Äntligen! En text om Snoddas! 2013!

Jag ser det i princip som min största talang: att i vilket sammanhang som helst kunna peta in en gubbe ur svensk underhållningshistoria. Aktuellt exempel på denna lagom nödvändiga talang finns här.

Republiken Sverige ...

... var titeln på en liten debattbok, författad av bl.a. Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform - nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig - ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden - de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring. 

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Nu sticker vi ut hakan!

Den enda princip jag lyckats hålla i livet är principen om att inte ha några principer. Igår torsdag körde jag trettio mil tur och retur för att säga några mindre väl valda fraser om barnprogram i SVT:s Debatt, ett program som jag tidigare offentligt vädrat mina bekymmer med. Det gjorde jag inte bara på grund av min ohämmade narcissism, utan också för att jag är maniskt intresserad av hur oika teveprogram görs och tar varje chans att kolla bakom kulisserna.

Samt för att ämnet så klart är viktigt. Malena Janson i HD och Martina Montelius i Expressen skriver texter som manar till eftertanke - men jag kommer inte ifrån att de är lite väl rädda för tempo och färg och glädje. Jag uppskattar att Barnkanalen lever efter Lars Molins gamla devis - en devis som alla kulturutövare överallt i alla tider bör ta till sig:

Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men - jag får inte vara tråkig.

Mer i ämnet barnkultur inom snar framtid. Titta så länge på en kille som gillar att flaxa med armarna.

Proggiga barnprogram.

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta - Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok - och i någon mån Cronemans text - finns i dagens Sydsvenskan.

Hör upp svear!

Kalle Lind frångår alla principer och lämnar sitt hem, tillika för att ta sig norrut. Imorgon tisdag 12 mars ska jag stå och skoja om Viktiga Saker (= farbröder inom det offentliga Sverige under efterkrigstitden) på Katalin i Uppsala. Biljetter köper man här och det bör man, efter vad jag förstår, göra pronto.

Som om inte det är nog äntrar jag tillika självaste huvudstaden i ungefär samma syfte (= kasta tarvligheter omkring mig) i övermorgon onsdag 13 mars. Då blir det på Debaser Medis. Förutsatt att jag kommer in i mina bonniga kläder. Biljetter köper man här. Gör det vetja. Ni har absolut inget att förlora.

En podd med ett skägg.

Min vän Kringlan Svensson tycker att jag ska göra poddradio under rubriken "En man med ett podd". Eventuellt kommer jag aldrig nånsin att göra det. Däremot medverkar jag gladeligen i andras poddar så fort de kallar på mig. Tidningen Sydsvenskans kulturredaktion har just sjösatt poddprojektet "Grejen med ..." och den andra frågan som ställts är "Vad är grejen med Kalle Lind?" Uttömmande svar ges här.

Samlade tyckalster.

Jag skriver krönikor i City, en tidning särskilt riktad till snåljåpar i skånska storstäder. Det är kanske det roligaste som finns. Att skriva alltså. Läsupplevelsen överlåter jag på omvärlden.

Här ett mycket traumatiskt ungdomsminne som jag hoppades bearbeta genom att offentliggöra det (resultatet blev att jag tänkt ännu mer på det sen dess).

Här lite påhopp på namngivna DN-skribenter.

Här lite satir (dvs. till synes elaka skämt om gubbe i offentligheten som alla känner till).

Här finns allt om mitt nikotinslavuppror.

Och vill man läsa om mina lekmannafunderingar kring postapokalyptiska futurismdystopier finns texten här.

Jörntjänst ... Jörnblick ... Jörnsoffa ... Äh, fyll i lämplig Jörnvits själv.

En gammal dröm har besannats: jag har fått skriva femtusen tecken om Jörn Donner. Och fått betalt! (Tror jag, jag har inte dubbelkollat det än.)

Palmemordspodden.

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga - hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes "Jofi" Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2012.

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år - traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför - och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat "Trellehulla"), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa. Flest arga mejl fick jag när jag sa upp vår städare, flest glada mejl när jag hyllade mina barns förskolepersonal, flest likgiltiga reaktioner när jag började blanda in olika gubbar som heter Jan och Göran.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen "den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba", inte i bemärkelsen "folkkär". Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt - uppföljaren till Blandfärs - och 52 fantastiska kommunalpolitiker - uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger "tyvärr".

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion - det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén - för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här "yrket" har väldigt lite varit att stå i rampljuset - hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt - men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.