Ett livstecken från han som gav oss Thriller - en grym film.

Ja, vi är väl många som dagligen och stundligen ställer oss frågan: vad hände egentligen med Bo Arne Vibenius? Efter att ha gjort barnfilmen  Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och ..., (1969) den alldeles sjukt våldsamma Thriller - en grym film (1974) med Christina Lindberg som stum enögd hämnerska och Heinz Hopf som slem hallick och den alldeles sjukt deppiga - och alldeles sjukt konstiga! - framtidsdystopin Breaking Point (1975), varifrån vi främst minns en scen inkluderande onani och en kollegas kaffekopp, så satte nånting - låt oss inte spekulera om vad - slut på en ... udda regissörs- och producentkarriär.

Nästa gång vi hör ifrån Bo A, som jag tänker mig att hans nära vänner kallar honom, är när Joakim Pirinen skördat framgång med sitt seriealbum Socker-Conny 1985. Vem hör då av sig med ett färdigskrivet kontrakt där han för en modest summa (1000 spänn plus 2,5 procent i på all vinst) vill köpa rättigheterna till "alla audiovisuella distrubitionsformer av vad slag de vara må, nu existerande samt kommande (bl.a. film, alla bredder, video, kabel tv, pay tv, satellit tv, video-disc etc etc), för distrubition över universum"? Just det - Bo Arne Vibenius, nu som ombud för Channel 1 på Lidingö.

Den 24-årige Joakim Pirinen skrev aldrig på det prydligt maskinskrivna kontraktet, men blev nog en smula ställd över dess rättframma sätt att säga "skriv på här så äger jag dig".

Channel 1 finns fortfarande när Bo A 2010 polisanmäler Göteborgs Filmfestival för att ha visat utdrag ur just Thriller - en grym film. Jag vet inte vad som hände med den anmälningen. Troligen sitter de skyldiga inne på livstid på vatten och bröd.

Därefter slutar de flesta spår efter Bo A. I början av nittiotalet bevistade jag Fantastisk Film Festival i Lund, där jag såg Thriller - en grym film oklippt (minns jag rätt var det första gången den visades i Sverige i det skicket). Festivalledningen hade bett Bo A medverka, men han nöjde sig med att skicka ett brev från nåt skatteflyktingland på kontinenten och uppmana publiken att skicka honom några "millar" så att han kunde börja filma igen.

Och därefter - intet. Tills nu. Nu har Bo A kommit över Malmötabloiden Kvällsposten, bläddrat i den och hittat två säger två fel på den:

Felen är alltså att bilderna borde ha fler färger och pappret högre kvalitet. Jag har själv bläddrat i Kvällsposten några gånger och kan nog komma på ytterligare några akuta fel och brister med den tidningen.

Vill man läsa mer om Bo A - och det vill man rimligen - bör man börja här.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt "ordfnasket" Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv - och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.

Låt vara att relationerna har varit stormiga - Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne "lycksökerska" - men de kommer till slut tillbaka till Jan.

Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: "Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella ... Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill."

Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. [...]  Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:

Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar. Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.

Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Läkaren Lars Ullerstams klassiska - och ökända - debattbok "De erotiska minoriteterna" (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet "Incest" petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens - och förmodligen de flesta andra världars - största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn ("tunnelleken"), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken - som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant - går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen - "att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd" - avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle "vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker".

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: "Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare".

Av de hundra undersökta fallen tillhörde "samtliga incestare [...] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt":

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam - som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens - har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar "destruerar familjerelationer":

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och "samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt".

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför - att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 - är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne "ointelligent" i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek - hans arbetsliv och därmed liv - till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det - de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Avdelningen Personer som gör en lite överraskad.

Kvinnan på bilden heter Ulla-Britt Kotsinas. Hon är professor emerita och är född 1935. Hon har gett ut en bok tillsammans med Dogge Doggelito. Boken heter "Förortsslang". Det är där vi får veta hur förortsbor uttrycker sig. Här kan vi läsa att uttrycket "ta illa upp" i förorten heter "bajsa blod", att "strunta i" heter "bajsa på", att "inte bry sig" heter "bajsa snett" och att uttrycket "bajsa" benämns "klubbabubba".

Adverbet "aldrig" heter i förorten tydligen "när kuk har namnsdag", verbet "tystna" heter "få kuk i munnen", frasen "åka fast" heter "få kuk", frasen "få stryk" heter också "få kuk" och frågeställningen "är du man?" översätts lämpligen "har do kuk?"

Vill man berätta för förortsbon att denne är en "mammaknullare" rekommenderas bland annat frasen "mammas bögbangare". Vill man upplysa samme förortsbo att man i detta nu har intimt med densammes ömma moder säger man lämpligen "jebem ti mater" och vill man bara som hastigast informera om att man för tillfället idkar fellatio med förortsbon i fråga så säger man "acini sikarem".

Förortstermen "slänga på telefonluren" översätter Kotsinas till svensk vardagsprosa: "dunka kuken i luren".

Förortstermen "gråta min pung" översätter Kotsinas inte alls.

Vi får också veta att den vanliga svenska glosan "vara tvångsrunkare" i förorten heter "klappa sig". "Klappa sig" kan för övrigt också betyda "vara bög" eller "smeka sig på kuken". Ulla-Britt Kotsinas exemplifierar det sista med frasen "han ska klappa sig lite".

Av de trettioåtta synonymerna till "homosexuell man" kan nämnas "bakvägenstylish" och "böjare". "Förlora i fotboll" heter tydligen "få en boll i arslet". Den så vanliga svenska termen "hårdsex" heter i betongen "bang zaang". "Onanera" uttrycks i förorten med det metaforiska "mata hästen". "Ha samlag bakifrån" heter, när man närmar sig T-banans ändhållplatser, "rosta kycklingen".

TV3-programmet "Efterlyst" heter på förortssvenska "Golnytt". Etniciteterna "kosovoalban", "indier" och "svensk" benämns "konsumbanan", "mowgli" och "potatis". Frasen "din familj" är helt enkelt en förkortning av påståendet "jag ska knulla din familj". Begreppet "giddigiddi" översätts till svenska med det i sammanhanget alldeles sjukt oskyldiga "helledudanemej!"

Själva ordet "förortsslang" heter för övrigt på förortsslang "bushiska".

Med risk för att verka lite fördomsfull så ser jag en viss diskrepans mellan å ena sidan Ulla-Britt Kotsinas utseende, ålder och titel, och å andra sidan den bok hon sammanställt. Jag kan så klart verka alldeles löjligt inskränkt, men låt mig i alla fall få hävda att professor emeritor i allmänhet inte skriver böcker där de översätter förortstermen "toast de salad" med "utlösning i fittan".

Ulla-Britt Kotsinas framstår för mig som en av de mest fördomsfria människor jag stött på. Att boken sen kanske bekräftar varenda tänkbar fördom om invandrare som en skara sexistiska småtjyvar måste inte vara hennes fel.

Tack till Kristoffer Appelquist för tips.

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som - likt Lady Gaga - la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne - dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord ("dirigera" uttalas med hårt g) - och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster - högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) - och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.
Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas - observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet "instifta". Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären - gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren - verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet - som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik - inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären - förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till - var historien om Carlhåkan Larséns recension.Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, "Musica catedralis". I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: "Musica catastrophalis".

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 15: abort.

Jag vet inte om det är förvånande eller fullt logiskt att Ann Ekebergs bok "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomkulturen" (1991) helt plötsligt mynnar ut i ett brandtal mot abort. Det gör den hursomhelst. Ekeberg rabblar den amerikanska kristna högerns vanliga tokargument, beskriver hur foster ser ut som kanderade äpplen och propagerar för att BVC ska ha en särskilt anställd människa för att övertala kvinnor att inte abortera.

De bästa bitarna har jag redan citerat i "Människor som gått till överdrift". Det här stycket uteslöt jag av nån anledning, trots att jag tycker det är så fantastiskt. Det är framför allt den fetstilade slutmeningen jag gillar. Ekeberg tror sej lägga till ytterligare ett argument, men visst är det så att hon redan har sagt precis det genom hela stycket?

Vår attityd till abort har förändrats från att vara ett fruktansvärt kriminellt brott till en laglig företeelse, lika lätt att genomgå som att dra ut en tand. Sverige införde 1975-01-01 den nuvarande abortlagstiftningen. Tidigare gällde i princip att abort var förbjudet. Den nya lagen avsåg att användas i en nödsituation så som vid risk för moderns liv och våldtäkt. I stället har lagen tillämpats så att den lett till ett meningslöst slaktande av oskyldiga, där skälen till att en kvinna söker och får abort kan vara att hon skall på semester, bygga hus, skaffa hund eller dylikt. Abort användes även som preventivmedel.

I och med detta lämnar vi fru Ekeberg med en from förhoppning att hon sitter och filar på en uppföljare (det har ju hänt en del de snart tjugo år som gått). Från och med imorron återgår vi till ordningen, med saker jag själv har skrivit. Då kommer ett osedvanligt lumpet personangrepp på en oskyldig stackars pojke.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 14: försvaret (typ).

Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var 'förbjuden' i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: "De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på".

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på. Jan Peter Borger (Treat): "Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska". Peter Grönwall (Sound of music): "Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning". Dan Tillberg: "Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt".

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar - skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 13: musik och satanism.

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken "Människor som gått till överdrift".

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel "Musik och satanism" särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[...]

Man kan då undra var denna 'kyrka' får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro - 'sånt händer inte i Sverige'. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. [...]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: - 'HAR NÅGON SETT DETTA BARN?' eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster 'Jimmy 2 years - missing' (Jimmy 2 år - saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sej om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sej på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på 'bergsprängare' (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå... Apparaterna är tunga!