En arton år försenad rapport.

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring. Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är - hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga "här kommer jag med era löner!" Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen. 

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson - autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen - och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära - Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting - tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur - men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt "ordfnasket" Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv - och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.

Låt vara att relationerna har varit stormiga - Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne "lycksökerska" - men de kommer till slut tillbaka till Jan.

Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: "Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella ... Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill."

Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. [...]  Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:

Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar. Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.

Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.

Myrdals ju.

Jag medverkar som krönikör i Malmöupplagan av tidningen Faktum - hemlösas tidning med bas och ursprung i Göteborg. Det finns inte alltid nån logik i vilka av mina texter som hamnar på faktum.nu. Den här hittar jag till exempel inte. Och då är den ändå tämligen högaktuell. Åtminstone för att komma från mig. Jag menar, den här gubben lever i alla fall. Än.

”Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.” Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals.

Han skrev det på Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”. Jan Myrdal älskar ”ju”.

Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.”

Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Henning Mankell kvar. Och så en del Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom en handfull av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom).

Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?”

Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag känna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten - men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen - i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson - men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen "utrikesministern" (Sten Anderssons) säga:

- Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats - "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, "gärna under ledning av honom själv" - medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: "Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen." En annan replikerar då: "Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson."

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias - Kalle Nordqvist - men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig - länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet - på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument - och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien - har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning. 

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i - förvirrande nog - Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han  resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar - samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som "byidiot" skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas. 

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken "52 festliga riksdagsledamöter", som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström - som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden - och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten - och riksdagsledamoten! - Bengt Berg.Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt - och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien "Framtidståget" fick i DN omdömet: "Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara".

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag. 

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström - som utgör infobiten i denna infotainment - och samtalar med en "framtidskvinna" (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: "Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i "Svenska hjärtan"). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin "västerut! Mot framtiden!"Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg ("Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” - ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” - återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad "Framtidståget" egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan - det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte dechiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken "52 festliga riksdagsledamöter". Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Gör det goda godare.

När jag gjorde förarbetet till min bok "Proggiga barnböcker" trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album "Felix och det stora upproret". Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket "politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt", som var min utvidgade definition av begreppet "proggigt" (ibland med tillägget "pornografiskt"). Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie "Tårtan". Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa "den skämtfria humorn". Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil. 

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade "Felix och det stora upproret". Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola. Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: "Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen". De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års "Scarface". 

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs - förstås - av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger - förstås - hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är - förstås - diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är - förstås - det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna - gärnare! - läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska "Upproret").

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på - det hade jag också gjort - men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från "Tårtan" - förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson - fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför - att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 - är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne "ointelligent" i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek - hans arbetsliv och därmed liv - till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det - de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.