Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren "100 festliga riksdagsledamöter" har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade "elektronisk post" (ep) och hade sitt ursprung i att a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.

En vädjan jag redan formulerat på Facebook men som förtjänar att upprepas.

Kom idag på en idé jag, åtminstone just som den slog mig, betecknade som "lysande": att skriva en bok med titeln "100 festliga riksdagsledamöter". Sen funderade jag ett varv till och kom väl egentligen inte på nån mer än Per Bill - han som blev nerbrottad på Stadsgårdskajen när han var ute och joggade med sin barnvagn efter en vinprovning - och den där vänsterpartisten som skulle uppfinna en evighetsmaskin. "2 festliga riksdagsledamöter" låter som en ack så mycket torftigare bok.

En bildad läsekrets kan kanske bidra med några namn till? Eller ni är för fina för att låta er smickras?

För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Info för kalenderbitare/aspergare.

Någon iakttagsam läsare har kanske noterat att jag finns med på ett hörn i det närmast sönderkramade Elfte timmen (alla program som jag alls petar på blir succéer, senast Grillad). Under några bråda dagar i augusti satt jag och rotade bland gamla bilder på Ullsten och Adelsohn och kände mej som en fisk i ett perfekt ljummet vatten.

Det visade sej att fem dagar för att göra nio inslag var knappt tilltagen tid och jag hann inte riktigt vara med vid the final cut. På grund av vanlig enkel kommunikationsbrist smög sej därför ett sakfel in i gårdagens inslag om socialdemokratin: Enn Kokk har aldrig haft nåt sommarhus på Fårö. Bilden på Kokk skulle ligga i sjoket om baltiska såssar. Istället skulle Ove Rainer ligga jämte Lennart Bodström bland Fårö-bilderna.

Jag vill särskilt be om ursäkt till Enn Kokk som oförskyllt hängts ut som sommargotlänning (alla vet ju att han och Birgitta Dahl har sitt sommarresidens i Öregrund).

I tisdagens program gick mitt inslag om Kristdemokraterna, som stuvats om sen jag sist såg det och på det hela taget till det bättre. Jag vill dock gärna bevara till eftervärlden en bortklippt harang:

1987 bytte KDS namn till Kristdemokratiska samhällspartiet för att betona att man inte längre var kristna och demokratiska utan kristdemokratiska. 1996 bytte man sen namn till Kristdemokraterna, antagligen för att understryka att man inte längre var ett samhällsparti.

Partiets rötter i kristenheten har alltid varit ett problem för partiet, som å ena sidan vill betona kristna värderingar och kristen etik, men paradoxalt nog också framstå som moderna. Men här är det viktigt att komma ihåg: "krist" i "kristdemokratisk" har inget med kristendom att göra. Bara för att partiet består av pingstvänner är de naturligtvis inga pingstvänner.

Det är här alltså frågan om så kallad intellektuell satir, dvs skämt med svåra ord i, dvs humor som går hem hos fyrtitalister. Mycket riktigt har både mina föräldrar och svärföräldrar hört av sej och komplimenterat inslagen.

Tidelag och ordning.

Okej - yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.1963 gjorde Vilgot Sjöman - en man med en skepparkrans - film av Lars Görlings - sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör - roman "491". Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren - denna ärevördiga inrättning - ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var "förråande och skadligt upphetsande". En pastor i Filmcensurens styrelse - för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? - angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket "vidrigt". Lewi Pethrus - den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris - inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: "avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar", "kräftsvulst i välfärdssamhället", "denna kulturens bottensats".

Slutligen släpptes filmen - efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior - nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson - jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet - och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber

(Alf Svensson i samplat talparti: Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans -
ge riksdan ett nytt parti

Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten "Häng me´" med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet "vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galosch", hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är "traditionell" ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio - vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha - göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. "Etik" är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på "långt hår".)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött - Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass - krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för "glaskross" - mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Ett stycke dåtidshistoria, del XVI:aa.

1 maj 1984. Mölndal. Fanor. Standar. Banderoller. Kokt korv. Stekt korv. Nån alkoholist i smutsig Gulf-keps.

Kommunalrådet Gunnar Skog (s) håller tal och visar prov på den s.k. mölndalshumorn, en sydligare variant av göteborgshumorn. Han delar ut blombuketter till de övriga partierna: penningört till moderaterna, klöverblomster till centern och förgätmigej till vpk. Och till kds - det finurligaste av allt - Sankte Pers nycklar. Med hopp om partiets snara hädanfärd.

Det gjorde han inte ostraffat. Kds-ledaren Lars-Gunnar Pålsson krävde, förmodat högröd i ansiktet och med förmodade spända blodådror i pannan, kommunalrådets omedelbara avgång. Detta eftersom kommunalrådet stått inför säkert... hundra demonstranter och uttryckligen önskat livet ur kds medlemmar och sympatisörer.

Sens moral: så kan det gå när man skämtar i Mölndal.

Arga samtal till Hej domstol!

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det "satiriskt") om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller dom närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom "idiot" i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd "läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar", tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades - med Ranelids egna ord - ut på "det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera".

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar "överhettad". Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina "näsblödningar".

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten "RANELID", kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng. Det är ju som att kalla en snickare snickare.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter "Ditt namn skall vara Stig Dagerman" och uttalar l:en i "skall".


2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dom i vår tillfälliga kampanj "Ge Astrid Lindgren Nobelpris - nu!" (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan "du spelar inte in detta va?" fick Cato det något felaktiga svaret "nej". Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket "du ljög ju på mej!" (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli "beljugen")

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet "pest eller kolera" nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dom som tar bort dom) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol. Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte "lycka till i din politiska karriär, pundhuve!" Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet "buksprängt gödsvin" användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. byggt upp sin förmögenhet på Tutti frutti med Bruno Wintzell och en pruttoman).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat "nuförtiden". Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid "bonnhora!") En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

"Ja du", sa jag. "Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav".

"Jaha", sa hon. "Då vet jag".