Till startsidan
Nedan visas inlägg taggade med "gubbar", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung. 

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokkaraktären Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som "ständig frilans", på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

2013-08-09 13:31

En sista vända med snuskministern.

Kopplingen (1986) är en roman av skådespelaren Thomas Hellberg och författaren m.m. Lars Magnus Jansson. Likt påfallande många andra böcker, filmer och teveserier tar den upp Bordellhärvan a.k.a. Geijeraffären a.k.a. den solkigaste och Smutsigaste Jävla Skandalen I Den Moderna Svenska Politiska Historien. (Jag har skrivit om den tidigare - inte minst i boken 52 festliga riksdagsledamöter - och det här är sista gången. Typ.)

Den blev teveserie också. I TV4, 1991. Jag såg den när den gick. Yvonne Lombard spelar Signe Dorf, modellerad efter verklighetens Doris Hopp. I Pernilla Augusts gestalt i filmen Call girl (2012) heter hon Dagmar Glans. (Hennes son heter för övrigt J Glans enligt en dörrskylt.)

Jag har inte lyckats se om teveserien, men noterar att Thomas Hellberg både regisserade och gav sig själv hjälterollen som den grävande murveln Lars Kjäll. Hellberg gjorde också filmen Råttornas vinter (1988), som även den tydligt inspirerats av det absolut solkigaste inslaget i Geijeraffären: de minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola som såldes till män i maktställning.

Tilläggas kan att Hellberg hade en viktig roll som cynisk Säpochef i Mannen från Mallorca (1984), som ju också utgår från Geijeraffären.

På Flashback spekuleras det i Hellbergs engagemang i skandalen i allmänhet och de skamligt utnyttjade tonåringarna i synnerhet. Så småningom försvann ju Thomas Hellberg från rampljuset efter att själv ha figurerat i rättegångar om övergrepp och minderåriga. Jag var inte där och vet inte vad som hände, men Hellberg friades och har väl ovanpå det fått sitt kännbara straff av branschen så jag lämnar – den här gången – snaskigheterna åt andra. 

Kopplingen är en helt okej roman. Liksom Call girl lider den dock av att verkligheten står alldeles bredvid med nån sorts facit. Personer svischar förbi som alldeles uppenbart har autentiska förlagor: i Kopplingen hittar vi Café Opera-proffset Janne Trost (Johannes Brost), den obehaglige tevejournalisten Sture Hanér (Sigvard Hammar) och stjärnadvokaten Bror Stendahl (Leif Silbersky), i Call girl gör David Dencik en tydlig Ebbe Carlsson-karikatyr och en skånsktalande advokat dyker upp hos Dagmar Glans i cellen (vilket Silbersky inte minns, men ändå vet att han inte gjorde i verkligheten). 

Samtidigt kamoufleras somliga och rökridåer läggs ut. I Kopplingen är det inte en justitieminister som är horbock utan en finansminister. I Call girl hittar vi det omdiskuterade porträttet av en socialdemokratisk statsminister anno 1976, som inte heter Palme och inte ser ut som Palme och gör sig skyldig till handlingar som inget tyder på att Palme gjorde, men som vi alla associerar till Palme. 

Jag har bara sett dvd-versionen av Call girl. Där är scenen där statsministern förgriper sig på fjortonåringen bortklippt. Det var inga problem att se var den skulle ligga och vad som rimligen händer.

På försättsbladet till Kopplingen står:

Ofta tvingas man ta dikten till hjälp för att beskriva verkligheten. Det är därför ingen tillfällighet att mycket i denna berättelse är lögn och förbannad dikt.

Vi som har satt i oss ohälsosamt mycket om Geijeraffären – GW Perssons roman Grisfesten (1978), Widerbergs filmversion Mannen från Mallorca, GW:s memoarbok Gustavs grabb (2011), Lillemor Östlins memoarbok Hinsehäxan (2005), Molly Hartlebs teveversion (2012), Deanne Rauschers och Janne Mattssons muckrakerjournalistiska Makten, männen, mörkläggningen (2004), Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt (2007), Totte Wallins popballad ”Om fyra flickor” (1977) och P3-dokumentären Bordellhärvan (2008) – har ett ganska avancerat pussel att lägga.

Att härvan inspirerat till film och romaner är inte att undra på. Den har allt: maktmän i konspiration, ljugande statsministrar, tonårshoror, varenda tänkbar kändis från politik- och samhällsliv, osannolika kopplardrottningar och en kåt justitieminister som stämplas som säkerhetsrisk av rikspolischefen. Eftersom alltför mycket aldrig utretts, och troligen aldrig kommer att kunna utredas, blir de fria fantasierna och omgestaltningarna onekligen något förvirrande.

Men nånting, nåt i maggropen, kombinerat med detaljer jag inhämtat här och var, säger mig att skeendet i Kopplingen ligger otäckt nära sanningen. Hur nära är det dock inte lönt att ens spekulera i.

2013-08-08 13:20

Visterviksfestivalen.

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelisfan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.
 
Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga "Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet". Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/gjorde revy med Gösta Bernhard och Siw Malmkvist?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).
 
Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me' resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.
 
Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration - å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde - har med tiden blivit en arena för   alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.
 
Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette "visführern" (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.
 
Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunte folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv.
 
Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll av. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden - i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt - iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.
 
Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.
 
Det visade sig att Höglund - landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx - var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.
 
Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:
 
Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö
Vackert väder på Genesarets sjö
 
Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.
 
Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.
 
Och för er som undrar ännu mer: Östen me' resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, "lite trollgubbe".Notera för övrigt vem som är artisten.

2013-08-05 10:20

Perssongalleriet.

Min barndoms tre stora idoler var, som det anstår en lillgammal pojk från hjärtat av Skåne, Hasse Alfredson, Hasse "Kvinnaböske" Andersson och Edvard Persson. I fallet Hasse Alfredson har jag aldrig omvärderat mig. Och faktiskt inte i de andra fallen heller. Jag har just läst och skrivit om en alldeles nyutgiven bok om Edvard. Och jag höll med sjuåringen i mig: han hade nåt visst, den där dryge tjockisen.

2013-05-20 14:33

Äntligen! En text om Snoddas! 2013!

Jag ser det i princip som min största talang: att i vilket sammanhang som helst kunna peta in en gubbe ur svensk underhållningshistoria. Aktuellt exempel på denna lagom nödvändiga talang finns här.

2013-05-15 12:28

Var är Rolf?

I Cornelis Vreeswijk-sektionen i mitt bibliotek finns det en författare som svävar lite för sig själv. Jag tänker då inte på mig själv; min Cornelisbok förhåller sig till tidigare skrivna verk som fågeln som plockar löss från krokodilen. En som verkar ha haft ett alldeles eget förhållande till Cornelis, svävande i en Cornelissatellit, verkande i ett parallellt Cornelisuniversum, var Göteborgsförfattaren Rolf Fridholm (1936-2010).

Fridholm har skrivit inte mindre än två böcker om sin vänskap med Cees: Polaren Cornelis (1989) och Medborgare! En vänbok om Cornelis (1996). Vid närmare betraktelse visar sig ansträngningen inte ha varit så ohygglig: innehållet i böckerna är detsamma, bara pärmar, titlar och i någon mån ordning skiljer sig.

Böckerna rymmer en handfull minnesbilder och fragment från samtal, Fridholms egna aforismer med mer eller mindre Cornelisanknytning, citat från Cornelislåtar och något enstaka brev med omisskännlig vreeswijksk handstil. Till formen påminner boken om trubadurkollegan Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne (2007) - samma anspråkslöshet, samma vemod, samma kollageteknik.

Men - Fridholm finns bara i Fridholms egna böcker. Sändh ingick i den alls icke alkoholfientliga trubadurhopen som rörde sig i Cornelis kölvatten; han själv eller nära kollegor som Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm finns intervjuade i standardverk som Oscar Hedlunds bok Cornelis - scener ur en äventyrares liv (2000), Klas Gustafsons Ett bluesliv (2006) eller Tom Alandhs tevedokumentär Cornelis (1997). Ingen utom Fridholm har frågat Fridholm nåt. 

Vilket är lite anmärkningsvärt. Enligt Fridholm var det han - i egenskap av medlem i Sveriges Författarförbund - som skrev intyget när Cornelis skulle ansöka om svenskt medborgarskap och språkintyg fordrades. Jag har hört anekdoten berättas ett otal gånger - oftast med den ironiska knorren att Cornelis aldrig fick applicera favorituttrycket "medborgare" på sig själv - men bara en gång med Fridholm i rollen som den som skrev under på att herr Vreeswijk tillskansat sig tillräckligt av svenska språket för att kunna göra sig förstådd muntligen och skriftligen.

Fridholms berättelser är också påfallande avfolkade från dem som dyker upp i andras stories: fruar, musikanter, polare. Det kan bero på att Fridholms plattform var Göteborg och de historier han berättar oftast utspelar sig där, när Cornelis var på turné eller gästspel. Men det finns också nåt lätt ängsligt över godkännande-citatet på en av bokens försättssidor: 

En som jag vet stod Cornelis mycket nära var hans Polare Rolf Fridholm. Därför är det okej med denna bok - tycker Jack Vreeswijk.

Ingenstans, inte i någon av den ökande samlingen biografier, finns Rolf Fridholm heller citerad - med ett noterbart undantag: Myggans nöjeslexikon. Där, under uppslagsordet Vreeswijk, Cornelis, hittar man hans rörande redogörelse för en kväll med vår störste holländare, dennes trubadurkollega Carl-Lennart Westrell (inte heller det ett namn som återkommer i biografierna) och en "klanglåda":

Klockan var halv två på natten och vi satt intill en papperspelle i Gubberoparken och sjöng den nya visan. Vi drack öl och åt smörgåsar. Cornelis sjöng. Hans stämade hade tydligen sipprat in mellan fönsterspringorna för här och var slogs fönstren upp runt parken. Snart såg där ut som en julkalender med luckorna på vid gavel.

Och Cornelis han sjöng.

Sen hände något som man väl endast får uppleva en gång i detta jordeliv. Folk kom ut i den varma ljuvligt sköna augustinatten och satte sig som skuggor på gräsmattan. Dom satt där halvnakna eller i sina nattsärkar eller pyjamasar. Fler och fler kom. Och Cornelis han sjöng.

En otrolig syn. Folk som fått sin nattsömn störd - applåderade. Saliga av förtjusning. Och bad honom fortsätta. Det var som ett väckelsemöte där helt plötsligt Jesus själv ramlat ner utanför deras fönster. Många av åhörarna hade Cornelisskivor i händerna som dom tagit med ut i förhoppning att få dem signerade.

Det hela var så fantastiskt att jag började tvivla på om detta verkligen var Sverige.

Efter ett par timmars förtrollning fick vi erfara att det var det. 

Två polisbilar kör upp och vill veta vad som pågår.

Då tröttnar Vreeswijk.

Fast aldrig har jag hört några snutar bli så totalt utbuade.

Jag frågade en bekant om Fridholm en gång. Bekanten, som själv hade en del att göra med herr C både privat och professionellt, såg irriterad ut och skakade på huvudet. "Äh, han är mytoman", fick jag veta. Jag spetsade naturligtvis öronen och frågade efter belägg. "Den där historien om hur han satt och lirade i Gubberoparken har aldrig hänt! Cornelis lirade aldrig nånsin gratis!"

2013-05-13 13:17

Bara två slumpvist valda exempel.

2013-04-08 12:44
Taggar: gubbar, snusk

Nu sticker vi ut hakan!

Den enda princip jag lyckats hålla i livet är principen om att inte ha några principer. Igår torsdag körde jag trettio mil tur och retur för att säga några mindre väl valda fraser om barnprogram i SVT:s Debatt, ett program som jag tidigare offentligt vädrat mina bekymmer med. Det gjorde jag inte bara på grund av min ohämmade narcissism, utan också för att jag är maniskt intresserad av hur oika teveprogram görs och tar varje chans att kolla bakom kulisserna.

Samt för att ämnet så klart är viktigt. Malena Janson i HD och Martina Montelius i Expressen skriver texter som manar till eftertanke - men jag kommer inte ifrån att de är lite väl rädda för tempo och färg och glädje. Jag uppskattar att Barnkanalen lever efter Lars Molins gamla devis - en devis som alla kulturutövare överallt i alla tider bör ta till sig:

Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men - jag får inte vara tråkig.

Mer i ämnet barnkultur inom snar framtid. Titta så länge på en kille som gillar att flaxa med armarna.

2013-04-05 08:21

Majestätiska spiror.

Ingen hade så många författarpolare som Olof Lagercrantz, vilket inte är att undra på. Som DN:s kulturredaktör höll han deras öde i sina händer; han kunde sänka dem med recensioner, göra dem arbetslösa, sätta dem på piedestal. Och ju mer de strålade desto mer föll ljuset på honom. 

Därför är det inte så konstigt att han förhöll sig mycket ambivalent till dessa narcissister, egon och förvuxna blöjbarn som slogs om stolarna i Akademien och gav Nobelpris till varandra. I de dagbokanteckningar som gavs ut härom året - Vid sidan av - kan han kasta sig mellan förakt och beundran på bara några veckor. 

Lite konstigare är hans fixering vid sina kollegors/konkurrenters/anställdas/vänners utseenden. Han noterar verkligen efter varje möte med Taube hur långt ner i pannan Taubes hår hänger och uppehåller sig länge vid att Harry och Moa Martinson har samma hattstorlek. 

Annars följer Lagercrantz åsikter om vännernas utseenden Lagercrantz åsikter om vännerna i stort. När de är sura på varann tycker Lagercrantz att de är "obehagliga", när allt är frid och fröjd ser vännerna "magnifika" ut. Ingen kan ha haft så måga polare med magnifika utseenden som Olle Lagercrantz.

Men av allt som får en att rynka pannan, studsa till och se undrande ut så är följande passage om Erik Lindegren - han som djärvt nog hade begynnelsegemen på mannen utan väg, geniförklarades och gick in i prestationsångest och alkohol - den mest iögonenfallande:

Erik Lindegren är magnifik och majestätisk. Jag skulle kunna tänka mig honom i sobelpäls med gyllene kedja och skunkmössa. Kanske härstammar han från renässansfurstar eller från ryska storfurstar. Hur tjock han än är - i duschen blir man förbluffad över hans stora svällande mage som tycks börja strax under hakan och sluta först där den väldiga lemmen i majestätisk prakt hänger ned - är varje gram hos honom levande, vitalt, skinande.

2013-03-06 16:00

Berättelsen om O.

Det här kan rubba era cirklar, men jag har faktiskt legat och läst en tjock rackare till memoarbok, skriven av en pompös rackare till tevejournalist. Jag har också kommit på mig själv med att hålla med honom, åtminstone på fem-sex sidor av femhundra. Gubben heter Åke Ortmark och är kanske mest känd för att inte vara Åke Ohlmarks, men spelar onekligen en nyckelroll i den moderna svenska journalistikhistorien.

2013-02-18 07:05
Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.

ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

Allt du inte ville veta om våra folkvalda.

NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!

En litterär actionkomedi om prestige och kött.

NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!

En bok om Kay Pollak m.fl.

FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!

"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!

Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.

En bok man bör köpa!

En bok man bör köpa!

Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.

AVDELNINGEN SJÄLVGODHET II:

Tammefanken finns det minst tre.

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!

Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!

Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!

Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.

RIKETS SAL

RIKETS SAL

En humorsajt där jag medverkar.

ÅRET SOM GICK

ÅRET SOM GICK

Ett radioprogram jag har gjort.

Sök

ÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Mitt förlag.

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:

Son till en stolt far.

Taggar

rasism
"sucken" sauk
52 festliga riksdagsledamöter
abba
adelsmän
apor och liknande
arne weise
astrid lindgren
barnkultur
begåvade människor jag känner
beppe
bergmän
billy butt
billy wilder
biografier
bisarra censuringrepp
blandfärs
bloggformalia
bondeförbundet
bortglömda gubbar
bortglömda tanter
bruchiana
böcker jag inte har läst
cornelis
dan berglund
danmark
det var inte bättre förr
dina harpors buller
dumskallar
dvd
därför blev vi som vi blev
därför blir de som de blir
dönickar
ekmän
ernst rolf
f.d. idrottsstjärnor
feminism
femtital
finurliga memoartitlar
fred åkerström
fria proteatern
frikyrkligt
frukt i mat
fylla
fyrtital
fyrtitalister
fäder som inte läst sin dr spock
för sverige - på tiden
gamla
gamla hjältar hyllar varann
gamla sportjournalister
genrer gud glömde
gubbar
gubbsjuka
gästskribent
göteborg
halmhattarna
hasch anarki kaos hotar oss alla
hasseåtage
hej domstol
hej livet och döden
Hej rymden
henning sjöström
herrmode
homosexualitet
horst tuuloskorpi
hudvård
humor
husköp
hyland
hårvård
högerhittar
högerpartiet
inte för att jag vill skryta
IOGT Sångfestival
janne "loffe" carlsson
jerry williams
johannes brost
journalister
judar jag beundrar
julkalendern 2008
jönssonligan
kalle lind - rättshaveristen
kalle lind får post
kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig
kalle lind går med håven
kalle lind går ut och roar sej
kalle lind kommenterar gårdagens nyheter
kalle lind lyssnar på gamla visor
kalle lind lyssnar på gammal radio
kalle lind läser gamla böcker
kalle lind läser gamla tidningar
kalle lind läser gamla tidningar (och blir på kuppen påmind om hur sjukt lillgammal han har varit)
kalle lind läser halvgamla tidningar
kalle lind läser nya böcker
kalle lind läser relativt nya böcker
kalle lind läser tjocka böcker
kalle lind läser twitter
kalle lind ser på blyertsfilm
kalle lind slösurfar
kalle lind tokar till det
kalle lind vänder sig till läsekretsen
kalle lind är ute och reser
kalle linds karriär i fragment
kampen mot biograferna
kapitalister
karl gerhard
kennet ahl
knark
knäpp film
knäpp musik
kokböcker
konspirationsteorier
konstnärer
krimi
kristen demokratisk samling
kristna barnböcker
kultursyn
kvinnor som heter nåt med lill
kåsörer
larry david
lasse o´månsson
lundaspex
lundell
lustiga namn
lustiga namn (alltså Bo-Teddy Ladberg)
lustigheter
låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar
låtsasjobb
lösryckta henning sjöström-citat
makabra och/eller integritetskränkande lustigheter
malmö
malmöteve vi minns
medier
memoarer
mer information än vi frågat efter
minnen från åttitalsteve
missvisande omslag genom historien
modern musik
monarkin
monicor
moralpanik
myggan ericson
män som heter bengt
män som heter björn och liknande
män som heter bo
män som heter hans
män som heter jan
män som heter judd
män som heter klas
män som heter lars
män som heter leif
män som heter rolf
män som heter stig
män som heter ulf
människor det varit synd om
människor på kanten
människor som gått till överdrift
människor som har haft fel
människor som oväntat hänger ihop
människor som varit med överallt
mölndal
nakna män
new hollywood
nittital
nollnolltal
när ord bli roliga
närradio
nöjesfält
omöjliga intervjuoffer
pekka langer
per ida och minimum
plattityder på parad
poesi
politiker
pornografi
povel ramel
privata oangelägenheter
progg
proggiga barnplattor
prostitution
psykiatri
pythonesque
rasism
religion
röktobak
rövslickeri
serier
sextital
sexuella avvikelser
sju skämt som chockade sverige
sjuttital
sjuttonhundratal
självgodhet
sjöwall-wahlöö
skratt med öppen mun
skägg
smutstvätt
småväxta
snoddas
snusk
språk
statare
stefan jarl
stjärnjurister
stolpskott
ståupp
subliminala budskap i barnkulturen
sveda i kissen
sven wernström
sven wollter
svensk film
svenska folkfester
såssar
tanter
taubes
teve
textilkonst
thorsten flinck
tidskrifter jag inte prenumererar på
tiotal
tjugotal
tjyvar och plitar
tokvänstern
tove jansson
trivia
udda kultur
ulf och kicke
ullstenare
uppfostran
usa
vanvett
wiehe och afzelius
zarah leander
åttital
På spåret: första klass
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!

På spåret: dressinen

På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!
Om Djungeltrumman
Lista
Följ Djungeltrumman
Djungeltrummans nyhetsbrev
Jag vill ha nyhetsbrevet!
Tack! Du har fått en bekräftelse skickad till dig.
Fel! Något gick fel, försök igen om en stund.
Webbdesign av Simma Lugnt, www.simmalugnt.se