Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga - förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv - själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: "Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?" Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras - finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd. 

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

Sajten Annat ord för ...

Jag säger som Per Ahlmark: lycka till!

För den som undrar ...

... så är bilden ett montage. Hade det inte stått i bildtexten så är vi nog flera som missat det.

Jag blir glad ...

... när människor visar framfötterna. När de inte tvekar att sälja sig. När de tar varje chans och griper varje halmstrå.På imdb.com kan man läsa om miniserien "Jakten på en mördare" från 1999. Även om det ligger där till allmänt beskådande, bara ett par ynka musklick bort, så är det antagligen inte så många som kollar upp "Jakten på en mördare". Detta för att vi troligen inte är så många som minns den, och de flesta av de som minns den ser väl inget skäl att minnas den tydligare.

Detta hindrar dock inte någon - jag har så klart ingen aning om vem, även om vissa antydningar görs när det byts till första person i sista meningen - från att försöka sälja in skådespelerskan Sara Key i detta obskyra hörn av nätet. Den enda review som skrivits av "Jakten på en mördare" ser ut så här i sin helhet:

Excellent for this wonderful actress Sara Key. It s a pity we don t see her any more. Productor and director have to engage her ! we can see her in some famous movies, especially Varuhuset, TV serial saw by many people. Actress of theater she still one of the best actress in Sweden. Remember her in "Don Juana"...incredible piece. You know her as an actress from TV-productions and from films as well as performing on the stage. For many the impact of serials like Varuhuset and Rederiet make them easy remember you, but as an actress the work as with Brustna Hjärtan and Strindbergsbarnet is what you hold as precious moments. I work mostly in Stockholm, Sweden, but also travel for interesting work and spend a part of the year in Europe.

Jag gillar att själv föreställa mig det scenario Sara Key - eller vem det nu är som skrivit texten - måste ha föreställt sig: att en castare, producent eller regissör som just sitter uppe i preproduktionen av en stor dramaserie, plötsligt grips av en obetvinglig lust att ta reda på vad Lars Ambles rollkaraktär i den där gamla miniserien hette nu igen (Staffan Arbman). Och när castaren ändå är inne på sidan så råkar han scrolla ner och se att jaha, Sara Key är visst en wonderful actress, nämen herregud, det är ju just en wonderful actress jag behöver för den här dramaserien, HENNE SKA JAG HA!

Från djupet av mitt hjärta hoppas jag verkligen att Sara Key har fått några knäck den vägen. Jag beundrar folk som gör sånt som jag aldrig skulle våga göra. Vilket inte nödvändigtvis betyder att jag skulle vilja göra det själv.

En man med ett skägg firar sin födelsedag ...

... genom att ta ett kliv in i den verkliga nomenklaturan, The Hall of Fame, parnassen, gräddan, bloggvärldens motsvarighet till Noppes. Från och med idag kan man läsa mitt sommarblogginlägg jämte tänkvärdheter från Django-Bango-Bingo-Berra Rimfrostér, Baren-Morän, Robinson-Kruse och den intressantaste av systrarna Graav (som de hade hetat i MAD). Det gör man på TV4. Alltså inte i teven, utan på nätet.I och med att jag nu kliver in i den yngre medelåldern också officiellt har jag skrivit en text om yngre uschligare generationer. Jag är rädd att jag står för den.

Jag hoppas ni inser att det här är stort. För två år sen fick jag en tallrik och i år uppmärksammas jag på en av landets tio bästa tevekanalers hemsida. Födelsedagar värda att minnas.

Gunilla af Halmstad bloggar ...

... stod det i ämnesfältet på ett mejl som oförhappandes låg och skvalpade i min inbox. Jag får såna mejl ibland. Vänner, bekanta och folk som borde vara mina vänner men som jag aldrig fått tid att lära känna skickar tips och frågor om perifera och daterade halvfigurer i den offentliga halvvärlden ("Hur var det nu med Cornelis och transorna?", "Känner du till barnboksfiguren Snigge Snopp?" etc.)

Det här tipset kom från Martin Kristenson. Gunilla af Halmstad känner de flesta så klart redan till, åtminstone vi som är intresserade av gammal hederlig stripteasekonst och tycker att den moderna pornografin blivit så ytlig och sexfixerad. Kvinnan hade lätt Sveriges bästa artistnamn efter Gonza Blatteskånska och poserade på tivoliscenerna när hon inte blev upplärd i klassisk musik av Sten Broman. Hennes fascinerande levnadssaga kan man också läsa om i Bo Sjökvists fantastiska "Bland strippor och fakirer".

Läs alltså Gunilla af Halmstad så länge medan jag samlar kraft för att skriva de där inläggen om Tony Curtis erektion och Anna-Clara Tidholms förstlingsverk som jag så länge planerat. Och när ni plöjt hennes strövisa minnen av Snoddas så ge er på överkursen: varietéartisten Curtelles trip down Memory Lane. (Som jag f.ö. också bör ha blivit tipsad om via Martin Kristenson - skyll på honom om ni fastnar.)

Gubbhyllan 3: Henning Sjöström.

En man känd från dessa spalter, nu presenterad muntligen. Jag vet inte om det är till min för- eller nackdel men gissar vad alla andra tycker. Jag har naturligtvis ingen aning om hur man embeddar så klicka på den här länken. Så får mina kamrater lite av den uppmärksamhet de så mycket trängtar efter också.

På förekommen fråga: övriga gubbhyllor hänger här.

Rikets sal.

Imorron måndag öppnar den: Rikets sal - det roligaste du sett på nätet sen ... tja, 1000 apor? Ett gäng lastgamla humorarbetare i tredje rikets största stad har slagit sina sjuka hjärnor ihop och i den smällen föddes en sajt späckfylld med skämt och gags och - förutsätter jag - perfida påhopp på perifera publika personer.

När jag säjer "späckfylld" så menar jag teoretiskt späckfylld. I nuläget är den ju rentav späcktunn. Ta det bara lugnt, sitt ner, håll i hatten och hästarna - den kommer att bli späckfylldare och späckfylldare vad det lider.

Själv kommer jag varje vecka att medverka under rubriken "Gubbhyllan". Första avsnittet handlar (naturligtvis) om Snoddas. I fortsättningen kommer vi att ställa in siktet på Gösta Bernhard, Jarl Borssén och Ingmar Bergman.

Alla dessa stölder.

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (f.ö. en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man allts säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mej dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken "Mannen som kunde tala om hästar" kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är "I regeringen 1982-1990" och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit "Alla dessa degar").

Ärligt talat - får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att det är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sej i halvfyndiga underrubriker som "Alla dessa bilder"? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt t.o.m. aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare "Det blev ingen storväst" (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz för besked.

Kollegieblogg.

Det finns människor omkring mej som påstår att den här bloggen är smal. Själv tycker jag den är påfallande bred, eftersom jag skriver lika mycket om nöjesgubbar från sextitalet som nöjesgubbar från sjuttitalet. Hursomhelst är den betydligt bredare än bloggkollegan Men who look like old lesbians, som samlar bilder på - män som ser ut som gamla flator.

Och jag vill nog hävda att jag också har ett bredare anslag än den mäkta läsvärda Världshistoriens 101 bästa judar, som listar - världshistoriens 101 bästa judar. Inte nog med att den är välskriven och initierad, det är dessutom på tiden att någon med mycket fritid tar sej an att en gång för alla slå fast vilka semiter som är de bästa. Det har de ju själva bråkat om sen Abrahams tid, så det är väl egentligen bäst att låta några gojim avgöra.

Och Katastrofala omslag - som samlar bilder på katastrofala omslag - förutsätter jag att ni redan läser. Om inte: låt er inte avskräckas av att mannen bakom kallar sej nåt så studentikost som "Herr Dryck" och har en hang-up på att byta bakgrundsfärg på bloggen. Texterna är ännu festligare än omslagen. Och omslagen är nästan lika festliga som texterna.