En arton år försenad rapport.

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring. Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är - hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga "här kommer jag med era löner!" Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen. 

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson - autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen - och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära - Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting - tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur - men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Svensk historia i löpsedlar del 2.

Serien med den här bloggens tråkigaste rubrik nånsin fortsätter: i boken Nyhetsflås & tidsanda samlar journalisten Paul Frigyes de mest representativa löpsedlarna från svensk tidningshistoria. På bloggen En man med ett skägg samlar Kalle Lind de mest representativa löpsedlarna från Paul Frigyes bok. Det kan verka som om jag låter nån annan göra ett tyngre jobb än jag, men då har ni inte kämpat mot min skanner.

Svensk historia i löpsedlar del 1.

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti - Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är "Förbjud förbud", med "Stoppa ensamheten" som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: "Ingen nöjesmoms" och "Inga lapplisor". "Fri fart" är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, "EG-skatt" är säkert också realiserbart. Innan "vi" gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort - inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat - men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det - jag fick också cd-kompilationen "En massiv överdos Thore Skogman". Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på "Rökt gök med lök".

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga "Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom" (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller "bizarra") företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, "Smoke rings" och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller "obizarra"): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: "Pust ... pes ..." Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: "Vi geodeter får inte vara rädda för att bära". Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: "Brita, det jävla apskaftet". I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och "utlånat av Lennart Swahn". Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn - tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s "Blåsningen" - kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum. På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus - oftast preciserat "Liljeholmens" - medan en falang kunde svära på att det var en gurka - lika ofta preciserat "Mäster Grön".

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Ztaël von Holztein.

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden - pionjärtiden! - i sin bok "Blåsningen" (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! "Hurra", ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson - jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet - och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber

(Alf Svensson i samplat talparti: Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans -
ge riksdan ett nytt parti

Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten "Häng me´" med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet "vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galosch", hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är "traditionell" ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio - vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha - göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. "Etik" är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på "långt hår".)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött - Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass - krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för "glaskross" - mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln "De övergivnas armé". Det är en bok som a) försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

"De övergivnas armé" är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i "yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv" - men framför allt kommer dom med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör - kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Så väl som en Anne.

Det här är så fascinerande.

Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

Men det är ju inte som förr.

Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.