska dock för evigt ha en eloge, en statyett eller en guldstjärna bredvid de där kända människorna. Det fanns inte en enda dag då kylen inte var fylld, jag fick gå med skitna kläder till skolan eller uppleva ett missat föräldramöte.

Nu, 17 år senare, kommer fallen ner i det mörka inte lika ofta, nästan inte alls. Böckerna i bokhyllan är inte prydligt uppställda och fransarna på mattan är inte kammade. Det är skönt för mig som dotter att känna att kontrollbehovet släppt något. Att pressen från omgivningen inte är lika tydlig – att det trots allt är okej att må dåligt. Och som min mamma skulle ha sagt: “Imorgon blir det bättre! Om det inte skulle bli det kommer det en dag efter imorgon”.