Republiken Sverige ...

... var titeln på en liten debattbok, författad av bl.a. Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform - nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig - ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden - de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring. 

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Svensk historia i löpsedlar del 2.

Serien med den här bloggens tråkigaste rubrik nånsin fortsätter: i boken Nyhetsflås & tidsanda samlar journalisten Paul Frigyes de mest representativa löpsedlarna från svensk tidningshistoria. På bloggen En man med ett skägg samlar Kalle Lind de mest representativa löpsedlarna från Paul Frigyes bok. Det kan verka som om jag låter nån annan göra ett tyngre jobb än jag, men då har ni inte kämpat mot min skanner.

Svensk historia i löpsedlar del 1.

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Olle Svenning - mest känd som ledarskribent på Aftonbladet - skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent "partiordföranden", Palme "Palme" och Olle Svenning själv "Hans Stenberg". Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

"Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat." Pekka Langer blev självklart programledare. [...]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. [...]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harspund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

- Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. [...]

- Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

- Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. [...]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

- Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. [...]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

- Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn? 

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet - det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan - men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Skäggets tredje & sista fräckisar.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att vi tidigare närläst volymerna Skäggets bästa fräckisar (1965) och Skäggets andra fräckisar (1966). Normalbegåvade läsare inser att Skäggets tredje & sista fräckisar (1968) är uppföljaren.

När jag jobbade på gruppboende för längesen berättade en downssyndromare att hans dito rumskamrat "bajsat vitt" på hans tygkanin. Samma olustkänslor - och samma ofrivilliga fnissbehov - som for genom kroppen på mig då känner jag igen när jag läser om tandlösa gubbar som pratar Tant Mård med småflickor eller tillresta lantisar som inspekterar torvan på yrkeskvinnor.

Sista chansen, sa kärringen och hoppade kråka i sparrislandet.

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet - han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet "Sexuella reformer", det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för "perversioner". F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta "perversioner".

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] "Tystnaden" och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. [...] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! [...] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. [...]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville - även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i "De erotiska minoriteterna". Och även om det hela framstår som hjälplöst naivt - vilket bara understryks av den välformulerade svenskan - så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring. I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd vill jag springa därifrån . 

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar: 

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.

De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta. Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på. 

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst: 

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.

De erotiska minoriteterna 6: Tidelag.

Könsumgänge med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. […]

I USA har [pionjären inom forskningen kring sexualvanor Alfred] Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. […]

De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. […]

Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar i samlag mellan kvinnor och mulåsnor. […]

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren. Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då det förekommer hos homo sapiens? […]

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Säga vad man vill om läkaren och debattören Lars Ullerstam, men han måste onekligen ha varit djärv när han gav sig in i debatten 1964.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar. Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson. 

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”. 

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. [...]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. [...]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg.