Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!

Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mej till Tengha blev det dock "Ridåöverhalningen", Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Det är samme man som skrivit de varsamt lyriska hyllningsraderna till Hasseåtage:

Och Hasse har en liten hund
som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla
och odla en rabatt

Han lärde hunden fnittra skånskt
för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red
på hundens gula rygg

Vilket man egentligen inte bör förvånas över. Det är en språkets vän som formulerat sej, lika exakt i skörheten som i brutaliteten. Lika glimrande poetisk gentemot kollegorna som skoningslöst rå mot sej själv.

Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är "Ridåöverhalningen" så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet - Rimbaud? Baudelaire? - som har sagt att "du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande". Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sej själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i "Ridåöverhalningen", hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna - och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säjer - blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter "Ridåöverhalningen" några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.