Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 6.

Gott folk! Håll ut! Utlovad sommarföljetong kommer att droppa in när ni minst anar det! Så länge håller vi liv i en kuplett (ni minns väl för jösse namn Kupletten?) som bara blir mer och mer oöverskådlig. Det är en genrekonvention; även Karl Gerhard skrev ständigt nya verser till gamla visor i takt med att nya fenomen behövde en spydig och finurligt rimmad kommentar.

Den här versen intar inte nån speciellt djärv eller originell hållning och berättar sannerligen inget nytt för någon. Har den alls något existensberättigande så ligger det i så fall i de ekivoka anspelningarna. De kanske inte är så gräsligt iögonfallande idag, men på just Karl Gerhards tid hade de nog kunnat väcka anstöt hos somliga.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Gott Djungeltrummanfolk! En ny blogg på Djungeltrumman, en mycket gammal blogg enligt alla andra kriterier. Gott gammalt folk! Det är hit ni numera bör ta er när ni ger er ut på det elektroniska nätet.

Kupletten i Karl Gerhards anda - för att inte säga efter KG:s modell - fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig - dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet

TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag som jag tryckt på "publicera inlägg". Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet, vilken inte ställer Expressen i vacker dager. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten nånstans kan stå på egna ben.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Gott folk! En man med ett skägg håller så sakteliga att flytta på sig. Ännu några dagar blir det dubbelpostningar, men snart kommer hela verksamheten att föregå på den här adressen. Bara så ni vet.

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen "Så var det med det lilla helgonet", i sin tur skriven på melodi "Johan på Snippen". Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna' än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

Gott Djungeltrummanfolk! Från och med idag flyttar En man med ett skägg på sig från sitt tidigare hörn av Internet till det här. Vi tar det lite successivt och dubbelpostar under en övergångsperiod så att eventuella äldre läsare hinner hitta hit.

För nytillkomna läsare: mannen med skägget heter Kalle Lind, kallar sig ömsom skriftställare, ömsom kulturarbetare, allt för att få sin försörjning att låta lite ålderdomligare än vad den är. Han hyser nämligen en viss förkärlek för äldre tiders nöjes- och kulturpersonligheter. Bortsett från detta envetna sökande efter en farfarsgestalt är han väl som vilken sjuttiotalistironiker och slentrianskämtare som helst.

Så till inlägget:

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat "I någons anda" uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.Kuplettformen - att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt - har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina "Så var det med det lilla helgonet" (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d'Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
"En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren"

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
"Så var det med det lilla helgonet!"

Rykande inaktuellt.

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD - "Karl Gerhard passerar i revy" - och det är en lika märklig produkt som den föregående, "Ett bedårande barn av sin tid" (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall - för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-CD:n - där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: "Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037".

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar'n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som "det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn" (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar'ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och "Ettna"
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Uggel-Guggel.

Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga - för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan "Pf", signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va' stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad - en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
"Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin"
("På rutinens brant")

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag [...]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
("Visa till Lisa")

Det retar mej att den gode Rune inte retade sej på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mej - och alla andra intresserade - i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären "Sweden - heaven and hell" (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 1: Karl Gerhards finurliga naziattack.

"Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig", lär Fritiof Nilsson Piraten ha sagt. I alla tider har skämt och skämtare väckt anstöt och tassat på gränsen till det tillåtna. Somliga skämt har rentav tagit sig hela vägen upp till Högsta Domstolen. Såväl statsministrar som vanligt hederligt hyggligt verklighetsfolk i stugorna har slagit näven i bordet och sagt "Nu är gränsen nådd! Och botten med!"

I den här serien - som går att läsa i pappersform i tidningen Aluma, organ för Malmö-Lund-regionens hemlösa - tar vi en titt på några av de lustigheter, sketcher, kupletter och förargligheter som fått blodet att svalla under det svenska 1900-talet. Ganska snart kommer vi att finna att det inte alls bara är finniga hobbyprovokatörer som retat upp vännerna av ordning, utan också några av de mest omhuldade, älskade och folkliga humoristerna.1940: Karl Gerhard sjunger om nazism på ett finurligt vis
Påföljd: förbud från Nazi-Tyskland via svenska staten

Teaterdirektören, kuplettförfattaren och estradören Karl Gerhard brukar alltid lyftas fram som en av Sveriges största satiriker. Hans kupletter - han lär ha skrivit över 4000 - utmärktes av finurligheter, dubbeltydigheter, avancerade rim, litterära referenser och anspelningar på samtidens skvaller, vilket ofta gör dem svårtydda för dagens publik (och i ganska hög grad också för dåtidens, som inte alltid var så bevandrad i den grekiska mytologin eller franska romankonsten).

Hans mest kända kuplett "Den ökända hästen från Troja" berättar på ett allegoriskt plan om hur nazismen tränger in i det neutrala Sverige. Karl Gerhard framförde den själv framför en gigantisk dalahäst med ett femte ben, syftande på femtekolonnare, det vill säja landsförrädare. I ett regn av fiffigheter målar Gerhard upp bilden av en till synes troskyldig häst, innehållande folkfiender, försiktigt matad av den neutrala socialdemokratiska regimen - men det är en häst som "hela tiden har kallats för MIN KAMP" ("kamp" är som bekant gammelsvenska för just häst).

Texten framfördes i revyn "Gullregn" år 1940, i en tid då nazismen var på stadig frammarsch och hade åtskilliga sympatisörer, inte minst i Sverige och inte minst i Karl Gerhards trogna publik av övre medelklass.

Tyska "diplomater" hörde talas om numret och började trycka på statsminister Per Albin och utrikesminister Günther, som i sin tur försökte övertala Gerhard att stryka numret i neutralitetens namn. Man ville ju inte stöta sig med tysken i onödan.

Karl Gerhard - som onekligen var i besittning av civilkurage - stod på sig. Till slut fick regeringen leta upp § 13 i Ordningsstadgan och förbjuda kupletten med argumentet att dess framförande var förargelseväckande beteende.

Den notoriske retstickan Karl Gerhard gjorde om sitt nummer: scenens dalahäst försågs med skygglappar och nattmössa och istället för att framföra visan läste Gerhard högt upp de framkrystade polisiära motiveringarna till att numret stoppats. Den svenska polisen döpte han i samma veva om till Hästapo.

Gerhards ståndaktighet gav honom gott rykte i historieböckerna, men ekonomiskt blev krigsåren en svår tid för honom. En stor del av publiken ville inte bli sedd i så suspekta sällskap som ett uttalat antinazisiskt. Några år senare var saken en helt annan.

Barnböcker och mödomshinnor.

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln - refererad till i/kopierad av Aftonbladet - väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson - den stora humanisten - lät bovar bära pistol i sin julkalender "Herkules Jonssons storverk". Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: "Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?"

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings "Sjörövarbok", där "kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt" (bör ses! - 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 - men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i "Örnis bilar" efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sej med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sej i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.
Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage "Glaset i örat" på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten "Efter kaffet". De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid "mödomshinnor" och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten - "villiga och mulliga och bra små kvinnor" - eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag - som så ofta i livet - citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: "De ska fostras!"

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna".

Jag kan gå med på att "skolkria" inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna". Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?