Annons ↓ Annons ↑

Krönika: Sökandet efter det som är på riktigt

Lång är skamlistan för en person som jag. En person som försöker upprätthålla en image av att vara rabiat feminist och pro-mångfald men som helst av allt pressar in sig själv i rum där snudd på samtliga tillhör exakt samma klass, färg och sysselsättning samt går genom eld och vatten för att till varje pris uppfattas som laidback.

Någon som killar tycker är skön. Kanske någon man kan ligga med och som sedan lyssnar på historier om personen man egentligen är kär i. En ständig jakt på status och bekräftelse som föga förvånande är förgäves. En person som mässar om att kroppsidealen är sjukliga och på samma gång är fixerad vid att vara smal. En person som spyr galla på alla som förminskar kvinnor till sin sexualitet och på samma gång är livrädd för att bli sedd som en slampa. Vad tror den här personen ska hända i slutändan? Vad hade varit drömmen?

Varsågoda, världen, här har ni den lyckligaste kvinnan på planeten: den lite för smala och därmed svinsnygga bästis-med-alla-killar-tjejen som knullar runt men ändå känns väldigt svår att ligga med och är riktigt jävla skarp och radikalfeministisk men samtidigt skön – så sinnessjukt jävla skön.

”Vem hade jag varit i en relation där jag inte kastat mig själv in i rollen som bruden man enbart har en skön grej med?”

Krampaktigt håller jag fast mig vid drömmen om den lyckligaste kvinnan på planeten för vem hade jag varit utan den? Vem hade jag varit i en relation där jag inte kastat mig själv in i rollen som bruden man enbart har en skön grej med? Den jobbiga bruden som vill ha något. Som vill ha mer. Vem hade jag varit utan den ständiga rösten som säger att allt är för lite, allt är fel och skamligt och du måste göra mer fastän du inte förtjänar mer och har fått exakt vad du förtjänar.

Vad betyder det här? En postpubertal identitetskris där jag fortfarande står med en fot i uppfattningen om att status och bekräftelse från killar och sociala medier kommer läka alla sår som rivits upp fram tills nu av just jakten på status och bekräftelse, och en fot i det diffusa men befintliga töcken som är jaget framburet av sökandet efter det som är på riktigt?

Jag känner mig som en idiot. Jag är så jävla trött på att känna mig som en idiot. Och det handlar till viss del om det snobbiga sökandet efter det som är på riktigt men det handlar framförallt om politik. Jag lever i en illusion av att feminismen är inpräglad både i mig och i resten av samhället men det är i slutändan såhär jag känner mig: som en idiot. Någon som är fel. Någon som inte kan eller får skapa en egen identitet, lika lite som kvinnor i ett patriarkat någonsin kunnat eller fått forma sina jag, men som samtidigt bestraffar sig själv eftersom det råder något slags uppfattning om att patriarkatet är i upplösning och vi är fria att vara de vi vill.