De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet - han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet "Sexuella reformer", det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för "perversioner". F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta "perversioner".

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] "Tystnaden" och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. [...] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! [...] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. [...]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville - även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i "De erotiska minoriteterna". Och även om det hela framstår som hjälplöst naivt - vilket bara understryks av den välformulerade svenskan - så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring. I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd vill jag springa därifrån . 

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar: 

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.

De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta. Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på. 

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst: 

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.

De erotiska minoriteterna 6: Tidelag.

Könsumgänge med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. […]

I USA har [pionjären inom forskningen kring sexualvanor Alfred] Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. […]

De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. […]

Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar i samlag mellan kvinnor och mulåsnor. […]

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren. Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då det förekommer hos homo sapiens? […]

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Säga vad man vill om läkaren och debattören Lars Ullerstam, men han måste onekligen ha varit djärv när han gav sig in i debatten 1964.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar. Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson. 

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”. 

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. [...]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. [...]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg. 

De erotiska minoriteterna 4: Pedofili.

Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar dessa erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar. Ja, det är läkare Lars Ullerstam som anropar från 1964 igen. I kapitlet ”Pedofili” i boken "De erotiska minoriteterna" tar han sig an Det Fulaste Som Finns, och som så ofta har han rätt i sak (det är säkert så att mammor på Samoa drar sina söner i struten) men fel i argumentationen (det innebär ju inte att det är en bra idé). 

Det ska sägas att Ullerstam knappast uppmuntrar pedofili: 

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan visare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

En inställning som man kanske ändå kan hysa viss respekt för – även pedofilen är en människa und so weiter. Men så börjar då Ullerstam nyansera den gängse bilden av den fula gubben:

Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma.

Det resonemanget tror jag inte ens man kan hitta på Flashback idag.

Ullerstam medger dock utan större invändningar att ”pedofilklientelet innehåller rätt många våldsmän, av vilka en del är mycket svårartade.” Han kan till och med köpa idén att man spärrar in alla pedofiler: ”Det är omöjligt att veta vilka pedofiler som är potentiellt farliga. Därför finns det ingen annan möjlighet än att skära alla över en kam, även om det kan förefalla onödigt grymt ibland.”

Men! Ullerstam vill ändå inte riktigt släppa resonemanget där. Han vill så innerligt gärna nyansera också den bilden:

Jag vill dock peka på en särskild kategori av ’fula gubbar’, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med lite god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp sluta sina liv i tragik?

För nånstans vill Ullerstam tillerkänna också pedofiler inte bara ett människovärde, utan också en rätt till sin sexualitet. Han konstaterar dystert - men ändå så gränslöst utopiskt:

Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till rent praktiskt. [...] De ’fula gubbarnas’ sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.

De erotiska minoriteterna 3: Exhibitionism.

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Lars Ullerstam, mannen bakom den vansinnesliberala skriften "De erotiska minoriteterna" (1964), har ett särskilt intresse för blottare (exhibitionister) och tittare (skoptofiler). Han hyser en from förhoppning om att "inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig":

Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. [...]

Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis.

Blottare och tittare för osökt Ullerstam över på två av sina (kanske något överraskande) favoritirritationsobjekt - nudister och RFSU. Nudister/naturister betraktar han som "en bisarr form av neo-puritanismen":

Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

RFSU - som man ju uppfattar som en oerhört progressiv inrättning på sin tid, bildad genom Elise "Ottar" Ottesen-Jensens, faktiskt, heroiska kamp för preventivmedel och sexualupplysning - tycker Ullerstam är en bigott organisation, hjälplöst klamrande sig fast vid idén om en ren och heterosexuell kärlek. De handböcker som finns menar han hänger upp sig på "hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt":

Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

Inte utan syrlighet sammanfattar Ullerstam sina egna toleranta uppfattningar och RFSU:s pryda:

En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rentav blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhibitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Läkaren Lars Ullerstams klassiska - och ökända - debattbok "De erotiska minoriteterna" (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet "Incest" petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens - och förmodligen de flesta andra världars - största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn ("tunnelleken"), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken - som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant - går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen - "att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd" - avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle "vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker".

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: "Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare".

Av de hundra undersökta fallen tillhörde "samtliga incestare [...] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt":

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam - som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens - har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar "destruerar familjerelationer":

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och "samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt".

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

... och riksdalern i den andra!

Snusk.

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter "Blandfärs" och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som "storkukad" och "runkrum". Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som "kuk", "fitta" och "knulla" är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr - skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta - så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min "Proggiga barnböcker" - det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska - okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga - effekten. "Kisspinne" kan ju faktiskt vara roligare än "kuk".

På den legendariska lp:n "Folklår" sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan "Jag åkte till storstaden Mora" utgår från Taubes "När jag var en ung caballero" med omkvädet "för kärlek och solsken och sång - pling plong" och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från "Fula visboken", en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska - utom rimorden:

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie "Pentagon" (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: "Vi straffknullar alla snattare med grovt salt". Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen "Blandfärs" och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.