Kacka i eget tomtebo del 4: Kalle Lind.
Jag var på Publicistklubben i måndags bla bla bla (se tidigare tre inlägg). Jag skrev rim till panelen bla bla bla (se tidigare tre inlägg igen). Den fjärde och sista panelmedlemmen var jag själv. Jag tillägnades följande rim:
samt (ungefär) följande mysgåva:
Kacka i eget tomtebo del 3: Heidi Avellan.

I måndags kväll satt jag med i en panel på Publicistklubben där vi förväntades skänka julklappar och rimma till. Mina klappar och rim kom att rikta sig till mina medtyckare i panelen. En av dem var Heidi Avellan, politisk chef - ej att förväxla med politisk kommissarie - på Sydsvenskans ledarredaktion. Hon är, som det anstår Bonniers ledarskribenter, liberal.
Därför tillägnades hon följande rim:

Kacka i eget tomtebo del 2: Tankesmedjan.

Kacka i eget tomtebo del 1: Behrang Miri.
Inlagan hann jag aldrig riktigt förfärdiga, men jag tänker mig att Tomtom är en kongolesisk journalist som åker till Belgien, lär de lata européerna matte och tron på trädandar samt spränger några kossor och får med dynamit.Med massan på Mässan.

En sak man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.
Lasse Åberg har som bekant aldrig missat en ordvits. Han har inte fått lika mycket spö för det som Robban Broberg och göteborgare, men faktum kvarstår: han har gett filmen Hälsoresan undertiteln En smal film av stor vikt. Och han har ritat Musse Pigg av ingredienserna i en grekisk rätt och gett tavlan namnet Mussaka. Äggplantan har han naturligtvis döpt till Åbergine.
Vidare hade första Trazan Apansson-serien underrubriken Julens konung, vilket dels syftade på att programmen gick på jullovsmorgnar men främst naturligtvis på Tarzan - djurens konung. I Trazanprogrammen lanserade han Electric Banana Band, som lika mycket som ett popband är ett vitsband. Plattorna heter sånt som Nu e're djur igen, filmen hette EBB - the movie (med underrubriken Djungelns kojigaste rulle!) och låtarna heter Banankontakt av tredje graden.
När Björn J:son Lindh gjorde ett inhopp på orgel på EBB-plattan Livet i regnskogarna (en titel som vi gamla Jularbofans också identifierar som en ordlek) fick han förstås hetta Björn "Bison" Lindh. Detta i analogi med att övriga bandmedlemmar namngavs enligt principen Peter "Pantern" Ljung.
Med allt detta i åtanke är det så oerhört märkligt att Janne Schaffer i EBB hette "Zebran". För visst ligger Janne Giraffer betydligt närmare till hands?
Blandfärs bakom kulisserna.
För alla som undrat "men hur går det till att vara två om att skriva en roman? Håller ni fingrarna på samma tangentbord? Och vad handlar den där nya romanen egentligen om?" HÄR är svaret.
En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.
Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.
Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw - och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.
Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift - ändamålet framstod som dunkelt för mig - men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.
Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:
Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.
Referenshumor för både/varken unga och/eller gamla del 1.
Eric den läspe och Saade.
Ett halvfärdigt föredrag om humor.
Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.
Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.
Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:
"En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel - med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln."
Med underrubriken: "Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden -
- till den här?":
Med den särskilda frågeställningen "Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor -
- än det här?":
Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddan och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:
Tack för mig.



