En man med en skägg tar en flukt på...

Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.

Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som "Dofter på vitt", "Spadarna på Hill Street" och "Karocky Kid") och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.

Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan - "Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng" - men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.

Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säjer "pleinnnnnkkk". Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.

Men på sextitalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttitalet inget av Nixon och på åttitalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just dom politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.

Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.Det finns det inte. "Mad:s Dave Berg tar en flukt på" ("...looks at...") är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.

Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt "Häpp!"-skyltar.

Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta "djupfryst käk" är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.Givetvis var Dave Berg en av dom populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines - känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren - gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.

"Välsignelse" var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: "God bless you, Bill".

Och varje gång lär Gaines ha muttrat: "Go to hell".