Ett Frankrike på västkusten.

Göteborgsfittsbibeln.

Under några månader i åttitalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB. En tid senare hette han väl nåt annat, Nikanor Teratologen eller Sebaot X eller nåt liknande som lät lagom kätterskt och gudsföraktande. Ibland heter han Magnus Dahlström, för det mesta Stig Larsson.

LOB - Lars-Olof Bengtsson - hade varit en lokalkändis i Göteborg sen sjuttitalets slut, då han övertalades att vara med i punkcombon Göteborg Sound för att de drack mycket starköl. Mest känd blev den finstämda visan om Björn Borg - med det försynta påståendet "du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv" - som lär ha gjort Södertäljes stolthet så gramse att han försökte dra LOB inför skranket.

1979 var det inte helt chic att ha synpunkter på nationalsymboler, oavsett om de skrev sej i skattesmitarparadis eller ej.LOB - med ett smeknamn som dessutom är synonymt med Lagen om Omhändertagande av Berusad person - var en blandning av The True King of Rock'n'Roll Underground GG Allin och The True King of Fruntimmersvitsar'n'Göteborgsgemyt Sten-Åke Cederhök. Vulgär, oförutsägbar, snabbkäftad, galen, försupen och västkustpatriotisk. Åtminstone ännu 2002 still going bärsärk.

Första gången jag själv hörde talas om karln var i SVT-programmet "Stina med Sven", en lamare uppföljare till Nöjesmaskinen (dessutom innehållande programmomentet "Sven med Åke", som var en lamare uppföljare till Nöjesmassakern). LOB intervjuades av Dabrowski och Melander. Vad som sas kommer jag inte ihåg, men jag minns att han plötsligt spottade ut citronläsken SVT bjöd på och plockade upp en starkbock ur bröstfickan på jeansvästen. Sånt gjorde intryck på en trettonåring.

Han skrev alltså en bok, "Excelsior" (1988), som först bara trycktes upp och spreds bland LOB:s polare (typ Freddie Wadling), men som av nån Komvux-lärare fiskades upp och fick större spridning och kultursidesartiklar och ett par likartade uppföljare.

Det är en skitjobbig bok att läsa. Jag antar att det är medvetet. I botten ligger nån sorts bibelallusion. Boken är redigerad efter samma versprinciper som Den Heliga Skrifti. Verserna är ömsom långa, ömsom korta, alltid stötande, utom i de fall när de bara är billiga vitsar:

- Låt oss sjunga HERRENS lov!
- Jaså, har han semester?

Oftare är det frågan om billiga OCH stötande vitsar:

- Hur kommer det sig, tror du, att folkpartiet kunde lyckas så bra i valet 1985?
- Det berodde på att vi nådde ut med vårt budskap och tog väljarna på rätt sätt!
- Tog väljarna på rätt sätt? Hur då?
- Rätt på fittan!

Men ännu oftare är det BARA stötande:

Doris Lessing
är en hora
som bara skulle må bra
av att bli ihjälslagen
lite oftare

Ytligt sett är boken bara en enda postpubertal Onkel Kånkel-orgie i "urinwurstar", "slaskiga horfittor", "blöta smygfjärtar", grova personpåhopp på stackars Sune Mangs och inte minst ett kvinnohat som man gärna vill tolka ironiskt men inte riktigt kan. Samtidigt är den lite för smart, lite för genomtänkt och lite för rolig på riktigt för att avfärdas.

Mitt i regnet av bruna korvar som kläms ut ur världens rövhål finns en gapig kritik mot samhället i allmänhet och finkulturen i synnerhet där LOB inte riktigt lyckas dölja att han tänkt lite innan han satt sej vid skrivmaskinen:

Fan vad jag är symbolisk när jag bl a skriver: Det snackas ju så jävla mycket i mina dagar om gräsrötter och hur mycket de skall ha att säga till om. Gräsrötter skall väl för fan inte ha någonting att säga till om! De skall bara ha skit, så att de blir tjockare och skönare att trampa på. Men låter de växa sig för stora, då klipper vi av dem, jäms med, allihop. Liar och gräsklippare skär lätt genom skitfödda plantor ...

Att kalla det "tänkvärt" känns märkligt. Jan Berglin är tänkvärd, liksom Tage Danielsson (som intressant nog är en av få offentliga personer LOB nämner utan förnedrande epitet, som Peter "Skittänderna" Himmelstrand eller Jan-Ove "Fittdoften" Waldner) Tänkvärt är lika med finurligt är lika med underfundigt är lika med salongsfähigt. LOB vill inte befinna sej i några som helst salonger. Det vill kanske om man skriver:

Tänk om alla människor vore som jag
Då skulle allt telefonkatalogen se bra löjlig ut

Men det vill man definitivt inte om man några sidor senare skriver:

Christina "Dyngfittan" Jutterström gick för ett tag sedan på journalisthögskolan, gatan och heroin. Nu har hon slutat på journalisthögskolan.

1988 var det nog inte heller politiskt korrekt att uppdatera gamla skolgårdsvitsar med en krydda nationellt trauma:

- Men snälle Lob! Vet du verkligen inte att Olof Palme är död?
- Nä, jag visste inte att han var sjuk ens ..."Excelsior" kallas av kritiker gärna "mastig" eller "tröttsam" och med all rätt. Man blir mätt och man blir trött, men samtidigt är det som att lyssna på en gammal parkbänksalkis som ibland plötsligt slänger ur sej nån insiktsfull sanning eller blottar ett oväntat kunnande.

För egen del blir jag på ganska gott humör varje gång LOB riktar sina brakskitar mot kulturparnassen:

Somliga tror
att det här med att skalda knäckprosa
bara är att sätta sig ner,
skriva ett par meningar
och bryta av dem på lämpligt ställe
så att det ser ut som en dikt
av Pär Lagerkvist eller så.

Och så är det faktiskt också.

Men intressantast av allt är att, just som jag sitter och stånkar och bläddrar och famlar bland klyschor som "slår in öppna dörrar" och "skriker så högt att det inte hörs", så hittar jag ett citat som omedelbart slungas mot mej:

Man höjer alls icke rösten för att argumenten skulle vara svaga, utan för att alls göra rösten hörd i ett land där megafonerna tillhör de rika!

Och så inser jag att den här boken, till skillnad från sånt jag själv skrivit eller sånt som brukar Augustprisbelönas, faktiskt är skriven för att författaren var tvungen.

Göteborgsfrågequiz!

2005 uppträdde Hej domstol!-gänget, varav jag var typ en fjärdedel, på P3:s humorfestival i min favoritstad Göteborg. För att demonstrera vår kärlek till Sveriges framstjärt satte vi ihop en special-frågequiz (det ska heta så! Kan det heta "cd-skiva" kan det heta "fråge-quiz!").

Här kommer frågorna för er som glömt denna fyra år gamla engångsgrej:

Fråga 1: Göteborg är arbetarnas stad. Varför är göteborgarna rädda för sitt kommunalråd Göran Johansson?
1) han har stor pondus
x) han har ordets makt
2) han ser ut som en våffla

Fråga 2: Göteborg är gothens stad. Varför är Henrik Berggren alltid så mörk runt ögonen?
1) han har sovit jättedåligt hela natten
x) han har jättemycket kajal
2) de andra grabbarna i Broder Daniel har skojat med honom och låtit honom titta i en kikare med sotade kanter

Fråga 3: Göteborg är modets stad. Vilken sorts byxor är populärast bland Göteborgs ungdomar?
1) äppelknyckarbyxor
x) puffbyxor
2) cowboybyxor - s.k. jeans

Fråga 4: Göteborg är sportens stad. Vilka av följande ord är smeknamn på olika fotbollslag från Göteborg?
1) Änglarna, Makrillarna, Blåvitt
x) Brommapojkarna, Guif, Kroppskultur
2) Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna, Riksdagens högtidliga öppnande

Fråga 5: Göteborg är evenemangens stad. Vad är Oldsbeach?
1) en lagerlokal på vägen mot Mölndal med några kubikmeter grus och några värmelampor
x) Sveriges Miami
2) en något krystad ordvits

Fråga 6: Göteborg är humorns stad. Vilket är Hagge Geigerts födelsenamn?
1) Hagge Haggspett
x) Hagbard barbaren
2) Harry Johansson

Fråga 7: Göteborg är popens stad. Vilken av följande poplåtar från Göteborg klättrade högst på listorna?
1) "Sången om Stalin" med Knutna Nävar
x) "Knö dej in" med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt
2) "Jag vill ha en synth, farsan" med Knut Agnred

Svaren för den som missade några lektioner i skolan:

Fråga 1: svar 2. Det kan tyckas tarvligt att påstå, men faktum kvarstår. Och det är fan inte mitt fel att han ser ut som en våffla.

Fråga 2: svar X. Extrasvaret "hans pappa låg med en panda" diskvalificerades.

Fråga 3: svar 2. Jeans a.k.a. cowboybyxor, företrädesvis blå arbetsbyxor i denimtyg är mycket populära i Göteborg. T.ex. vid Vasaplatsen eller på Hisingen.

Fråga 4: svar 1. Brommapojkarna, Guif och Kroppskultur är helt seriösa namn på existerande svenska idrottsföreningar. Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna och Riksdagens högtidliga öppnande var de namnförslag jag själv la fram när jag var med och bildade ett korplag. (Mycket kort karriär ska tilläggas.)

Fråga 5: alla tre! Oldsbeach är, som alla göteborgare vet, ett av Ingvar Oldsbergs sju underverk. På vägen till Mölndal ligger alltså en gammal lagerlokal där Oldsberg nästan på pricken lyckats skapa ett svenskt Miami. Förutom alligatorerna då. Och de rika pensionärerna. Och havet. Och solen. Den riktiga solen alltså. Och framför allt Don Johnson.

Fråga 6: svar 2. Joakim Geigerts födelsenamn är f.ö. Joakim Geigert.

Fråga 7: svar 2. Ty så fantastisk är världen att Knut Agnred i punkfrilla kan knassjunga sej in på Svensktoppen. Knutna Nävar testades aldrig. Sten-Åke och Sonya föll på att man dåförtiden inte kom in på Svensktoppen om man sjöng på annat språk än svenska.

Kors i krösamoset! FLER finurliga memoartitlar!

Det här är förstås en klassiker. Så perfekt att den kunde användas som typexempel på högskolekurser i finurligt memoartitulerande. Och givetvis är killen från Göteborg ovanpå allt. Plus i kanten för att spökskrivaren frontas så öppet. Och givetvis för den dåligt kantklippta bilden av mästerhopparen himself.

Betyg för titeln: femma plus. Betyg för boken: fråga nån som har läst den.

P.S. Jag är f.ö. hemma från min Gotlandssemester. Det här inlägget är en s.k. "rivstart".

Ha ha Hagge.

Jag har länge haft för mej att det var nåt osympatiskt med Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mej konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mej?

Det första som slår mej är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säja till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk "frigjord och fryntlig" utan snarare "karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn". Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mej.

Det andra som slår mej är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säjer att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sej från landets skinnhuven, mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sej själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet pga skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittital gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker "ondska" när Hagge Geigert kommer på tal.

Cash-in på göteborgska.

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen "Filmen om mitt liv som mej själv" låg i pipeline - så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas- eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera "folk" som såna som har träskor).Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säja nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.

På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
är samma som förut"

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?
Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar - återigen - gjorde "Strejken på Arendal", som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
"Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

"Blindtarmens sång" spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns "en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner" (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: "spårvagnsfabrik"; ett ännu ovanligare ord: "Örnsköldsvik"; det kanske ovanligaste: "Hägglund & söner").

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
"Ja visst fan, visst behöver vi båtar" sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
"Hörru handelsministern!" sa jag
"Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?"
Och handelsministern bara satt där, stirrade
"Det var allt fan till påflugen arbetare" tänkte han
men han sa inte det
"Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!"
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti ...

... där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över tretti gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sej aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

Några urvattnade reflektioner om Göteborg och stalinism.

Det har påpekas förut - inte minst i den här bloggen - men det är nåt bisarrt med hur våra vänner på bästkusten får ihop Revy och Revolution.

Röda ropet var ett band med starka kopplingar till KPML(r). KPML(r) ville förändra samhället med våld, tyckte det var borgerligt att vara vänlig, kallade kvinnor för kärringar och gav ut Stalins bästa i bokform. Röda ropet är en ordvits (jfr "röda rappet").

På sin enda skiva poserar Röda ropet på motorcyklar a.k.a. "bågar". Skivan heter finurligt nog "Spänn bågen". På den sjunger de bl.a. Dan Berglunds åttaminuterspekoral "En yngling" om en fjortonåring som får stryk och "välling med smör i" och som mynnar ut i ett dödsstraff "för att ha tagit en ung flickas liv".

Andra låtar de gjorde var:

a) "Spring Lasse spring" om en alkoholist, fången i kapitalismens utarmande av människor ("spring Lasse spring, sup Lasse sup/ du dränker din förnedring långt ner i flaskans djup"),

b) "Alla snubbar" på välkänd melodi ur Aristocats, här med temat brist på ungdomsgårdar ("alla snubbar vill ju ha en gård"),

c) "Rudolf E Stark" på melodi Johnny B Good ("när skolan var slut slängdes Rudolf ut/ Han kom till Göteborg för att försöka bli snut/ Men han fick ingen träning i hur slynglar ska tas/ Till slut så fick han jobb på Securitas").

Kanske mest spridd bland deras låtar var "Go med". Refrängen lyder:

Go med i kommnistiska partiet
Åh! Åh! Gör det!
Vi har en liten cerkel här
som skulle passa daaj
Och dö! Ta med dej din tjaaj!

Den framfördes lajv på nån festkväll på Göteborgs konserthus, med tokkomp på skedar. Den är fortfarande en hit i de revolutionära ungdomsförbunden.

Jag tror absolut på att blanda allvar och humor och på att alla känslor kan rymmas i ett konstverk och bla bla bla. Det knäppa här är ju att de käcka gossarna i Röda ropet (bl.a. Clas Yngström som sedermera blev en i raden av okrönta blueskungar med bandet Sky High) står och larvar sej till förmån för ett stalinistparti.

Det första ett stalinistiskt parti skulle göra om de kom till makten vore ju att skjuta alla jävla skedspelare, ordvitsare och larvare i nacken.

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.

"Kåldolmar & kalsipper" får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är "skyffelrock med enveten barnkör" eller "bluegrass med skvallrig hönskör".

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit - givetvis undantaget "Viiiin!", som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en "experimentell fasanduett med förrädiskt budskap". Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner "och till och med en häst" flyr över haven till Vietnam, är ... spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP "Livet är en fest" (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. "Livet är en fest" var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som "Lev hårt - dö ung" och "Sune, får jag knäppa din blazer?" Det logiska steget för dem var att stänga in sej i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just "Sagan om FNL" och "Nordvietnameserna", som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.

Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av "Kåldolmar & kalsipper".

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

* det mystiska blårandiga spöket visar sej vara "det kommunistiska spöket". Han ber om att inte bli ryckt i lärften - "den är från 1848". Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.

* sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills "Tolvskillingsoperan". Hon sjunger för övrigt också en "mammarock" - "en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad" - som ett feministiskt statement.

* "Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland" gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.

* skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor - ledda av en man med namnet Ho - spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras - "överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen" - diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.

* på skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel

Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, "hemmet" var man kanske med på, och "segel" visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas "det är så lustigt så vi kissar i kalsongen", noddade gillande till "Vi cyklar runt i världen" och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var "papperstigrar", men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.