Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med "nymfomana" böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Så Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Fransisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag - nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade - är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

Film für Cazale.

John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen dom har i staterna. Tre av dom vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare - när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm "Cotton Club" - skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on 'The Godfather' other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan - för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen - var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, 'I´ll set my clothes on fire - if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för "that little dwarf" (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation. Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare - Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette "Deer Hunter". Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när dom förstod att Cazale var i princip död eftersom dom investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska "Easy Riders, Raging Bulls", den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

I, Robert.

Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en överhettad Per Morberg som skäller ut journalisten, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy - som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern - jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk ("kanske därför att jag drack mjölk")
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sej för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sej nämligen Bickle som en krabba). Men mest är han omöjlig, stressad, sur, avvisande, blyg och på väg nån annanstans. Transkriptionen är full med markörer som "(Ger mig en blick: Det är tillräckligt redan. Vill gå)" och "(Tittar på klockan, säger att han måste gå)".

Intervjuns upplösning är själva essensen av en man som nog inte är helt i balans med sej själv (eller nåt annat):

DE NIRO: Jag är mycket försenad. Gud, vad jag är försenad.

PLAYBOY: Till vadå?

DE NIRO: Några människor kommer över; jag vill inte vara försenad.

PLAYBOY: Vilka människor?

DE NIRO: Vänner?

PLAYBOY: Vänner har förståelse om du är försenad. Du är alltid försenad.

DE NIRO: Inte om någon väntar vid dörren.

PLAYBOY: Det verkar underligt: du står på krönet av din karriär, ändå är du alltid på språng: du verkar inte ha kontroll över ditt liv.

DE NIRO (Praktiskt taget utanför dörren): Du har rätt, jag borde ta mer kontroll över mitt liv! Jösses, den är redan 7:15!

PLAYBOY: Nej, det är den inte. Den är bara sju. Varför går din klocka en kvart före?

DE NIRO: För att jag inte ska komma försent.

Forget it, Jake. It´s Chinatown.

Ibland måste jag påminna mej själv om att jag inte bara är intresserad av gamla gubbar ur den svenska nöjeshistorien. Jag är också intresserad av gamla gubbar ur den amerikanska nöjeshistorien.

Ikväll repriserar SVT en dokumentär om Polanski, och häromdan tvingade jag min fiancé att se om Chinatown (plats 18 på min lista över favoritfilmer).

Det är en mäktig film. Trots att solljuset över det uttorkade Los Angeles så när bländar en, är den kolsvart, sotsvart, korpsvart. Ingen försoning, ingen förskoning. Makten är ett kluster av illvilliga skrupulösa män som vill ha allt och tar det: hela LA:s vattenreserv likaväl som sin dotters oskuld.

Jag älskar det. Konspirationsteoretikern i mej dansar salsa.

Det ryser i mej när privatsnoken Jake Gittes (Jack Nicholson) berättar om sin tid som patrullpolis i det korrupta Chinatown:

"What were you doing there?"
"Working for the district attorney."
"Doing what?"
"As little as possible."
"The district attorney gives his men advice like that?"
"They do in Chinatown."

Roman Polanski kom till USA som trettiofemåring som dissident från Polen. Han hade för avsikt att utforska människans ondska på film. Han fick ganska snart möta den i verkligheten.

I "Rosemarys baby" blir Mia Farrow gravid med Satans barn. I verkligheten sprättade en mänsklig Satan upp Polanskis gravida fru. Den nionde augusti 1969 ramlar Charles Manson och hans LSD-kollektiv in i det sorglösa Hollywood, slaktar sjutton människor och sticker en kniv rakt in i blomsteryran och ändar därmed blomstereran.

I "Chinatown" gör patriarken och pionjären Noah Cross sin dotter Evelyn med barn. Manusförfattaren Robert Towne - en man med ett skägg - ville att Cross skulle dö i slutscenerna och bli en sensmoral: rättvisan ska segra, ondskan ska förgöras.

Polanski var av en annan åsikt. I hans ögon var världen en smutsig plats och det enda logiska och tillfredsställande slutet var att istället låta Evelyn dö och bana fri väg för Cross att ta sig an sitt incestbarn.

Polanski: "I thought it was a serious movie, not an adventure story for the kids".

Towne: "Roman´s argument was, That´s life. Beautiful blondes die in Los Angeles. Sharon had".

Jag är egentligen ingen vän av svartsyn, och hade inte fallit som den hundrakiloskoloss jag är om det inte vore för den råbarkade humor som samtidigt pulserar genom filmen. Nicholson sitter med världens största näsbandage efter att ha blivit snittad av en "midget" (Polanski själv):

"My goodness, what happened to your nose?"
"I cut myself shaving."
"You ought to be more careful. That must really smart."
"Only when I breathe."

Filmens något deprimerande sens moral ligger väl också däri: livet gör bara ont just när vi lever.