Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med "nymfomana" böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Så Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Fransisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag - nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade - är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning. 

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i - förvirrande nog - Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han  resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar - samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som "byidiot" skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas. 

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Världens åtminstone näst bästa teveserie.

Nuförtiden svarar jag alltid The Wire på frågan om världens bästa teveserie. Jag såg om alla fem säsongerna för inte så längesen och insåg att jag har rätt. Nu har jag dock börjat se om den serie som jag förr om åren angav som den bästa, och insåg att jag hade rätt då också.Matador är ett danskt nationalepos. Det finns ingen svensk motsvarighet, men om man tänker sig något som slår an ett ursvenskt grundackord på samma sätt som Raskens, adderar det mustiga med klassanalysen som i Tre kärlekar, kombinerar det med genomslagskraften hos Hemsöborna och sen häller några liter Astrid Lindgren över anrättningen så är vi nära. 

Danskar älskar Matador. Serien gjordes i tre säsonger 1978-1981 och väcker fortfarande samma salivering hos Jensen som tanken på fedt med løg. Mitt intryck är att det dessutom sipprat ner genom generationerna: svenska åttiotalister har troligen inget som helst förhållande till Hedebyborna eller ens Utvandrarna – serier och filmer som en gång fick landet att stanna upp – medan danskarna vårdar sitt kulturarv. Alternativt tvingar det på de uppväxande.

I den kulturkanon som danska kulturministeriet fastslog 2006, med särskilt betydelsefulla verk från landet som folk förväntas ha särskilt stor koll på, fanns naturligtvis Matador med. Det gjorde två Kim Larsenlåtar också, så kanon säger mer om danskarnas självbild än seriens kvaliteter.

I Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius kommande reportagebok ”Sverige forever in my heart” – en serie lysande reportage om Sverige och/eller flyktingar – försöker han i en text förstå Danmark. Sökandet leder honom till Grundtvig. Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, måste man förklara för svenskar, var själva Urdansken, en sträng teolog och psalmdiktare som dog så tidigt som 1872 och fortfarande sitter som ett fettdrypande kitt mellan danskarna.

Grundtvig grundade folkhögskolorna, där bönderna skaffade sig bildning och blev sig selv nok. Han var med och formulerade den första demokratiska grundlagen i Danmark och lyckades vara rojalist och upprorsman i en och samma person. Å ena sidan respekt mot traditionerna, å andra sidan skepsis mot byråkrater, ämbetsmän och småpåvar. Frågar du vilken Preben eller Gitte som helst så kommer de att beskriva sig själva i likartade termer.

Orrenius missar dock Matador. Matador är inte bara en grundkurs i grundtvigianism, det är i sig en av de viktigaste nycklarna till danskheten. Min mor satt en gång på en påtvingad representationsmiddag med danska kollegor till hennes man. Samtalet flöt trögt på skandinaviska tills en kypare dök upp och min mor högt associerade till Boldt – den servile servitören på Korsbaeks järnvägskrog – varpå danskarna omedelbart slöt henne till sitt hjärta. Kvällen slutade, förutsätter jag, med att kontrakt undertecknades med guldpenna i rent ister.

Matador hade kunnat vara vedervärdig. Det hade kunnat vara ett propagandatal för ett folkkynne, och vi vet att tal om folkkynnen per definition är generaliserande, och vi vet att generaliseringar dels är ohederliga i debatt och dels gör dålig tevedramatik. Med de senaste decenniernas framgångar för Pia Kjærsgaard och det Mikael Wiehe kallar ”pølsefascism” ska man naturligtvis vara försiktig med allt som upphöjer denna påstådda danskhet till en norm och ett ideal.

Men Matador gör sig faktiskt inte till tolk för nån påstådd danskhet. Visst är det en serie om Danmark, väldigt tydligt placerad i en typisk dansk småstad där de flesta karaktärerna är typiskt danskt småborgerliga och till exempel sysslar med grishandel. Visst beskrivs en sorts livshållning, innefattande pilsner och småskalig merkantilism, som eftersträvansvärd, men serien påstår inte att den hållningen är specifikt dansk.

Även om Lise Nørgaard, seriens skapare, och Erik Balling, seriens regissör, har en ljus syn på mänskligheten – Balling gav oss också Olsenbanden (lustigt nog inte med i kulturkanon) – så är de inte blåögda.

Den värld de tecknar är otvetydigt ett klassamhälle och ett patriarkat. Redan i anslaget ser vi hur klädhandlare Arnesen, som gift sig med sin vän överstens dotter, får i uppdrag av sin unga hustru att gå ut med hunden, och hur denna hund sen förpassas neråt i affärsbiträdenas hierarki för att slutligen hamna hos den unge lärlingen Arnold. Strax därpå förstår vi vilket meningslöst liv bankdirektör Varnæs hustru Maude för, med akvarellmålning, bacillskräck och konverserande av sin mans ärvda societetskrets som enda tidsfördriv. Barn och hushåll överlåter hon på sin syster, som i egenskap av ogift jobbar gratis som husfru åt sin svåger.

Men människorna växer och får facetter. Den bortskämda unga fru Arnesen blir ansvarstagande skolfröken, Maude Varnæs får rädda livet på en judisk flykting när kriget är ett faktum och det inte längre går att skylla på påhittade sjukdomar.

De festliga Storm P-karikatyrerna blir människor, människorna blir begripliga. I det ligger Matadors storhet: att den visar upp ett myller av människor och ändå gör var och en av dem relaterbar. Det finns ett samhälle omkring dem som förväntar sig att de ska bete sig si eller så, det finns förväntningar och traditioner och de fungerar inte sällan som koppel och fängsel. Särskilt kvinnorna – och inte minst överklassmadammerna, de som annars brukar skildras som särskilt löjliga preciöser – träder fram i helfigur, projicerade mot en mentalitet som kräver och kväver.

Matador visar alltså att inga människor är monster. Nyckelordet för hela serien är humanism. Hade det verkligen varit Matador som Dansk Folkeparti hade tagit efter, så hade varken Dansk Folkeparti eller dagens Danmark sett ut som det gör.

Jag tittar på GW.

”Kvällspressen” hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) B jörklund. 

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström). 

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om. 

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna. I ett annat avsnitt, som alltså är signerat Guillou, blir Ingvar Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i ”Profitörerna” (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han hade sin befattning också i det civila. Och i ”Anna Holt - polis” (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla. Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men nånting skaver när jag ser ”Kvällspressen” och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Cornelis leeft!

För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären "Cornelis leeft!" på svensk dvd.

Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort - vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film "Cornelis" eller Klas Gustafsons bok "Ett bluesliv" - men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.

Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat "Veronica" i översättning.

Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande - och efter sin död än mer levande - legend på andra sidan kontinenten.

Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att "Ryska posten" hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.

Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?

Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, "De nozem en de non", "Raggaren och nunnan" (förvirrande nog konsekvent kallad "Flickan och nunnan" på textremsorna till "Cornelis leeft"), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.

Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.

Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.

Den holländska blir i alla fall av - han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.

Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar - "Skyddsrumsboogie" bl.a. - skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.

I "Cornelis leeft!" hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.

De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.

Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om "Gräsänklingar", farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén "Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?" med. Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe - 1983 års drömduo - som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sej för hennes pappa Nils "Pom-pom" Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säjer att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transa. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextitalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttitalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sej lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen "Sköna juveler", en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne "Loffe" är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.Den gången ansträngde man sej. Och då blev det väldigt roligt.

Rapport från en semester: Svenska hjärtan.

Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).

Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare. Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.

Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.

Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen ("För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!").

Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.

På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.

Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säjer hon samtidigt "här står man och tömmer askkoppar".

Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt "en avokadogrön", ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den "unge" kollegan såsom fyrtitalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968 ("Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dagar! Då var det nära att det blev revolution här också!").

Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sej.

Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.

Andy Warhols "Empire" är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.

Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hört talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.

Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.

Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en - jag upprepar: EN - dramatisk scen säjer kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag (såna som Promoe kallar "Svenne Banan", alltså människor utan mögliga skägg som äter annat än groddar).

Men framför allt säjer det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.

Proggblogg.

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet "Progg på väg". Jag såg den när den gick - liksom jag såg två Hoola-konserter - och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som säjs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtitalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: "Hoola Bandoola Band". Inte Hoola Bandoola, inte Hoola - Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: "Hoola Bandoola Band". Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säjer att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor - Afzelius rättar och kallar sej själv "politisk kommissarie").

Afzelius berättar också att han gjorde femti försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk "Bläckfisken" (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: "Björn - du har gjort en komplett låt". Afzelius blottar den promille ödmjukhet han besatt när han bekänner: "Det var som att vinna på Lotto."

En komisk kuriositet i sammanhanget är att "Bläckfisken" ändå aldrig hamnade på nån Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade fyrtitalistgänget i bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe - som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor - var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson går närmast upp i näsfalsett när han beklagar sej över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: "Det är omänsklet!" (översättning för uppsvenskar: "omänskligt").

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som "lita inte på någon över tretti" en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning, som uppenbarligen var en större issue för honom än befrielsekampen i Latinamerika. Han gnäller mellan tänderna på att han inte får röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören, han lägger ut texten om hur förtvivlat gott det är att suga i sej tjärblandat gift, han minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer. So it goes.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez - dvs. en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays - i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar - och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säja Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sej själv.

"Hunden som log" handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund - och sin egen barndom - en sista kväll på Grönan. "Svart Lucia" var en skräckfilm i gymnasiemiljö. "Dårfinkar & dönickar" är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia - Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling - är runt de tretti, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sej vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.