Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.

I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är - liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins - Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan - såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm - med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.
Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan - rent bokstavligt - och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

Hej rymden! går att titta på!

Nån på SVT motarbetar oss och insisterar på att lägga Hej rymden! under barnfliken på deras hemsida. Häromdan var det en sväng inne på Kultur & nöje - där det hör hemma - och sen har nån klåfingrig mellanchef varit inne och pillat igen. Uppskattningsvis 244 mejl har skrivits om saken sen projektet sjösattes i våras. Av dom har 244 ignorerats.

Nu finns det i alla fall rörliga bilder att glo på: All jordens sport och All jordens mode. Den här typen av inslag kommer att inleda och avsluta programmen, som i övrigt är en sitcom om gubbarna och tanten som gör inslagen. Allt på en bunker på en ö. I FN:s regi.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72510&lid=Hej_rymden&from=menu

En första, grov, nästan klar, helt ofärdig redigering av det första avsnittet.

Aha! Han har tungan utanför mun - vi förstår att han är dum! Och han filar fötterna med en rasp - vi förstår att han är jättedum!

Den här gången kör vi inte alltid den finstilta vägen. Det var heller inte avsikten. Vi har försökt att göra en serie som tillåter sej vara tramsig.

Programmet är beställt av ungdomsredaktionen, men hellre än att tänka gubbar-försöker-prata-till-kidsen tänkte vi gubbar-försöker-överhuvudtaget-prata.

Vi plockade medvetet bort en del referenser till tarmsex, Lebensraum och preludintabletter. Inte för att vi tror att kidsen kan ta skada, utan för att vi räknar med att det i själva verket kommer att vara sextioåringar som tittar (minns att det är SVT) och dom fixar inte ironier.

Fast allvarligt - är den tänkta målgruppen dom unga lejonen, begår man ju nåt slags tjänstefel om allting handlar om liggsår och höjda PRO-avgifter. Å andra sidan kan man ju vara så taskigt uppdaterad i sin hållning att man fortfarande tycker målgruppstänkandet är lite publik- OCH kulturföraktande (och att man fortfarande säjer "tänkandet" istället för "tänket").

Som ni märker är det svårt ibland att inta en hundraprocentig hållning till ett uppdrag. Kompromissar jag med mina humorideal om jag inte har ett enda syrligt skämt om Stefan "Sucken" Sauk? Gör jag avkall på min konstnärlighet om vi fimpar det gamla runka-i-en-blomkruka-med-köttfärs-riffet? Naturligtvis inte. Olika projekt stimulerar olika sidor av hjärnan.

Och med "Hjälp!" och ytterligare en handfull neurotiskt sexualfixerade humorproduktioner, som känns som om dom är gjorda när Sverige fortfarande var puritanskt och folk födde oäktingar och gökungar, är det ganska befriande att släppa bög- och fittreferenser för ett ögonblick och koncentrera sej på att fila fötterna med en rasp. Med tungan ute.

Ska jag vara helt ärlig utan att slingra mej så har vi försökt göra en serie där vi kan stå för allt. Vi är tre som skrivit, så i teorin ska jag väl bara behöva stå för 33% (30 t.o.m, jag har bara skrivit tre av tio avsnitt), och vissa skämt är kanske konsensus, men målet har varit att göra en humorserie som inte ser ut som nåt annat som gjorts av svensk teve.

Infallstätt, associativt, överbelamrat, tramsigt, otyglat. En serie där allting bejakas. Företrädesvis det roliga. Mindre ofta det tänkvärda.

Jag såg igår stora delar av det första avsnittet i en ganska färdigklippt version. Jag skrattade två gånger. Båda scenerna var tagna vid tillfällen då jag inte var med så jag hade alltså ingen inre bild av dom innan. Jag antar att det egentligen är bra, men samtidigt blinkar "två skratt per halvtimme?"-skylten inom en.

Den 20 oktober blir det en offentligt angelägenhet. Häng med tåget från början! Var en av dom som säjer till dina barnbarn: "Jag var ju med redan innan hajpen och såg första avsnittet av Hej rymden!" Var en av dom vars barnbarn säjer till dej: "Hej vad...?"

Naken, blästrad och skitsur

Exklusiv förhandstitt på Hej rymden!

Den 20 oktober kl 19 börjar SVT1 sända Hej rymden!, en helt vanlig bunkerkomedi om fyra människor som bor på en militärbas i Atlanten där dom på FN:s uppdrag sänder informations-teve till eventuella rymdbor. Inte konstigare än så. Dessutom dyker Rico Rönnbäck - just det, fackbasen Conny i Varuhuset - upp som sej själv. Så klart.

De fyra "spelas" av Ola Norén, Valle Westesson, Kalle Lind (samma tre som står för idé och manus) samt den gudabenådade Sanna Persson-Halapi. Ovan ett smakprov.

Inte för att det går att förklara vad den här bilden har med resten av handlingen att göra, men så här går det när man stänger in Ola, en av SVT:s vaktmästare samt en tapetaffärsinnehavare i ett kostymförråd för länge.

Det är nåt klart surrealistiskt över den här bilden. Man tänker att någon måste ha manipulerat den. Till slut förstår man att (den manipulerade) verkligheten som vanligt har överträffat dikten.