I lördagens avsnitt av Talang fick Ibrahim Nasrulleyev från Azerbajdzjan juryn att gråta, och morgonen därpå kom beskedet om att han och familjen får stanna i Sverige. Vår krönikör Yazan Haroun skriver om hur Ibrahim givit ett ansikte åt asylsökande och papperslösa i landet.

”Det är inte du som ska be om att få stanna i Sverige, det är vi som ska be om att få behålla dig.” Så reagerade Alexander Bard på Ibrahim Nasrulleyevs mäktiga framträdande i Talang under lördagskvällen.

Ibrahim, 17 år, stod på scen inför hela Sverige. Han sjöng sin version av Tommy Körbergs klassiska låt Stad i ljus och lämnade svenska folket med många tårar och frågetecken angående Sveriges asylpolitik. Såväl juryns kommentarer, som tittarnas reaktioner på sociala medier, uttryckte en stor frustration över systemet.

”Han gav ett ansikte åt alla asylsökande och papperslösa”

Efter att ha lyssnat på Ibrahim förstod jag. Han gav ett ansikte åt alla asylsökande och papperslösa i Sverige. Genom sin musik skapade han en nära relation till sin publik som gjorde att de direkt utvecklade känslor för honom. Ibrahim var inte längre en siffra på ett papper. Han var inte längre “bara” en till asylsökande. Nu blev han en av oss, tänkte nog publiken.

”Jag drömmer om att få stanna i Sverige, det innebär liv eller död för oss”, sa Ibrahim. Själv har jag varit här i snart sju år och är i samma situation som han var då. Men orden har förändrats genom åren. “Jag drömmer om att få stanna” ändrades först till ”Jag vill inte ha uppehållstillstånd längre, utvisa oss bara inte”. Efter att jag blev utvisad och kom tillbaka blev de ”Drömmen är död”. Jag blev känslolös, men ett svårt liv är bättre än inget liv alls.

”Det gav mig en känsla av hopp igen”

Så långt behövde det inte gå för Ibrahim från Azerbajdzjan. Hans dröm tycktes ha förverkligats över en natt. På lördagskvällen tog han över Sverige med sin berättelse och sitt mäktiga framträdande. Dagen därpå, i Nyhetsmorgon på Tv4, meddelade Ibrahim att han fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Att höra detta gav mig, som asylsökande, en känsla av hopp igen.

Kanske förverkligades drömmen inte över en natt, men för mig som ser händelserna utifrån verkar det så. Det ser ut som ett beslut långt uppifrån, på snabbast möjliga sätt, för att svenska folket inte ska reagera ännu kraftigare på Ibrahims situation. Att det är bättre att sopa allt under mattan, än att folk hinner utveckla en ännu starkare relation till Ibrahim i synnerhet och asylsökande i allmänhet.

Politiskt är det ett väldigt smart drag, då det sista man vill är att svenskarna blir för en mer generös asylpolitik. För alla oss andra asylsökande verkar det ganska sjukt att sådant här händer i Sverige. Landet som följer lagboken till punkt och pricka. Även när själva lagboken inte är så vettig. Jag tycker det är synd att alla i slutändan faktiskt inte verkar vara lika mycket värda. Det är den smärtsamma sanningen.

Själv vill jag bara hitta den sinnesro och trygghet som jag, min familj och alla asylsökande söker. Vi vill helt enkelt vara “där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut “, som Tommy Körberg sjunger.