Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

Det är naturligtvis ingen big deal för mig, tvärtom så nära vardagsmat man kan komma, men jag kommer att hålla det årliga minnestalet över Cornelis Vreeswijk. Det gör jag i och för sig varje år, men den här gången kommer det att vara offentligt och inte bara nåt som min familj tvingas lyssna till istället för bordsbön.

Som sagt: för mig är det här inget särskilt. Jag ska bara stå på scen med Lill Lindfors, Finn Zetterholm och Nina Ramsby - halva min skivhylla - som ska sjunga några trudelutter av Cornelis - andra halvan av min skivhylla - och sen säga några tänkvärdheter om en man som jag insisterade på att döpa min förstfödda efter. Sånt gör jag hela tiden. Jag  känner ingen prestationsångest. Min avföring är lika jämn som alltid. 

Förra året var det Åsa Linderborg som talade. Året innan dess Lasse Berghagen. Året innan dess poeten och konstmusikpionjären Bengt Emil Johnson. Jag upplever inte att detta sällskap av professionella agitatorer, personliga vänner och nyskapande konstnärer är särskilt förpliktigande. Vad har Åsa Linderborg att säga om klassperspektivet hos Cornelis som inte jag har? Vad har Berghagen att säga om sjuttiotalets nöjesscen som inte jag har upplevt? Vad har Johnson att säga om de poetisk-musikaliska kvaliteterna hos eklektikern Vreeswijk som inte jag för länge sen noterat?

Jag kommer antagligen inte att lägga nån större vikt vid det där talet. Det blir väl några gamla anekdoter - visste ni att Cornelis träffade ett par transor en gång? - och så citerar jag lite ur "Brev från kolonien" och går av. Herregud, jag vet inte hur ofta jag får olika pojkdrömmar serverade på en silverbricka med lite extra kräppapper. 

Vad ni än gör: kom inte och titta. I så fall kan ni lika gärna komma och titta när jag knyter mina barns skor.