Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Olle Svenning - mest känd som ledarskribent på Aftonbladet - skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent "partiordföranden", Palme "Palme" och Olle Svenning själv "Hans Stenberg". Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

"Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat." Pekka Langer blev självklart programledare. [...]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. [...]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harspund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

- Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. [...]

- Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

- Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. [...]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

- Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. [...]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

- Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn? 

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet - det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan - men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Svenska bilder.

"Svenska bilder" - Hasseåtages debutfilm från 1964 - finns sen en tid tillbaka på dvd. Visserligen måste man köpa den i en box jämte minst tre filmer som man redan har, men det kan det vara värt. Innan jag gjorde det har jag bara sett filmen ifråga två gånger i mitt liv, en gång under dess korta tid som hyr-vhs på åttiotalet och en gång på en obskyr filmfestival. Den är värd en större spridning än så.

När jag ser den erinrar jag mig AB-kritikern Jurgen Schildts omdöme om Hasse Alfredsons debutfilm "Ägget är löst". Efter att ha slagit fast att filmen saknar roder och sammanhållning, konstaterar han att "men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska produktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda".

"Svenska bilder" är en ocean av infall. Från slapstick går vi över till musikal och vidare till naturfilmsparodi. Redan det animerade Per Åhlin-signerade demonstrationståg som utgör förtexterna är mer inspirerat än det mesta som går att se på bio idag. Varenda svensk kulturarbetare värd namnet passerar förbi, helst i så små och betydelselösa roller som möjligt. Om de inte, som Georg Rydeberg som mycket bedagad solochvårare, gör en skoningslös parodi på sig själva.

Uppenbarligen har Hasseåtage arbetat efter principen: allt är möjligt. Alla skämt är värda att iscensätta. Ju mer arbete som krävs från kostymörer, rekvisitörer och statister, desto mer angeläget att genomföra. 

Och då satte ändå SF, som producerade filmen, sin mest durkdrivne regissör och manusförfattare, Hasse Ekman, på att, med sin rödaste penna, stryka alla de mest inspirerade (läs: kostbara) infallen.

"Svenska bilder" spelades in på vintern 1963-64. Under 1963 hade Hasseåtage gjort två revyer, "Hålligång" och "Konstgjorda Pompe". I april 1964 skulle de ha premiär på sin monumentalrevy "Gula Hund". De hade bildat sitt bolag Svenska ord i oktober 1961. Julen 1963 bokdebuterade Tage Danielsson dessutom med "Bok" medan Hasse Alfredson gav ut sin tredje, "Gentlemannens årsbok", visserligen mest bestående av gamla radioskämt från Mosebacke Monarki.

De måste onekligen ha känt vind i seglen.

"Svenska bilder" kan inte heller ha varit helt okontroversiell när den, kärleksfullt men skoningslöst, häcklade det ängsligt moderna Sverige med rötterna så tydligt kvar i granskogen. I en scen vaknar Lars Ekborg och Birgitta Andersson upp nakna bredvid varann. De tittar blygt på varann innan Ekborg räcker fram handen och säger "Björkman". Den sortens tydligt antydda promiskuitet var fortfarande inte allmänt accepterad i sextiotalets början. Och i en lång, Tom Lehrer-inspirerad, musikalscen minns Monica Zetterlund troskyldigt sin barndoms Elsa Beskow-stad, där sybehörsaffären visar sig vara förtäckt bordell.Det är fascinerande att tänka på. Två småbarnsfäder, trettiotvå respektive trettiofem år, bägge gamla litteraturvetare, därefter tjänstemän vid Sveriges Radio, i Tage Danielssons fall rentav chef för underhållningssektionen, sprängde på ett helt självklart och chosefritt sätt ramarna för vad som kunde sägas i komedi. Och de gick från klarhet till klarhet i ett rasande, maniskt tempo, detta trots eller kanske tack vare att de vägrade "att bohemisera sig - varken LSD eller nattarbete". Och de höll ribban högt och rev den sällan.

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att rota runt i andras konstnärsskap och fundera på vad jag uppskattar och ogillar. Det är en sak som väcker större beundran hos mig än något annat: produktivitet. Bakom produktiviteten finns fliten. Och som gammal lutheran uppskattar jag flit. 

Att Cornelis eller Lundell supit har jag väl för all del, i obotlig ungdomlig romantik, låtit mig tjusas av. Men betydligt mer har jag gått igång på att de, trots fylleslagen, punktligt levererat sina visor, romaner och muskelrockare. Att författarskapet aldrig upphörde, att pennan ständigt hölls i rörelse. 

På så vis har de alla  byggt upp ett konstnärsskap som är så mycket större - inte bara kvantitativt - än de enskilda delarna. "Svenska bilder" har sina temposvackor och vissa skämt har inte överlevt samhällsomvandlingarna, men som en pusselbit i nåt mycket större har den ett egenvärde. Den är så tydligt gjord av två människor som vägrade att erkänna några begränsningar och som bara kände till två riktningar: framåt och uppåt.

Att Hasseåtage sen, mer eller mindre genast, slog sig ner i skrivarstugan för att göra en film enligt en exakt motsatt princip - istället för allt: inget, istället för Joyce: Beckett - vilket resulterade i "Att angöra en brygga" 1965, tyder på att modet och kreativiteten knappast minskade i takt med framgångarna. 

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga - men kanske något okritiska - kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 - "Akta huvet" - gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten).

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats rakt av från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.

På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram "The Svenska Ord Story", och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: "HasseåTage". Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femti år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén "Farfars barnbarn", som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är att det är hämtat från kabarén "Farfars gladbarn", som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder - hundar, grodor, svanar och sniglar - som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage "gör just nu" och själv besvarar frågan: "De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker." Redan 1963 - ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär - är både "Hasseåtage" och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Nu börjar vi snacka!

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!


Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säja.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna - skicka den till mej! Det kan vara nån av de åtti jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål - sänd den till mej istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte "recensionsex" på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)