Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

"Blindtarmens sång" spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns "en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner" (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: "spårvagnsfabrik"; ett ännu ovanligare ord: "Örnsköldsvik"; det kanske ovanligaste: "Hägglund & söner").

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
"Ja visst fan, visst behöver vi båtar" sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
"Hörru handelsministern!" sa jag
"Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?"
Och handelsministern bara satt där, stirrade
"Det var allt fan till påflugen arbetare" tänkte han
men han sa inte det
"Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!"
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti ...

... där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över tretti gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sej aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.