Här bju'r man på Bjurman.

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: "Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?" (Idag hade samma fråga ställts utan "bara".)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues - han har gett ut ett antal plattor i eget namn - så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. I likhet med Monica Gunne har jag inte en susning.

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.

Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttitalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i CV:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han "Asiat i spa't" som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

Men vem är då mannen i mitten? Är det inte ... Jo, men visst ... Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau ... Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson! För övrigt omnämnd i dessa spalter förut.

Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer - allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella. Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton - en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 - det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats - medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, "Kronofogden kommer". Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson - som i dokumentären pratade om sina pengaskulder - antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat. (Alandh var för övrigt i gott sällskap när han ringde Hej domstol!-redaktionen och var förbaskad.)

Det visar sej att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett - SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten - ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mej tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.