En man med ett skägg presenterar: veckans idolbild!

Slit och slang-samhället.

Jerry Williams memoarer, skrivna på solnaslang, är som poesi för en skåning född på sjuttitalet. Ofta förstår jag bara innebörden, inte dom enskilda orden. Ibland - som när det handlar om motorcyklar och brukshundar (och det gör det hela tiden) - förstår jag inte ens innebörden.

Jerkas båge.

Den gamle rörpularen Erik Fernström, som tog namnet Jerry Williams på den tiden när det inte var töntigt att ta ett engelskt artistnamn (alltså tjugo år innan Kee Marcello och förti år innan Moneybrother), har som jag skrev i förra inlägget låtit skriva sina memoarer.

För den som inte tror mej när jag säjer att hela jämrans boken är skriven precis så som Jerka tuggar (när hans körsångerska en gång stukade foten sa Jerry "Nina är risig i dojan") så kommer här ett av många belysande citat.

Vi kommer in i handlingen just som JW får besök av ett kompband från England, Wild Angels, som han ska börja jobba ihop med i Sverige:

Änglarna tog båten över till Gbg. Två roddor körde buss med prylarna och kisarna i bandet kom på bågar. Jag satt och väntade på min Suzuki 750, den som kallades vattenbuffeln. En vattenkyld tvåtaktare med tre cylindrar. Lilafärgad och med vita streck på tanken. Vi morsade och garvade när dom kom och dom glodde lite misstänksamt på 750:an och så drog vi upp till Stockholm. Jag hade precis bytt till mej Sukkan mot en BSA Lightning så jag visste att dom var chanslösa när det skulle börja rejsas. Och dom började haja att det kommer hårtorkar med olika drag från Japan.

Visst känns det lite grann som att läsa chiffer?

H som i Hildebrand.

1930-talets mest utskällda regissör hette Weyler Hildebrand. Han regisserade den sällsamt populäre Fridolf Rhudin i ett gäng militärfarser om bonnpermis och underbett.

1980-talets mest utskällda regissör hette Staffan Hildebrand. Det slog mej först nu att dom kanske är släkt? Det är i så fall ett fascinerande släktträd. Vi får tålmodigt vänta in dom framtida skotten.

Min generations Hildebrand, Staffan, gjorde på bara fem år några av dom viktigaste filmerna för en på populärkultur svältfödd och därmed okritisk generation sexti-sjuttitalister: "G - som i gemenskap" (83), "Stockholmsnatt" (87) och "Ingen kan älska som vi" (88).

Filmer i vilka han lanserade så skilda personer och fenomen som Abbe i Madicken fast med långt hår, Niclas Wahlgren, Reeperbahn (bandet), Niels Jensen, Ewa Fröhling i våfflat hår, nymoralism, fascistisk rock, värstingresor, Paolo Roberto, Quincy Jones jr, horsekicks, Izabella Scorupco, EPA-traktorer och bandet Grace med sångaren Chris Lancelot.

I historieskrivningen glömmer man bland dessa episka magnum opus bort hans lilla novellfilm "On the loose", som han hann klämma in nånstans i mitten (premiär 1985).
Detta trots en spektakulär rollista bestående av bl.a. Joey Tempest i rollen som Joey Tempest och Jerry Williams i rollen som skyddsombud.

Jerry W - som t.o.m. låtit skriva sina memoarer på solnaslang (exempel här och här) - har ju också en cameo i G, där han pratar lite om sin båge ihop med mackföreståndaren Lasse Strömstedt ("varenda rödljus ser ju ut som en häst som står och sparkar en i rövven... det är ju nästan så att madame kommer i andra hand... och så är den snygg! Tanken och så ner soffan så här...")

Jag anar att Jerry och Staffan fann varann, två levande anakronismer i begynnande medelålder men med benet kvar i nåt förment ungdomligt (för Jerry rock, för Staffan en osund fixering vid ungdomar i allmänhet).

Att On the loose gärna glöms bort kan bero på att den aldrig riktigt hade nån biodistrubition. Den är en halvtimme lång och gjord för LO-pengar, vilket innebär att den inte bara består av rockbandet Europe och av ung kärlek - utan också av långa sekvenser från tung verkstadsindustri i Katrineholm.

Det är i denna spännande och lite romantiska miljö som Jerry Williams glider omkring i blåställ, lystrar till namnet Frasse och lär den unge förvirrade Peter (Tomas Fryk - han med pojkståndet i Barnens ö) hur viktigt det är med fackförbund.

Hildebrand har aldrig haft problem att anpassa handling eller nåt annat efter sina sponsorer eller medarbetare. Han fick Televerket att pytsa in en hink stålar i Stockholmsnatt, och följaktligen slår Paolo Roberto sönder en telefonkiosk i filmen.

Och vi som sett G och förvånats över den bisarrt dekadenta efterfesten i Bergsjö med kokain, sadomasochism och konstiga frisyrer - anledningen att Olle Ljungström plötsligt sjunger Venus in Furs akustiskt, är att han ville. Och när ungdomar vill, säjer Staffan ja, oavsett det konstnärliga resultatet.

Hildebrand har alltid levt efter devisen "hellre en film än en bra film".

Åter till den rafflande intrigen i On the loose: Peter har kärleksbekymmer. Han är svartsjuk på att hans flickvän blir uppvaktad av Joey Tempest, som är i Katrineholm för att uppträda i sporthallen.

Men han är också osäker på sig själv och vad han vill med livet. Vill han stanna kvar i Katrineholm och svetsa - eller vill han åka till en oljeplattform vid Stavanger och svetsa?

Kring denna spännande intrig fogas ett antal dokumentära bilder av svetsloppor och en Europe-konsert.

"On the loose" är en typisk Staffan Hildebrand-film, man kan rentav säja ett koncentrat av de teman och återkommande motiv som finns hos Hildebrand.

Vi har den unga heta rockmusiken, som vid filmens tillkomst råkade vara Europe. Det råkade också vara dom som var tillgängliga.

Vi har den dryge äldre mannen som lär den unge killen hur livet fungerar (jfr Lasse Strömstedts klassiska Hem&skola-gubbe i G, han vars moral är "mycket gammal").

Vi har den unga kärleken, filtrerad genom en betydligt äldre mans dialogmanus.

Och vi har repliker som inte ens en utbildad skådespelare hade kunnat blåsa nåt slags realism i:

Tänk dej - 2000 pers i vår lilla sporthall. Det är våran musik. Vilket drag!

Och hur ska det då gå när man sätter nån lokal Weird Al-kopia med ett stycke kalvsylta i munnen att säja den?

Men framför allt har vi Tomas Erdmann, Europes manager i rollen som sej själv. En halvfigur i skinnpaj och boots som man hade trott varit en parodi om inte alla pilar pekat mot att karln i själva verket fick tonas ner.

Nej förresten, framför allt har vi en av dom märkligaste filmscener LO nånsin sponsrat: skyddsombudet Jerry Williams sitter i blåställ i fikarummet och snackar solnaslang och under tiden sitter Peter och är "deppad" för att han råkat svetsa Jerry lite på handen tidigare. Och rätt vad det är släcks ljuset och en ensam spotlight landar på Jerry, som plötsligt tittar rakt in i kameran och börjar sjunga.

"Working Class Hero", förstås. I en ovanligt förstoppad tappning.

Och detta är filmens enda musikalscen! Sen tänds ljuset och Jerry säjer "Jaha, det var den fikarasten" och sen fortsätter filmen bara.

Ni som inte vill veta hur det slutar får sluta läsa här, men jo, tro det eller ej, men det ordnar se faktiskt. Det som aldrig blivit nån dramatisk frågeställnig får geschwindt sitt svar. Peters tjej sitter visserligen och snackar med Joey Tempest hela natten, men hon pratar bara om Peter. Och såret på Jerry Williams hand läker. Peter ger upp den orealistiska drömmen om att jobba i Stavanger och inser att lyckan kan finnas i den tunga industrin i Katrineholm.

Som ungdomar antagligen säjer i Staffan Hildebrands värld: vilken sjusablars flax sörru!