Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten - men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen - i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson - men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen "utrikesministern" (Sten Anderssons) säga:

- Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats - "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, "gärna under ledning av honom själv" - medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: "Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen." En annan replikerar då: "Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson."

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias - Kalle Nordqvist - men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig - länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet - på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument - och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien - har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism. 

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet. 

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.” 

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen. 

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar: 

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren: 

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”? 

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen - gubbar i Nöjessverige - i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform. 

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax: 

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar - till exempel Cayenne och Meta Roos - lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld. 

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald. 

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.

Ett Frankrike på västkusten.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Jag tittar på GW.

”Kvällspressen” hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) B jörklund. 

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström). 

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om. 

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna. I ett annat avsnitt, som alltså är signerat Guillou, blir Ingvar Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i ”Profitörerna” (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han hade sin befattning också i det civila. Och i ”Anna Holt - polis” (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla. Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men nånting skaver när jag ser ”Kvällspressen” och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Silberskys selektiva minne del 2.

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

- Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok "Det är serverat!" - med underrubriken "Möte med matglada människor" - kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det - ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på "vårlig ananasöverraskning", Emilio Ingrosso uttalar sej om vägmatens standard ("bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem") och Lasse Berghagen delar med sej av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken "Författarnas förföriska frestelser" poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.Silbersky bjuder frejdigt på sej själv:

- Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra - påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet ...

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som "Per T Ohlsson-gesten") medan alla tränger ihop sej runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:(För övrigt förekommer boken "Narrspel" på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Silberskys selektiva minne.

1976 greps den s.k. "bordellmamman" av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd "sliddersladder", som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman - ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral - av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sej an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till "Makten, männen, mörkläggningen" (2003) - Deanne Rauscher & Janne Mattsson - besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys "försvar" (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

"Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet".
"Jaha, jag kommer inte ihåg någonting".
"Det är 25 år sedan."
"Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så ... Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren."
"Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången."
"Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!"

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer - landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! - och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon - bl.a. "avkopplande musik, pianomusik" - och att din bok "Och tiden den stod stilla" drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting - nada, rien, nothing - av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sej när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man "ska gå ned till heltid när han fyller 75") måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säjer inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säjer är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sej själv.

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs "Mannen från Mallorca" (1984) känns den fortfarande som en välkommen - om än smärtsam - inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallanderbok blev det en trött kliché.

"Mannen från Mallorca" är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman "Grisfesten", som byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. "Mannen från Mallorca" var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen "Victoria", ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till "Victoria" hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som trettio år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen "cementfabrikör" och "asfaltkokare". Under år hade Widerberg och producenten - rent fysiskt - slitit filmen mellan sej och skjutit premiären på framtiden (från 78 till 79 till 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstört hans film med "dödseko" på ljudbandet och "goebbelska förtexter".

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar - nu kunde han istället hetsa upp von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att filmrullarna inte var med spelade i sammanhanget inget roll: "filma ändå!" står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln - Ernst Günther - kallar spaningsroteln "aphuset" och de resultathungriga spanarna "målkåta" när dessa i jakten på justitieministern - "JM" - "sätter ett frimärke" på ett "lyxluder").

För att berätta det osannolika - och sannolikt sanna - krävs att man håller sej hårt i verkligheten. "Mannen från Mallorca" är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring (Sven Wollter) om huruvida de ska stödja det "internationella monopolkapitalet" McDonalds eller äta "PLO-käk".

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker "nej" när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen - dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills - sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring - som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den - berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja. Nylon.

"Mannen från Mallorca" har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den - att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen "de höga herrarna kommer vi aldrig åt" - kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.