Till startsidan

Nedan visas inlägg taggade med "per ida och minimum", klicka här för att komma tillbaka till alla inlägg.

Kristna barnböcker del 4: Mamma berättar för Jonte.

Som vi tidigare konstaterat här på bloggen, så knullades det en jäkla massa på sjuttitalet. Det fanns också ett starkt behov hos denna generation knullare att berätta för sina barn om vad de gjorde och varför, antagligen som en reaktion på att deras egna föräldrar fabulerat om storkar och tänkt på imperiet.

I "Filip frågar" och "Per Ida & Minimum" fick därför sexti- och sjuttitalister lära sej diverse matnyttigheter (t.ex. att pappas snopp blir stor och står rakt ut och att slidan kan tänjas ut som en gummisnodd). I Danmark var man förstås ännu öppnare och frigjordare och körde hippiebil till BB, där glada läkare drog glada barn ur kussen.

"Mummel - en ny människa" från 1970 skildrar i svartvita foton ett tidstypiskt föräldraskap: först spelar mamma tvärflöjt medan pappa skriver maskin, därefter växer barnet i mammas mage och sen går hela familjen ut och demonstrerar.

Och givetvis avslutas det proggenligt med att föräldrarna hookar upp med några andra glada blomsterbarn:

Engelska "Hur jag blev till" (översatt till svenska av Lars Ardelius och hans dotter - no further comments) gör vällustigt samlagsreklam för vetgiriga telningar:

När mannen och kvinnan guppat på så länge att man tror de håller på att spricka - så gör de det, nästan! Plötsligt slutar allting, både för mannen och kvinnan, i en enda stor och ljuvlig skälvade skakning, som kallas orgasm.

Det var m.a.o. så fruktansvärt frigjort att min egen generation egentligen borde ha blivit frigid av ren revoltreflex, men nånstans måste man väl rimligen dra gränsen för upproret.

Därför är det intressant att läsa en kristen så-blev-du-till-bok från 1975: "Mamma berättar för Jonte" (Anna-Stina Hanson, Verbum förlag). Där nämns nämligen inte samlaget alls. Där finns "ett pappafrö och ett mammaägg" som växer i mammas mage, men hur det kommer dit får lilla Jonte aldrig veta.

Däremot får han veta vem som står bakom hela processen:

- Det är barn man vill ha, sa hon. Man kan inte veta, om det blir pojke eller flicka, så vi var väldigt nyfikna. Bara Gud visste det.
- Gud vet allt, sa Jonte.

Sen får vi - och Jonte - som hastigast veta att "när du trängde dig ut ur mammas mage, var det inte så lätt". I övrigt verkar könsdelar och kroppsöppningar spela väldigt liten roll för barnets blivande.

Vad som dock spelar roll, och som sex av bokens sjutton sidor text kretsar kring, och som rimligen får säjas vara viktigare än själva konceptionen eller förlossningen, är - dopet:

- Vi ville göra som Jesus har sagt, lägga dig i Guds starka och goda händer, sa mamma, och så bad vi Gud hjälpa och skydda dig alla dagar.

Historien om hur mamma berättar för Jonte om hur han blev till i allmänhet och döptes i synnerhet, slutar stilenligt:

- Får jag tända ljuset, ropade Jonte, och snodde runt ett varv som om det skulle finnas en tändsticka inom räckhåll. Det var aftonbönsljuset, han menade.

- Nej, ikväll skall vi tända ett annat ljus, sa mamma, och tog fram ett stort vitt ljus och satte det på bordet.

- Det är Jontes dopljus, sa hon, det fick du i kyrkan, när du döptes och det skall vi tända till aftonbönen ikväll. Det är Jontes dopdag i dag. Det är precis fem år sedan du var i kyrkan första gången.

- Och nu är jag så stor, att jag kan gå till söndagsskolan alldeles själv, sa Jonte.
På nåt vis vill jag ändå försvara den här boken. Bortsett från det skitjobbiga i att hela texten är satt med versaler, så är den ganska ödmjuk och fundersam i tonen. Men nog verkar det ha varit roligare några kvarter därifrån, där proggmaffian kom i underbara orgasmer och snopparna stod rakt ut.

2009-09-08 07:00

8 kommentarer

Taggar: barnkultur, per ida och minimum, horst tuuloskorpi, kristna barnböcker

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

På sjuttitalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas "hålet" i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.Redan 1971 kom "Sådan får man ett barn" till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att "morens revne (spricka) hedder kussen" och att "tisse-manden (kissmannen) hedder pikken" och att "den lille pose" som far har mellan benen "hedder pungen".Nu ska det bli åka av. "Moren og faren kan godt lide hinanden" och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och "putter pikken ind i kussen".

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.Sen ställer sej far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall - och den danska folksjälen - är "hygge". Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått "mange, mange dave" så börjar far och mor prata med varandra:

"Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen",
siger moren til faren.
"Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende."Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.Och sen är mor og far glada och far klipper av "navle-snoren" och mor "hviler sig nogle dage" och barnet äter från "morens bryster".

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

2009-05-25 07:00

15 kommentarer

Taggar: därför blev vi som vi blev, sjuttital, barnkultur, per ida och minimum, skägg, progg

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde "Filip frågar" 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie - andra exempel här och här och här och här).Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde "Per, Ida & Minimum" 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. "Filip frågar" läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om "kóndom" och "péssar" - något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.

Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:
Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextitalet en revolutionär handling - mer om detta här - och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttital med aids, ett nittital med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mej och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mej över dom lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvet när jag läser om Filips frågor.Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i "Filip frågar" associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

"Filip frågar" och "Per, Ida & Minimum" har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttital går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. "Per, Ida & Minimum" innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:
Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttitalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade dom alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sej att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick dom antagligen till sjukhusets rökrum. Medan mammorna så klart fick röka i förlossningssalen.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säja att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sej.

Hursomhelst - min tes är att sjuttitalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:
Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I "Filip frågar" får vi lära oss att penisen kan kallas "pillesnoppen, pitten, kuken" och att skötet kallas "vagina, fitta, hål och många andra namn". Givetvis får vi se pessar och spiral - fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus - och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:Jag är ärligt glad att jag växte upp med dom här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mej ner mellan lakanen.

2008-04-13 11:25

21 kommentarer

Taggar: därför blev vi som vi blev, sjuttital, barnkultur, per ida och minimum, progg

Gjort radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow), teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare), böcker (se nedan), krönikor (City, Faktum, Nya Upplagan), ståupp, trams samt övrigt. Döpt sina söner till (bl.a.) Cornelis och Beppe (efter män med skägg) och Fritiof (efter en sjöman och en pirat). Är perverst intresserad av gubbar i nöjessverige. Enligt sin terapeut söker han en farfarsgestalt. Nås enklast på lagomtjock@yahoo.se.