I huvet på Ulf Brunnberg.

Vissa människor retar min nyfikenhet. Jag vill veta: hur har Ulf Brunnbergs liv sett ut? Varför har han gjort det här respektive det här valet? Varför har han inte gjort andra val? Vilka har han hängt med? I vilka miljöer har han rört sej?

För han har ett rätt märkligt CV. Idag är han väl mest bekant från tämligen lättviktig familjebred humor, alltid från importerade förlagor: Jönssonligan, Sjukan, Eva Rydberg. Och så Staffan Hildebrands G så klart, där han spelade den slemme managern Allan, komplett med tonade glasögon och cabriolet (som dock i en inklippsbild förvandlats till en bil med heltäckade tak, eftersom cabbens ägare var i Italien).

Men hans karriär har gått i en underligt snitslad bana fram till dit.

Han började i dom breda sammanhangen, som son till den Store Skådespelaren Edvin Adolphson i det Stora Svenska Familjedramat Markurells i Wadköping, byggd på roman av den Store Folkskildraren Hjalmar Bergman. Publik- och kritikvänligt på det där sättet som SVT nuförtiden bara är med nån löjligt dyr kostymproduktion i juldagarna.

Det tycker man borde ha varit språngbrädan för dom stora tiljorna, Dramaten, Stadsteatern, Bergman, nåt lagom oförargligt och konstnärligt oantastligt.

Det var det inte. I stället valde Brunnberg att hänga med Torbjörn Axelman, en av svensk films mer kuriösa existenser. Axelman samarbetade gärna med Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som gjorde nåt slags psykedelisk slapstick med fast motion á la Benny Hill och mycket rekvisita (typ ett ägg). Han samarbetade också med countrystjärnan Lee Hazelwood under dennes mytomspunna år i Sverige (då han bl.a. gjorde "Let´s take a walk down Valhallavägen").

Axelman ville göra amerikansk film på svenska. I "Het snö" försökte han lansera Sven-Bertil Taube som en svensk Steve McQueen, i rollen som rallyföraren Bobby Flyckt. Av olika anledningar - främst att idén var fnoskig redan på pappret - blev det aldrig riktigt så. Men Brunnberg var med.

Likaså i actionfilmen "Smoke", där Hazelwood gjorde nåt slags asocial våldspsykopat, och i "Kameleonterna", som var Axelmans satiriska uppgörelse med dom kritiker som hånade hans filmer (och som, till Axelmans förtret, gav dom rätt).

Brunnberg var också med i "Komedi i Hägerskog", ett av dom många fascinerande försöken på sextitalet att ge knullfilm nåt slags konstnärligt alibi. Genom att göra en film på en bok av akademiiiiledamoten Artur Lundkvist och med manus av poeeeten Sandro Key-Åberg och med riktiga skåååådespelare i rollerna, räknade man med att ingen skulle genomskåda den obefintliga handlingen och det eviga juckandet.

Man räknade åt helvete fel. Aftonbladet satte rubriken: "Mera svenskt kött för exportmarknaden".

Men Brunnberg var med. Och det var väl också här han för första gången exponerade det omvittnat imponerande organet för en vidare krets än stockholmslivets nymfetter.

Det skulle han göra igen. 1972 valde han - och återigen: varför valde han det? - att medverka i nakenrevyn "Oh Calcutta" på Scala. DN:s legendariske kritiker Bengt Jahnsson tog uppgiften som nakenrecensent på allvar och betygsatte samtliga medverkandes kroppar och genitalier. Inte utan respekt lät han meddela att Brunnberg var mest välutrustad i ensemblen.

Ovan ser vi affischen för "Smutsiga fingrar", och här är det så många obskyra namn med att jag blir alldeles salig. Brunnberg är en hal gangster (i leopardväst - vad annars?) och spelar mot bl.a. Heinz Hopf, den svenske skådespelare som gjort dom erkänt minst omdömesgilla vägvalen.

Må så vara att Hopf spelade ondskefull hallick i Mefisto-skägg i Bo A Vibenius tokspekulativa "Thriller - a cruel picture", den enda svenska film som totalförbjudits och som sen klipptes med hela 24 minuter (idag mest känd genom Tarantinos hommage i "Kill Bill"). Må så vara att Hopf i den låter sej begravas till huvet för att sen bindas runt halsen med ett rep kopplat till en häst.

Må så vara att Hopf sen gjorde en alldeles parodisk insats som den ondskefulle direktör Eriksson i Varuhuset. Må så vara att Hopf heter Hopf i efternamn och Heinz i förnamn. Men hur tänkte han när han sen gjorde samme Eriksson, fast nu som rullstolsbunden hyresvärd, i Janne "Loffe" Carlssons bisarrt flåshurtiga lördagshålligång "Kulan"?

Förlåt, det var en utvikning, men det är svårt att sålla när man kommer till Brunnberg.

Brunnberg och Hopf spelade alltså mot varandra i den extremt spekulativa thrillern "Smutsiga fingrar", regisserad av Arne Matsson (som gjorde dom för sin tid skräckiga Hillman-filmerna samt blev internationellt känd för att ha visat Ulla Jacobssons mjölkkannor i "Hon dansade en sommar"), med manus av Olov Svedelid som ville ha bort sitt namn från eftertexterna (och betänk då att han är mannen bakom "Hassel") och producerad av Inge Ivarson, den hämningslöst skrupulöse producenten till mängder av nakenfilm-med-påstått-socialt-budskap-och/eller-filmiskt-intressanta-kvaliteter.

Mest känd från filmen är den rakbladsförsedda handske skurkarna river sina offer i ansiktet med. Inte lika känt är att censuren klippte en scen där Brunnberg tokfajtas med blottad stjärtskåra (exploitionsfilm=film som i mesta mån försöker koppla samman sex och våld).

Men Brunnbergs udda upptåg slutar inte där. Vi ska inte heller glömma att han, tillsammans med Bruno Wintzell, Bill Öhrström och Hawkey Franzén (mer om dessa vid senare tillfälle - håll ut!), var med i den första svenska uppsättningen av hippie-yippie-trippiemusikalen "Hair" - som 1968 utan problem kunde kallas "Hår".

Och åter igen: varför valde Brunnberg att vara med i just den? Han var den ende i ensemblen som hade peruk och inte framträdde med sitt eget namn i föreställningen (han kallades istället för "Våfflan" - no further comments). Han tunade ju inte in, turnade inte on, droppade inte out. Han var ju redan då en borgerligt orienterad skådis. Varför valde han då att vara med i just den pjäsen, med sitt naivt haschisch-och-gruppsex-vänliga budskap?

Senare i livet har ju Brunnberg gjort tydliga politiska markeringar, som ledamot i den till parti maskerade villaägarföreningen Lidingöpartiet, ett parti som slåss för renare miljö (på Lidingö) och lägre villaskatt (för lidingöbor).

Men det kanske allra knäppaste jag snappat upp om Brunnberg är att han ute i vimlet på fyllan gör Vanheden. Jag vill inte fara med osanning, men jag har det från åsyna vittne att han åtminstone gjort detta vid ett tillfälle för ca 10 år sen. Och redan då var Jönssonligan tämligen inaktuellt.

Jag kan bara spekulera i hur det här går till. Tar han upp en penna och låtsas att det är ett Nezeril-stift? Och så säjer han "lysande Sickan" några gånger? Kan det verkligen ge den utdelning jag bara kan gissa att Brunnberg vill ha? För - Gud förbjude - han har väl inte med sej hatt och vita loafers i en praktisk ryggsäck bara utifall att han skulle få frågan?

Det enda jag hört i livet som är knäppare är att Johannes Brost på samma vis brukade göra Joker i Rederiet på krogen, pickalurven och allmän begäran. Hur gjorde han då? Kammade fram luggen och låtsades blanda en drink? Vanheden har i alla fall några catchphrases, men den enda grejen med Joker var ju att han hade knäppa glasögon. Hur gick det till?

Undrar jag ärligen.