Omskuret är bäst.

Fråga mig inte varför, men plötsligt satt jag och wikade "omskärelse" och lika plötsligt satt jag och stirrade på den här käcka papyrusbilden. Nog måste det ha funnits nervtrådar i penis redan på de gamla egyptiernas tid? Eller var de verkligen så här stoiska när de stod upp och lät kompisarna karva av dem pipen? Jag är imponerad. Och lite illamående.

Svenska flicka.

Det fanns en tid när schlagrar verkligen kunde handla om vad som helst. När textförfattarna hade så sagolikt mycket att göra att de aldrig hann läsa igenom texten en gång till innan de skickade iväg den och bifogade fakturan. När inga ämnen var för triviala eller för udda att peta in på en treminutare.

Ann-Louise Hansons bidrag till 1969 års Schlager-SM - "Svenska flicka" - är kanske inte främst ett exempel på oväntade ämnen i en schlagertext. Den rabblar olika karlar hon stött på och förkastat genom livet och så långt är inget konstigt - eller åtminstone inte udda. Hade sången skrivits och framförts idag tror jag dock att somliga gärna hade skyllt den för dumnationalism.

I vers 1-3 berättar Ann-Louise (eller noga räknat hennes librettist Bo-Göran Edling) om sina internationella flirtar:

Myten om bögligorna.

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och - tyder det mesta på - fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

 Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på "de homosexuella" - några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats - så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att "tredje könets" innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade "Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar". De hade bland annat för avsikt att arrangera "rena", dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar. Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson. 

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”. 

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. [...]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. [...]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg. 

Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt "Svensk humor under 100 år i text och bild - del 3" (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet "Moderna anekdoter". Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: "Mamma, din man har kommit."

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 1.

Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i "Eldarevalsen", det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i "Himlajord". I "Balladen om Gustaf Blom från Borås" är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet "matros" och "Mönsterås".)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han "förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull". Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: "två nästan svarta barn" och en som "månntro, var vit". Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!

Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar "förstås" och "naturligtvis" hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln "expert" (ett lite snitsigare ord för "man med hävdelsebehov").

Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sej i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sej icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar - och folkets eventuella vilja.

Tänker jag när jag ser mej omkring i 2010. Sen läser jag - tro't eller ej - en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt (detta trots att han ibland poserade vid gigantiska fallosar). Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sej.

Inne på Radiotjänst - nuförtiden Sveriges Radio - fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter - men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander - statsminister och partiledare - drog sej inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina "betänkligheter".

Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sej för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

I sin dagbok irriterade sej Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: "Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst".

Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst - vilket han på riktigt verkar ha funderat på - trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: "Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett".

Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. "Är det inte alldeles förskräckligt?" frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst "för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning". Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander - eller frågade sin kollega Kurt Andersson - vilka bitar som egentligen var rätt.

Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

(Källa: Göran Elgemyrs "Får jag be om en kommentar?", 2005).

I folkviseton.

All heder åt clownen Manne och textildrottningen Gunila Axén, men av syskonen af Klintberg är det nog Bengt jag främst kan relatera till. Inte så mycket för att han fuskat med fluxus-poesi som för hans stora intresse för folkkultur (vilket vi alla vet är akademiska för "snusk").

På lediga stunder ligger jag själv ibland och bläddrar i diverse samlingar med folkligt traderade visor och ramsor.

Det som slår mej varje gång är hur folklig folkkulturen är. Under artonhundratalets nationalromantik var det ju på modet att gräva i allmogens sånger och sagor - bröderna Grimm, Richard Dybeck, Artur Hazelius - men det var en idealiserad allmoges idealiserade kultur man grävde fram. Man såg på folket som små obefläckade dilamm som tindrande gick och trallade om månar och dagg. (Mer om af Klintberg och artonhundratalets skönandar här.)

Det gjorde så klart folket emellanåt. Folket trallade väl om det de såg omkring sej. Ibland - särskilt på nätterna - såg de så klart månen och ibland - särskilt sommarmorgnar - såg de så klart daggen. Ännu oftare såg de sprit och skit och barnmisshandel.

Därav folkliga visor av typen:

Dä sitter en fågel i pärenaträ
Han sjonger e vacker vise
"Kära mor, ge barna mat
å möcke pisk utå rise"

Så sjöng alltså folkets fåglar på förr-i-tiden. Och jag gissar att folket inte såg nån annan råd än att prygla sina barn, när nu en fågel så tydligt uppmanat dem.

Nuförtiden är väl våld främst nåt som finns på dvd och i länder med mörkhyade människor, men fordom var våld vardag även här, i Sverige. Det kanske inte var så kul för den som utsattes, men förr var det heller inte meningen att man skulle ha så himla kul hela tiden.

Mycket tyder också på att misshandel på förr-i-tiden var nåt fint, kärleksfullt och inte minst uppbyggligt. Därav följande glada julvisa:

Ja, nu ä julen slut
Nu har ja dansat ut
å ingen fästman har jag heller
Men stryk de har ja fått
å de har gjort mej gott
och mera får jag innan kvällen

Man anar en humor här i botten. Inte humor som i "kul-för-att-det-är-absurt" utan som i "kul-för-att-det-är-sant" eller "kul-för-att-det-är-tragiskt", det vill säja det som numera heter "ironi" och alltså inte skapades av Andres Lokko 1992. Förutom av våld präglas många av dåtidens ramsor av en sorts illusionslöshet. Livet var helt enkelt inte så jädra festligt alltid, och det var heller ingen som dristade sej till att tro det. En halländsk ramsa gör en exposé över en drängparvels uppväxt:

Ett två - lärde gå
Tre fyra - lärde krypa
Fem sex - plocka gäss
Sju åtta - slog ut potta
Nie tie - slipa lie
Elva tolv - sopa golv
Tretton fjorton - satt i lorten
Femton sexton - vattna hästen
Sjutton arton - gick på gatan
Nitton tjugo - slog bonden i huvet

Man hycklade helt enkelt inte förr. En småbarnsramsa från Jämtland lyder sålunda:

Dure, dure, dockan min
I skogen vilja vi skjuta
Jag skall köpa pistolerna
och jag vill lära dig skjuta

Alla fåglar och alla djur
de skola falla i backen
och jag skall köpa dig en långhårig hund
och han skall bita dem i nacken

I Västergötland satte man å andra sidan pilten på knäet och ramsade glatt:

Gubben och gumman skulle köra vall
Gumman hon ville inte mota
Gubben tog gumman, slog'na mot en tall
så talla for upp med rota
"Tack ska du ha
för du slog mig så bra
Nu ska jag mota
i alla mina dar
och gå du vall, gamla Broka"

(Den sista uppmaningen till "Broka", gissningsvis en ko, känns något instraffad för nödrimmets skull.)

Så nog verkar våld ha genomsyrat gårdagens samhälle. Men kom ihåg - man slogs renhårigt!

(Källa: Fredrik Ströms "Svenska visor, ramsor och folkrim" 1968.)

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden ...

... var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet "På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små":

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra - ja, nu har jag glömt vad det hette ...
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då - vilket också gäller för 1934 års radiosaga "Negerpojken Dullados äventyr i urskogen" - även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. "En avig och två räta" gick som återkommande magasin "mest för flickor" i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, "Barnens röster" 2000.)

Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig zigenare!

"Människor som gått till överdrift" - sequel till "Människor det varit synd om", prequel till "Människor som har haft fel" - är i princip färdig. Tro det eller ej, men det visade sej när formgivaren satt texten att den var 25 sidor för tjock. Va? Har jag, Kalle Lind, skrivit för många ord? Nu blir jag alldeles förvirrad! Jag som har haikun som referenspunkt för varje text jag skriver!

Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur "Scouting for boys", Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf "Mowgli" Bernadottes personliga moral.

Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).

Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur "Scouting for boys", berättad av Sir Robert Baden-Powell.

För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.

Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.

Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.

Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.

Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.

Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.

Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.

Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.

Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.

Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.

Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen - antagligen hade han räddat flera människoliv - genom att befria dem från en farlig förbrytare.

Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.

Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.