Befria Norden.

Imorgon: frågequiz!

I Hej domstol! hade vi under något år "frågequiz" varje söndag. Efter i princip varje program kom mejl från folk som påpekade att "frågequiz" var en tautologi. Det visste vi. Vi visste också att det inte hette "en gul T-shirts", som var det ständiga uttalet av frågequizens förstapris. Inget sätt är tacksammare att få irriterade mejl på än att säga fel. Lider man av bekräftelsebehov är det ett tips som alltid står sig.

Den här gången är dock begreppet frågequiz - eller hellre frågesportsquiz - helt på sin plats. Imorgon tisdag, klockan 12.00, kommer En man med ett skägg att hålla Årets Största Quiz Om Quiz. Tio frågor om frågor. Först öppnade rätta mejlet - eller rättare: först inkomna rätta mejlet (eller eventuellt det mejl med flest rätt (alternativt minst antal fel)) - belönas med "Människor som har haft fel" - en bok om människor som har haft fel.

Är alla med på noterna? Glid alltså in på den här adressen igen imorgon klockan 12 om ni vill visa er på styva linan. Jag kan redan nu tipsa om att det är skitsvårt.

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw - och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift - ändamålet framstod som dunkelt för mig - men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 7: en rappare blir härmad.

Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning

Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.

I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.

Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.

Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.

Imitatören Mårten Andersson - som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm - gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.

Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:

Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.

Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att "alfons" ju är "hallick" på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.

Juryn - en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål - var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi - en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet ("bägge lägger sig på rygg för Göran Persson"), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.

Och sen fanns det visst nåt P3-program - det kan ha hetat Hej domstol! - där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död - varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.

Eventuellt världens äldsta, eventuellt ett helt nykläckt skämt.

Jag kom en gång instormande glad i hågen på Hej domstol!-redaktionen, nöjd med det perfekta skämt som slagit mej som en snilleblixt i fontanellen på cykelfärden. Stolt som en påfågeltupp harklade jag mej och la fram det till övriga, som på en silverbricka, garnerad med guldgirlanger: "Ja, det var roligt så länge det varade, sa såret".

Aldrig i mitt liv har jag så tydligt fått höra vilken mossbelupen rest från anno dazumal jag är. Det skämtet hade ju Valle redan hört i fostersäcken, det drog ju Jespers morfar i pappslöjden, det hade Ola någon anfader som hackat in i isen under Weichselperioden. Det jag just kommit på hade tydligen Ayla dragit redan under gruppvåldtäkterna i cromagnongrottan.

Därför är det med bävan jag presenterar följande. Det borde ju rimligen ha dragits förut, det hade varit märkligt om det inte gjort det, jag hade blivit direkt paff om det visade sej att ingen människa på Moder Jord nånsin gjort reflektionen tidigare, men jag lovar: JAG HAR ALDRIG HÖRT DET! Och därför måste det ur systemet!

Följande bild är alltså tagen i en hiss:Och medan jag duckar för hånet så får ni skämtet här:



SCHINDLER'S LIFT!

Minnenas boulevard.

Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.

Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde ("vad heter du?", "vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?"). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.

Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.

Men när jag tänker tillbaka - vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver - så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.

Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens - "jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!" - och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen - nej. Vilgot Sjömans memoarer - ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.

Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.

Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.

Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok "Människor som gått till överdrift". Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min "Proggiga barnböcker" som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt "Nu har det banne mig gått för långt!" Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt "en stor död finansman" (vi kallade Stenbeck "buksprängt gödsvin"). Observera nu: programmen anmäldes - de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget - däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten ("Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!").

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket "centerpartister är ett fnösktorrt släkte" genom att anmäla Lena Nymans monolog "Stadslollan", som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som "ironi" och "undertext":

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad "bondjävel!"

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet "landsbygden"!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas "ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag". Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet "Partaj" där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: "Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa".

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. "Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt."

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 - det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats - medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, "Kronofogden kommer". Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson - som i dokumentären pratade om sina pengaskulder - antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat. (Alandh var för övrigt i gott sällskap när han ringde Hej domstol!-redaktionen och var förbaskad.)

Det visar sej att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett - SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten - ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mej tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

Med namns nämnande.

Min redaktör - och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande - Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i "High fidelity" när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan "Den som har flest prylar när han dör vinner" är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mej en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sej och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat nån, och dessutom nån som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk - både såna jag gillar och såna jag ställer mej helt likgiltig inför - och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

Nu är det sista gången.

Masochisten i mej har nu närmat mej Stjärnorna på slottet. 25 minuter fick bli årets dos och det var ungefär så jobbigt som jag föreställt mej. En man utan självdistans satte ner foten och vände sej direkt till sina belackare: Linda Skugge kan visst inte skriva en grammatiskt korrekt mening och hade GW Persson fått höra vad Ranelid har att säja om hans utseende så hade han "hängt sej i förrgår".

Så väl uttrycker sej bara en aforistikens och ordens mästare.

Som sagt: jag slutade skoja om honom både 2005 och 2006. Jag är egentligen färdig. Men ett klipp från de bisarra Debatt-sändningen 2003 - där han bl.a. pratade "om det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera" - påminde om en gammal synd. I klippet är Ranelid upprörd över att P3 (det var så klart inte kanalen kollektivt, men skitsamma) publicerat en visa (det var en dikt, visor har melodier, men skitsamma) om hur Ranelids fader rakar hans armar och hans broders armar (ingen broder nämns, men skitsamma).

Det var hursomhelst jag som skrev den där "visan". Här är den in exstenso för framtida Ranelid-forskare:

SÅ BLEV JAG MAN
av och om österlensförfattaren Björn Ranelid
(enligt Linda Skugge iförd solbränna, rakade armar, LINNE och läppglans)

När jag var tio tog far mej ut bland djuren
För att lära mej att leva och bli ett med naturen
När solen kom fram och det blev varmare väder
Så sa han: "Björn, stryk nu av alla kläder!"
Och jag stod där helt naken och grät så det skvala´
Men far bara skratta´ och började tala:
"Ta av dej dina kläder inför solen varje dag!
Så blir du lika läcker och gyllenbrun som jag!
När sommarn är här - skippa bomull och tweed!
Så blir du en äkta Ranelid!"

På den dagen i livet då jag fyllde tolv
band far min fast mej vid ett golv
Och han rakade mina armar omsorgsfullt med kniv
Jag skrek på hjälp och sprattla´ och böna´ för mitt liv
Men far min bara skratta´ och sa: "Det går fort!
För detta har vi karlar i familjen alltid gjort!
Så har pojkar blivit män i evinnerlig tid!
Nu, min son, är du en äkta Ranelid!

När jag var femton var det dags för skolans bal
och mor min höll ett förmaningstal:
"Björn - både till vardag, till helg och till fest -
strunta i clubblazer, fluga och väst!
Vill du, min son, vara hipp, rätt och inne
- klä dej enkelt och praktiskt i ett luftigt linne
och tycker du dina läppar ser alldagliga ut
så tveka aldrig, Björn, att glänsa in din trut!
Vill du gå hem hos damerna när det bjuds till dans
så bär linne och smörj dina läppar med glans
För linne och läppglans ger inre frid
Så tänker en äkta Ranelid!

När jag fyllde arton så kallade far på mej
Och sa "Käre son - låt dom aldrig häckla dej!
När du glider omkring på författarkalas
i rakade armar och ser ut som en knas
Så tveka aldrig, sonen min, att rycka ut i strid!
Så tänker och så handlar en äkta Ranelid!

(Från Ranelids kommande diktsamling Äppledoft och vaniljdoft)

I Debatt-sändningen hävdade Ranelid för övrigt att det var "ett brott mot den upprättsliga lagen" att hävda att han själv skrivit detta. Det är det så klart inte. Det finns nåt som heter parodi. Det finns nåt som heter humor.

Och nej, efter att ha läst den här texten sex år senare kan också jag konstatera att humor inte alltid behöver vara så fasligt rolig.