Bombsäker ... Flamsäker ... Äh, fan, jag skiter i finurlig rubrik.

Jag borde kanske inte skriva om den här boken. Dels borde jag vara sur – inte så mycket för att jag inte ombetts skriva till den som för att jag inte fått ett friex – och dels kan jag betraktas som jävig. Jag har träffat de flesta som bidragit med historier till antologin, ringer regelbundet till en del av dem, har fått hjälp och goda råd av somliga och står i tacksamhetsskuld till en handfull. 

Aron Flam – en av landets fåtaliga representanter för den cynisk-judiska humorn, inte den förste man värvar som clown till barnkalaset – har samlat ihop bisarra anekdoter ur svenska ståuppkomikers omväxlande vardag. Titeln Jag bombade indikerar att det främst handlar om misslyckanden. Skämt + misslyckande = underhållning. 

Två återkommande teman utkristalliserar sig snart vid läsningen: 1) historier från firmafester där alla varit fulla, där scenen har bestått av brädor och där chefen har inlett med ett kvartslångt anförande, 2) Peter Wahlbeck. Det första blir rätt snart repetitivt, det andra upphör aldrig att fascinera.

Det är historier om en halländsk tickande bomb, om ogenerade springnotor, om avslöjade svensexor, om hån av publiken och förnedring av kollegor, om den hårfina gränsen mellan genial galenskap och galen galenskap. Tankarna förs osökt till gamla legender som Johnny Bode och Tom Zacharias när jag läser, jämförelser som inte bara är smickrande.Ur hyllan sliter jag ner den förra antologin om svensk ståupp: Stå upp! Boken om stand up-comedy. Den är från 1992. Somliga som var med då är med också i Flams bok: Babben, Adde, Janne Bylund. Somliga har tagit in på helt andra vägar: John Lindqvist tog sig namnet Ajvide från en arkeologisk utgrävning och började skriva skräck, Carl-Einar Häckner flyttade till Berlin för att göra gothvarieté, John Thelin lyfte fram mellannamnet Eje och blev landets enda profilerade översättare av teveprogram. Ett par har dött – Lassarna Eriksson och Brandeby – och Pontus Enhörning har tillfälligt slutat med humor. 

Den mesta konstanten är just Wahlbeck. Om honom skriver Lasse Eriksson: 

Peter utmanar alltid sina lyssnares moral på en punkt där de inte väntar sig. På ett möte mellan alla ståupp-komiker fick man veta att Peter funderade på att ställa upp för Ny Demokrati. Det tumult som då vidtog kan bara Peter Wahlbeck starta. Att få professionella ståuppare upprörda torde vara en av de svåraste uppgifterna i detta land. Men icke för Peter.

I övrigt är Jag bombade underhållande läsning för oss som låter oss fascineras av underhållningsvärldens alla skrymslen och vrår. Roligast är Flams eget bidrag om hur Pontus Gårdinger ger honom foten från tevefloppen Bubblan efter att en gästansvarig nittonåring gråtande trott att Flam velat att hon skulle köpa knark åt honom. Extra roligt är att Flam och Soran Ismail lyckades tråckla sig ur att få Anette Kullenberg som medtävlande – hon föll istället på Anders och Måns lott och de historierna har jag skrattat gott åt både när Anders och Måns berättat.

Fast allra roligast är förresten Marcus Johanssons bidrag. För mig som tycker mig känna honom ganska väl är rapporten från en gruppsexsession i Uppsala … överraskande.

Och allra allra roligast är antagligen att Råland Ulvselius en gång fick göra ett gig i rollen som Johan Glans för att Glans kommit över biljetter till nya Bondfilmen. Fast den historien har jag hört så många gånger att jag skrattar innan poängerna kommer.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism. 

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet. 

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.” 

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen. 

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar: 

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren: 

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”? 

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga "Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom" (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller "bizarra") företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, "Smoke rings" och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller "obizarra"): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: "Pust ... pes ..." Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: "Vi geodeter får inte vara rädda för att bära". Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: "Brita, det jävla apskaftet". I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och "utlånat av Lennart Swahn". Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn - tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s "Blåsningen" - kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum. På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus - oftast preciserat "Liljeholmens" - medan en falang kunde svära på att det var en gurka - lika ofta preciserat "Mäster Grön".

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Nere vid Pite älva.

Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt "Svensk humor under 100 år i text och bild - del 3" (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet "Moderna anekdoter". Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: "Mamma, din man har kommit."

#komikergate.

Jag förutsätter att detta blir en engångsföreteelse: dels att jag kommenterar en aktuell debatt, och dels att den debatten kretsar kring John Houdi. Alla ni som har världsfreden och den rättvisa fördelningen av våra resurser att tänka på har säkert missat att det förs en hätsk diskussion ute i Twitterflödet. Den tar sin utgångspunkt i begreppet "skeptiker" och trillar sen oförhappandes in på begreppet "komiker".

Rent principiellt sympatiserar jag med bägge kategorierna. Debatten gör dock lite klart för mig varför jag inte kallar mig varken det ena eller det andra.

(NOT 1: det händer att det står "komiker" under mitt namn på artiklar jag skrivit - det är då aldrig jag som uppmanat redigeraren till det. NOT 2: i t.ex. boken "Proggiga barnböcker" kallar jag mig visst det "skeptiker", men det är då ett uttryck för en livshållning i största allmänhet, inte den snävare definition som sitter på en grupp organiserade vetenskapsivrare och religionsskeptiker.)

Det hela utgår från podcasten Crazy Town. Den görs av två vänner till mig - Josefin "Josefinito" Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson - och är, gissar jag, rolig. Alternativt tråkig. Jag har faktiskt aldrig hört den eftersom jag inte vet riktigt när på dygnet jag behöver lyssna lite mer på folk som pratar. I sammanhanget spelar det ingen roll om jag eller någon annan tycker det är kul. Jag förutsätter att det framgår även för en vissnad krukväxt att det är tänkt att vara roligt.

Och svårare än så ska det ju inte behöva vara, tycker man. En "komedi" är ett verk med intentionen att vara roligt. En "komiker" är en människa som framställer avsedd komik. Är "American Pie 3 - The Wedding" en komedi? Absolut. Tycker jag att den är så vidare rolig? Nja, inte riktigt hela tiden. Är Lennie Norman komiker? Alla gånger. Tycker jag att Lennie Norman är rolig? Kanske inte just på scen.

I nämnda podd skämtade så Jossan och Kringlan om fenomenet "skeptiker", den sköna grupp lirare som gjort till sin livsuppgift att kritisera gudsdyrkan och pseudovetenskap. Podden hamnade på okända vägar i John Houdis hörselgångar. John Houdi är komiker. Men också trollkarl. Men också programledare för den flitigt belyssnade Skeptikerpodden.

John Houdi gillade inte vad han hörde. Han ifrågasatte därför huruvida Jossan och Kringlan är komiker. Det är ett påstående som faktiskt går att bestyrka, finna evidens för, statistiskt säkerställa och andra saker som skeptiker gillar att göra: båda försörjer sig på att framställa och framföra avsedda skämt.

Där kunde så diskussionen ha tagit slut. John Houdi framhärdade dock i att poddmakarna inte var roliga och följaktligen inte heller komiker. Andra komiker och skeptiker lade sig i och menade att definitionen inte helt kunde ligga i John Houdis tycke. Strax kloggade Twitter igen av halvprocessade påståenden från Houdis håll - "Well, om du tycker att komiker som inte är roliga är rolihga får du tycka det. Jag tycker att komiker SKA vara roliga" - och från folk som ansåg att Houdis resonemang inte höll.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Jag lägger mig i det här för att det gör mig stressad när inte komiker har komisk distans till vad de gör. Och när skeptiker inte kan acceptera andras skepsis. För det är väl i grund och botten vad detta handlar om: en skeptisk komiker finner sin skepsis skämtad med och svarar med att försöka frånta skämtarna deras yrkestitel. Men kanske skämtar han. Eller är bara sunt skeptisk.

Det finns alltså en principfråga här som jag tycker är intressant. När blir skepsisen en religion i sig själv, med fundamentalistiska utövare som knäböjer vid Darwins och Einsteins och Christer Fuglesangs altare, med predikanter som pekar ut avfällingar och ifrågasättare? När blir komiken ett slutet sällskap dit bara folk som fyller enskildas kriterier på humoristiskt sinnelag har tillträde?

Likt Tage Danielsson tror jag på tvivlet. Likt John Houdi tvivlar jag på tron. Men liksom jag begär av de religiösa sällskapen att de ska tåla skämt och Ecce Homo och rondellhundar så begär jag av skeptiska skämtare att de har bättre svar på tal än "ja men du då?"

Clownen med ett leende bak masken.

Den gångna sommaren ägnade jag de där korta perioderna mellan blöjbyte och vredesutbrott åt PG Wodehouse. Det slog mig att jag aldrig läst honom, beställde vad jag tyckte var några volymer från nätantikvariaten och satt plötsligt med ett tjugotal böcker i en trave framför mig. Det är fortfarande bara bråkdelen av en pyttebit av hans produktion; Wodehouse ägnade merparten av sina nittiotre år åt att skriva välformulerade finurligheter.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wodehouse läses idag, men innehållet är lika relevant idag som när det skrevs. Det vill säga inte alls. Historier om olika earlar och goddagspiltar som passas upp av verserade betjänter och vräker sig i lädermöblerna på herrklubben har så klart aldrig riktat sig till Folket. Förutsatt att Folket inte har humor och vill ha den stimulerad. I så fall är Wodehouse lika angelägen nu som nånsin.

Det är ett gammalt Hasse Alfredson-citat som kommer till mig när jag läser: "Jo, man är väl en clown. Fast inget sånt där med att bakom masken gråter clownen. Bakom min glada mask döljer sig ett glatt leende" (1979).

För den som sett Hasse Alfredson nån gång under de sista tjugofem åren röjer väl det där citatet mest en bristande självinsikt. Däremot känns det som en passande beskrivning på Wodehouse. Fanns det nånstans smärta eller svärta i Pelham Grenville Wodehouses föreställningsvärld, så dolde han det väl.

I "Tack Jeeves!" - en bok som har vissa yttre likheter med "Jeeves klarar skivan", "Allright Jeeves" och "Bravo Jeeves" - anställer berättaren, den lagom begåvade men älskvärde rikemansslyngeln Bertie Wooster, den bolsjevikiske revolutionären Brinkley som ersättare för den plikttrogne betjänten Jeeves:

Jag hade ända sedan han kom sökt upprätta något hjärtligare förbindelser med mannen men utan att lyckas. Till det yttre var han idel aktningsfullhet, men man kunde se, att han inom sig ständigt gick och ruvade över den kommande sociala revolutionen, och att han betraktade Bertram som en tyrann och förtryckare. [...]

Han sade ingenting, bara betraktade mig, som om han stod och tog mått för min lyktstolpe. [...]

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse, varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Och där har vi nog inte bara Bertram Woosters, utan också PG Wodehouses, världsbild i ett nötskal. Varför dyster när man kan vara glad? Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?

Under kriget - the last great war - hamnade Wodehouse i tyskt interneringsläger i Belgien. Det var antagligen ingen festlig plats att hänga på, särskilt inte om man som Wodehouse var van vid en avslappnande tillvaro på något större gods. Hans dagboksanteckningar mer än antyder en plågsam tid, men hela tiden betraktar han eländet genom ett humorfilter:

Uppställning 7.30 i morse. Kl. 9, 10 och 11 uppställning igen och på eftermiddagen en till. Sandy Youl säger apropå detta evinnerliga uppställande att om han har tillräckligt med pengar efter kriget, så tänker han köpa sig en tysk soldat och ha honom i trädgården och räkna honom sex gånger dagligen.

Över huvud taget finns det inget tillfälle i livet då inte PG Wodehouse kan plocka fram ett Shakespearecitat, vända upp och ner på det och krydda med en välfunnen liknelse och därigenom skänka situationen ett uns av wit och värdighet. 

Man kanske kan anföra mot Wodehouse att om alla vore såna så skulle världen kanske inte ha elektricitet, motorvägar och automatkarbiner. Inget ordentlig handtag skulle tas och inga storstilade planer skulle fullföljas i en värld där alla satt och konverserade varann med lite för många bisatser. Man kan också parafrasera Skorpan Lejonhjärta: "Om alla vore som Wodehouse så skulle det inte finnas nån ondska".

Och för er som sitter och läser och tänker "vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?" så ber jag att få citera David Nessle.

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga - men kanske något okritiska - kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 - "Akta huvet" - gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten).

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats rakt av från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer "Från vaggan till deadline" på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker - och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.Vad som framför allt får mig att emellanåt känna "just det, han är ju faktiskt en av oss" är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten - Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som "inte var bäst i skolan precis" enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt - öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben - när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: "Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken."

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut - det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

"Det var han som tog in 'Pingu' till Sverige."

När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.