Årets händelse för en pytteliten del av mänskligheten.

Okej, boka onsdag kväll och läs på ordentligt i ämnet här.

Blandfärs bakom kulisserna.

För alla som undrat "men hur går det till att vara två om att skriva en roman? Håller ni fingrarna på samma tangentbord? Och vad handlar den där nya romanen egentligen om?" HÄR är svaret.

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

I "Morgon i P4" - lokalradioprogrammet där jag medverkar tre dagar i veckan - kör jag sen en tid tillbaka serien "Skånska orter i populärmusiken". Den är omåttligt populär, åtminstone hemma hos mig.

Idag spelade jag, för att manifestera att också P4 egentligen är på tok för ungdomligt för mig, en schottis från det glada femtiotalet: "I Örkelljunga skyttepaviljong" (Örkelljunga är en kommun i nordnordvästra Skåne, främst känd för privatzoot Bengts gård).

Vi dansade i Örkelljunga Skyttepaviljong,
min tös var rund och rar å lukta ådekolung!
Sen följde ja´na hemåt, en mil å lite mer,
å sen så – nähä, de angår inte er!
Ljuveliga toner till mitt öra når
Fågelsång i träna kring en bonnagår'
Polketter hör jag än i våran lilla stuga,
jag nynnar med så smått – å då ler min kära fruga.
Håhåjaja – de var ju den vi dansade en gång,
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Det är, som ni märker, en ganska tidstypisk text med lustiga dialektrim som blir extra lustiga när Calle Reinholdz sjunger "bonnagår'" på rikssvenska. Två saker är dock en smula anmärkningsvärda:

1) Örkelljunga skyttepaviljong existerar inte. Den fanns inte heller när Arne Pärson skrev sin text runt 1950. Om man inte har tillgång till en tidsmaskin och kan ta sig tillbaka till tiotalet finns ingen chans att se paviljongen - och har man tillgång till en tidsmaskin så finns det kanske ballare platser än Örkelljunga att besöka.

Så alla vi som vallfärdat till Örkelljunga för att få se den plats varifrån sångens jag gick en dryg mil för att få lite som inte angår oss, har alltså fått vända hem, bittra och besvikna över att ha blivit grundlurade av en gammal schottis.

Arne Pärson valde helt enkelt att skriva om den icke-existerande Örkelljunga skyttepaviljong för att han "tyckte det lät bra". Jag upprepar: han tyckte "Örkelljunga" lät bra.

Örkelljunga. Tyckte Arne Pärson lät bra. Mycket riktigt blev han inte någon av våra stora schlagerförfattare.

2) den andra versen i visan kan, med nutida öron och ögon, framstå som lätt konservativ. För att inte säga aningen rasistisk:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där dansar bleka barn som om de tävlade i gång.
Till musik av The Harlem Boys ifrån Skanör,
som spelar "beebop" och tango på gehör
Ljuveliga toner till mitt öra når -
ylande hyenorna i ett djungelsnår
Charmörerna ser ut som sura karameller
å flickebarnens miner är inte muntra heller
Det är en bild av vemod, "sexappell" och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Idag hade många dragit sig för att likna bebop och annan svart musik vid "ylande hyenor från ett djungelsnår", men då måste vi komma ihåg att på femtiotalet var rasfördomar fortfarande oskyldiga. På den tiden visste man inte vad de kunde leda till.

Förverkliga ungdomsdröm - check.

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult - allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen. På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga - Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam - en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna. Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar - Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle - kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare - Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson - har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor - alltid män - som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson - bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem - har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som "antiborgarnummer", häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012. Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

"Valkampanjen" (1980).

Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.

Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:

- Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.

Björn Trollman - känd från "Herta Knutsdotters" "Partikongressen" - dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är "lesbit", lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.

Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.

"Partikongressen" (1978).

Chris Juradotter grät medan hon häftigt försökte plocka fram Björn Trollmans allt styvare könsorgan. När hon fått ut den, stel och röd, tog hon ett steg tillbaka, hela tiden med en hand omkring den och drog sakta och mjukt huden fram och tillbaka. Med den andra handen torkade hon bort tårarna. Just när han kände skräck för att spruta på henne, släppte hon greppet, la båda armarna om halsen på honom och fixerade hans blick.

- Är det verkligen en människokuk du har, Björn Trollman? Eller en partikuk?

Citatet blir något mer spektakulärt om man får veta att det är tämligen representativt för boken, vars tema (tror jag) är den hårfina gränsen mellan politik och erektion. Romanen kretsar kring den unge hete politikern Björn Trollmans oundvikliga väg in i cynism, rävspel och konstant otrohet för att dämpa konstant byxklåda.

Och just det - Hertha Knutsdotter är för övrigt en pseudonym. Bakom namnet döljer sig Per Gahrton.

Det kanske gör det hela ytterligare något mer spektakulärt.

Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti - Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är "Förbjud förbud", med "Stoppa ensamheten" som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: "Ingen nöjesmoms" och "Inga lapplisor". "Fri fart" är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, "EG-skatt" är säkert också realiserbart. Innan "vi" gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort - inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat - men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det - jag fick också cd-kompilationen "En massiv överdos Thore Skogman". Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på "Rökt gök med lök".

Nils Pålsson åt kabeljo.

Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Propagandamaskineriet rullar igång.

Nu är den snart här! Tillhör du en grupp särskilt utvalda recensenter så har du redan fått den, dessutom i det här spektakulära skicket:

Jag föreslog att vi dessutom skulle hysta in lite riktig blandfärs innanför emballaget - den lukten, om något, hade väl varit spektakulär - men tydligen fick det vara någon måtta på spektakulariteten.