Svart svett.
Söndagens Sydsvenskankåseri lämnar mig ingen ro. Lena Rosendahl brukar associera sig fram bland oförargligheter, trevligt och tänkvärt, ibland med en oväntad spets på smekningen. Tänk Cecilia Hagen, tänk gamla Månadsjournalen, tänk den bildade medelklass som klipper lättskötta men eleganta pagefrisyrer.
Söndagens betraktelse rörde smuts och hygien. Inledningsvis diskuterar Rosendahl om vi moderna svenskar inte tvättar oss för mycket - "jag har absolut ingenting emot renlighet, men har det inte börjat gå väl långt?" - och påpekar hur många hygienprodukter som finns nuförtiden - och hur lättillgängliga de är på t.ex. ett varuhus.
Så långt inget konstigt.
Sen börjar Lena Rosendahl lite grann säga emot sig själv och beklaga sig över "relativt unga män" som "inte verkar tvätta sig alls": "Varför går de omkring som levande stinkbomber?" "Kanske odlar de fisk i badkaret?"
Fortfarande inget konstigt, om än något motsägelsefullt.
Men så kommer då slutklämmen:
Jag hajade till. Jag tror naturligtvis inte att Lena Rosendahl blottar en - varken medveten eller omedveten - syn på svarta människor. Hon vill berätta en festlig anekdot. Den festliga anekdoten råkar tangera en gammal fördom om svarta människors bristande hygien. Det är inte kåsörens fel att det tankefiguren finns.
För mig uppstår ändå en dos humor (och en dos häpnad) över att nåt så oförargligt som ett söndagskåseri petar i ett så kontroversiellt ämne som rassegregation och illaluktande främlingar.



