Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Den - som det alltid heter när det gäller murvlar - legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin - lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Editherat.

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson - där Kastrullresan var först och troligen bäst - televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet. 

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn! 

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

Människor som har haft fel: Kalle Lind om Alice Bah.

Till den kommande boken "Människor som har haft fel" planerade jag ett kapitel om Alice Bah (numera Alice Bah Kuhnke). Det blev aldrig av. Inte för att fru Bah Kuhnke är inaktuell - det har inte hindrat mig från att skriva om Herbert Tingsten eller Allan Svensson och dessutom är Bah Kuhnke aktuellare än nånsin efter årets Sommarprogram - utan för att jag inte hittade den artikel som liksom skulle vara hela twisten på krönikan.

Bilden ovan är, som även de lagom skumögda ser, hämtad från tidningen Okej. Den visar en Alice Bah - ännu inte Bah Kuhnke - med fet cigarr och isoleringstejpad byst. På bilderna inne i tidningen syns både tejpen och bysten ännu tydligare. Artikeln verkar vara skriven för att dementera bilden av Alice Bah (sedermera Bah Kuhnke) som en präktig ung tjej som a) inte får de killar hon vill ha och b) aldrig skulle få för sig att linda in brösten i svart tejp:

I "Nilecity" gjorde Robert Gustafsson en sketch som gick ut på att Alice Bah*, 25, är det osexigaste som finns. I verkligheten har hon aldrig fått nobben av en enda kille som hon velat ha. [...] - Går jag bara in för det tillräckligt mycket, så blir det som jag vill, säger hon och får det att låta självklart.

En bildtext lyder för övrigt: "Den nya Alice Bah - gullig och grotesk på samma gång".

Hittills finns ju, som ni märker, inga direkta fel. Påstår Alice Bah (numera Bah Kuhnke) att hon får de killar hon vill ha så har jag inget att säga emot. Uppenbarligen har hon fått Kuhnke på kroken, och tidigare även Han Som Hade Nåt Teveprogram Och Som Mest Var Känd För Att Han Låg Med Alice Bah (långt innan Kuhnke) Och Hängde Med Mark Levengood. (Stickspår.)

Felet man möjligen kan beskylla Alice Bah (dock inte Bah Kuhnke) för är att hon, en tid efter att Okej publicerat bilderna där hon stod med isoleringstejpsbysthållare, gick ut i pressen och beklagade sig över att de bilderna publicerats. De hade nämligen inte tagits för publicering, berättade hon. Ja, hon hade tejpat brösten, ja, hon hade poserat för fotograf, men nej, hon trodde inte att bilderna skulle publiceras. Bilderna togs för att ... för att ... för att helt enkelt.

Så vill jag hursomhelst minnas att det var. Researchen gick dock i väggen. Ända in i fuktspärren faktiskt. Jag hittade som synes Okejtidningen, men aldrig nån av de kvällstidningsartiklar där jag vill minnas att Alice Bah-utan-Kuhnke beklagade sig. År 1997 lades fortfarande ytterst lite material ut på Internet och universitetsbiblioteken har ganska klumpiga sökfunktioner i såna här situationer.

Det blev med andra ord svårt att bygga en text kring att Alice Bah** lät sig fotograferas i isoleringstejp i tron att fotona av henne i isoleringstejp inte skulle framkallas, med tanke på att jag inte hade något citat från Alice Bah*** som styrkte denna, kanske något naiva, tankegång. Kanske har jag bara inbillat mig att jag läst att Alice Bah**** beklagat sig över att bilderna publicerats. Fast hur jag då skulle veta att bilderna alls finns (jag läste själv aldrig Okej eftersom där aldrig stod nåt om Povel Ramel) vet jag inte.

Hur som helst: ribbskott.

Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar "historiebok" (troligen syftande på begreppet "roliga historier"). Den heter "Rebellerna" och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på "rebell" än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet "etablissemang".

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat "goda världsmedborgare" (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det "ingen som helst uppoffring för barnen" att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som "kategoriskt".

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

"Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar", sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång "Pelikanen" med hela svenska folket, bloggarens anm.]

"Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba", var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

"Äter ni så där hemma i vedboden?" löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet "god uppfostran". Och inte minst på begreppet "humor".

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
"Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
- och tar jag en till blir det Titti!"

Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin "normala". Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till - Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i "Lillemor" eller som i "Hepsibah" - två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren - ett ganska förutsägbart potpurri på "Björnen sover", "Bä bä vita lamm" och "Lille katt" - går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli "Blues för Fatumeh" och "Balladen om briggen Blue Bird av Hull". Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: "Fula gubbar" av Magnus Uggla från 1986.Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som "prostatit" och "segla breda"; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den - typ vart tredje år - är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att "Ardy" måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet "vilken Ardy skulle det annars vara?").

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid "Den ofrivillige golfaren"? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt - Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten - mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria - att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym "Den maskerade proggarens stora röda". För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar "Den idealiska läsaren":

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster - frammanat av nattvak och deadlinefrustration - utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok "Proggiga barnböcker" har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad "Proggiga barnböcker" inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att "Proggiga barnböcker" inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken "Därför blev vi som vi blev" luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen "irrelevant".

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit mer nöjd om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mej att Tin, trots titeln "lektör", inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i "Proggiga barnböcker" för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, "Min kamp", gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med "Fascismens doktrin" 1929. Och så sent som 1967 kom "Maos lilla röda" på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället "Kommissarien och tystnaden" (1997) eller "Fallet G" (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet "ironi" och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

Problemet med barn som inte kan passa tider.

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund - dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Ugglalajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning - bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral - så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen? "Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda ... Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!"Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan - den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet - hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bl.a. på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort - det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing - varför skulle de? - men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad - så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting wacko-jacko-bisarrt startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.