Årets sommarföljetong del 1: Kryss i rutan.

En man med ett skägg-redaktionen har ju som tradition att om somrarna låta alla medlemmarna i redaktionen närläsa en särskilt uppseendeväckande skrift och metodiskt gå igenom den på bloggen (två gånger - Henning Sjöström och Allan Rubin - kan väl räknas som en vana?). I år har turen kommit till boken "Kryss i rutan", skriven av Chris Böhme (ni kan sluta gissa - det ÄR en pseudonym).

Jag tror vi vågar konstatera att "Kryss i rutan" är en ganska obskyr bok. Detta trots att den trycktes i en förstaupplaga på 12 000 ex när den kom 1982. Den erfarne men enligt uppgift nyckfulle förläggaren Kalle Hägglund trodde tydligen starkt på försäljningspotentialen eftersom den utspelar sig på Sveriges Televisions Rapportredaktion: "TV är ett tacksamt ämne", förklarade han för Expressen (9/12 1982).

Personligen hade jag inte blivit förvånad om jag fick veta att 11 999 av böckerna mer eller mindre omedelbart skickades till pappersmassefabriken. Jag har i hela mitt liv bara sett ett fysiskt bevis på att boken alls trycktes. Den ende jag träffat som hört talas om boken - och läst den - är jag själv. Jag är fullkomligt övertygad om att det aldrig blev någon andraupplaga.

Jag stötte själv på boken av en slump, när jag som vanligt satt på Universitetsbiblioteket i Lund och bläddrade i gamla kvällstidningar på mikrofilm, ett lika säkert sätt att få sår på hornhinnan som knepiga kompisar. På jakt efter några artiklar om Alf Robertsons stämning av Expressen - research till min kommande bok "Människor som har haft fel" - landade blicken plötsligt på rubriken "'DET ÄR ÄCKLIGT'". Och framför allt på underrubriken "TV-reportrar vill stämma Lektyr".

Eftersom jag är maniskt intresserad av allt som rör svensk teve, och särskilt svensk teve på åttiotalet, och i synnerhet svenska tevepersonligheters kopplingar till erotiska tidskrifter, tryckte jag omedelbart ut en kopia av artikeln. Det har jag aldrig ångrat.

Expressens artikel handlade alltså om boken "Kryss i rutan", eller rättare sagt om tidskriften Lektyrs publicering av väl valda delar av nyckelromanen "Kryss i rutan", flankerade av ett facit där Lektyr gissade vilka Rapportmedarbetare som åsyftades i romanens skildring av en blöt och naken sändningseftersläckning. Genom att rapportera om Lektyrs rapportering, och rentav antyda en moralisk invändning, kunde Expressen rapportera att det kommit en nyckelroman om knullandet på Rapportredaktionen utan att rapportera det, samt antyda att Ann Lindgren och Bo Holmström hade skäl att känna sig utpekade utan att antyda det. Alla nöjda, alla glada - utom så klart Rapportredaktionen som bett TV:s jurister ta reda på "om det är lönt att stämma Lektyr, förläggaren eller bägge två".

Olika Rapportredaktionsmedlemmar reagerade olika. Ann Lindgren kallade författaren "en feg fähund", redaktionschefen Ingemar Odlander tyckte tilltaget var "nedrigt mot hela vår redaktion", Claes Elfsberg körde mer med en upphöjd, stoisk värdighet:

Jag drabbas av en melankolisk ledsamhet mer än att bli tvärförbannad. Skitprat får väl alla tåla i vissa proportioner, men när det höjs upp till något slags sanning ska man inte behöva finna sig i det. Här är det frågan om ett slags renhållning, vi ska inte behöva acceptera detta.

Journalisterna blev, som journalister plägar bli, alltså något irriterade när någon gav sig på att granska, kritisera och häckla just dem. Det bör ju som bekant finnas en gräns för yttrandefrihet just där nånstans, där journalister kan tänkas bli offer för den.

Av Expressens artikel kan man lätt få för sig att boken innehåller en svidande - och pornografisk! - vidräkning med TV:s Rapportredaktion. Det antyds att bakom det orimliga aliaset Chris Böhme dolde sig "en besviken vikarie, som inte fick vara kvar på redaktionen" (på bokomslaget nyanseras bilden med "mångårig TV-medarbetare"). Det antyds inte minst att boken komprometterar och skandaliserar fina hedervärda reportrar av typen Bo Holmström (känd på Malmö-TV för att han varje dag utlöste brandlarmet genom att röka där man uttryckligen ombads att låta bli).

Jag var med andra ord tvungen att införskaffa boken. Den fanns ett par nätantikvariat bort. Med hjärtat skenande i bröstkorgen gav jag barnen varsin nagelfil att leka med och satte mig att sträckläsa "Kryss i rutan". Vilka nedrigheter var det nu den fege fähunden Chris Böhme förmedlade?

Det ska erkännas: lite besviken blev jag. Var Chris Böhme lika bra på att göra teve som att formulera sig i skrift så förstår jag om det inte blev nån förlängd anställning. Det är en rätt träig bok. I mitt huvud hade jag målat upp stora orgiastiska skildringar à la Caligula, givetvis inkluderande glasbord. Så jädra mycket nuppa innehåller boken inte alls - jag gissar att Lektyr nosade upp samtliga småfuktiga partier och la dem på ett pärlband - men däremot kopiösa mängder alkohol. Författaren ser dock på dessa flaskor och buteljer med sorg, häpnad och skräck.

Jag får verkligen intrycket av att någon snubblat in i en värld som denne någon kanske suttit hemma vid tevebrickan och tevekannan och romantiserat, storögt insett att detta är en värld av sylvassa armbågar, hänsynslös konkurrens och mer vätska än vad någon rimligen behöver för överlevnaden, och i förvåning snarare än bitterhet skrivit ner sina mest spektakulära intryck. Inte minst för att denne någon också lämnat betongbunkern vid Gärdet med en molande känsla av att detta inte kunde vara det allra bästa sättet att fullfölja public service-uppdraget.

Som tidsskildring har boken därför större kvaliteter idag än vad den hade som skvallerspegel då. Den tar initiativet till en debatt om monopolteves förtroendemissbruk som ingen hakade tag i 1982 och som kanske är i senaste laget nu. Låt oss snarast möjligt - kanske redan imorron, kanske nån gång i augusti - zooma in några av bokens intressantaste passager. Jag har identifierat minst en bästsäljande spionförfattare som gillar att använda bössa och den enda tevejournalist jag vet som är buksvåger med en norsk spion.