Weise och den välutrustade dvärgen.
Fick en mejlfråga från Liv Strömquist om huruvida Arne Weise nånsin gått på bordell. I min värld ett normalt mejl en smutsgrå januaridag. Jag gick direkt till källan - Weises memoarvolym "I blickpunkten" - och fann även följande överflödiga information som jag nu i min tur delger er:
Vid Kungsportsbron stod en dvärg och spelade fiol. Han såg ruskig ut. Bland kamraterna på Hvitfeldtska läroverket gick vilda historier om fiolspelaren. Han skulle ha en enorm manslem till den lilla kroppen. Den skrämde han förbipasserande damer med. Sas det. [---]
Mitt första försök till samlag blev en katastrof.
Vissa unga damer hade rykte om sig att vara frigjorda. Enligt "experterna" bland oroliga tonårsgrabbar var de "görkåta".
En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty så frigjord var hon nu inte att hon hade velat ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt mål till dess hudsträngen mellan ollonet och förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.
Förödmjukad och blodig lomade jag hem.
Några år senare bor han i Milano, där han strax lär sej identifiera en bordell och köpa sin kärlek för lire.
Jag vill understryka att det alltså är Arne Weise som berättar detta. Djur-Arne, Jul-Arne, Pensionärs-Arne, Trevlige Glad-Arne Med Leendet. Varför han gör det är en fråga för psykologin, att han gör det gör mej lika delar munter och illa till mods.
Kanske vill han vara role model för unga tonårsgrabbar av idag (eller igår, boken kom 1995) och berätta att även han, Arne Weise, har stått där med sönderskavd lem. Kanske vill han bara ha uppmärksamhet den här gången också.
Jag vet att jag ställt den här frågan förr i samband med Weises memoarer: varför, Arne? Vad vill du säja mej?
Avdelningen för pysslingporr.
Det här är naturligtvis förkastligt ur en moralisk synvinkel. Som feminist och vän av småväxta måste jag naturligtvis ta avstånd från en film om hur en mycket kort dansk kille systematiskt plågar kvinnor. Usch och tvi säjer vi till denna sjuttitalssexploatering av allt som är spektakulärt och naket. Tacka vet vi Höga Visan.
Men det är naturligtvis roligt att en film lanseras med en tagline som: "Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!"
Och med en annan som: "Någonting är ruttet i Danmark. Han heter Olaf".
Och med en baksidestext som:
Han driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Utöver sin tillverkning av leksaker, sysslar han mestadels med sadism, droger och kvinnohandel. I vindsvåningen håller han ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade. Han är världens mest ondskefulla dvärg och innan solen gått ner kommer han ha snärjt ännu ett oskuldsfullt offer till sin lya av syndafördärv.
Fast roligast av allt är nästan att regissören givetvis heter Vidal Raski. Det är precis vad jag förväntar mej att galna påtända misogyna sjuttitalsdemonregissörer ska heta.
En karriär att avundas.
Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs liv.
Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.
Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.
Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och - tadaaaam - Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).
2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo, och tro det eller ej men Karlsson var också med och sponsrade.
I huvudrollerna har Hatwig - på gammalt marknadsvarietémanér - placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.
Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen "grönfläckiga halvidioter" och "sanslösa paraplyråtta".
Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja "okänt företag" istället för "okänt föremål" kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.
Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. Skara Sommarland får tokstor exponering, vilket givetvis kan ha att göra med att Bert Karlsson var med och sponsrade.
I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit "We are the Bubbles". Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.
Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av dom gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: "höstens roligaste filmäventyr".
Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sej tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.
Först startade han "En ding ding värld". En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hartwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd... lånade härifrån.)
Sen startade han Veckans Nu!
Sen - vid typ femti års ålder - startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)
Och nu - Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.
Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sej.
Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än "renässansmänniska".
Möjligen "knäppgök".
På det festliga rashatets tid.
En festlig anekdot i Myggan Ericsons gamla Ernst Rolf-biografi (som jag antar ligger på dom flesta av landets nattduksbord i detta nu) innefattar en australisk showsimmerska, hennes manager, en landslagssimmare, ett vattenpoloess, en negerbetjänt samt den fryntlige revykungen och kuplettcharmören Rolf himself.
Simmerskan Anita Kellerman utvecklade med tiden ett nummer som gick ut på att hon "gjorde perfekta trampolinhopp" och "simmade linjeskönt" i en genomskinlig vattenbassäng. Vi kan alla föreställa oss att detta krävde en budget som ganska få scenföreställningar 2008 jobbar med. Ännu mer extravagant blir det när man betänker att detta bara var en i en oändlig räcka storslagna tablåer.
Rolf hyrde in Kellermans nummer till sin Cirkus-revy 1927. Som ett festligt upptåg - Rolf var betydligt mer intresserad av upptåg än t.ex. sketcher eller skämt - bjöd Rolf en kväll in Arne Borg, legendarisk världsmästare i simning, och vattenpolospelaren Ville Andersson (antagligen legendarisk i vattenpolokretsar). Dessa hoppade och skuttade i bassängen till publikens ohöljda förtjusning. Det är ju alltid roligt att titta på vuxna män som badar.
Myggan skriver:
Rolf tyckte det började bli roligt och beslöt återuppliva en lustighet från forna dar. Han hoppade iklädd frack i bassängen. Publiken jublade. När han dyblöt kom upp togs han emot med en badkappa av sin negerbetjänt Bobby. Rolf tog, stark som han var, Bobby, och kastade ner honom i bassängen. Det var ett skämt som Rolf gillade högeligen, speciellt som Bobby inte kunde simma utan fick livräddas av Arne Borg.
Vad som därefter händer är att miss Kellerman, simmerskan, påhejad av sin man, vägrar att utföra sitt nummer eftersom "vattnet hade förorenats av en neger". Dan därpå tvingade mr Kellerman Rolf att byta hela vattenbeståndet i bassängen till något garanterat icke-kontaminerat.
Det intressanta är att historien röjer så många lager av rasism. Visst är paret Kellerman dom verkliga bovarna, ättlingar till gamla straffångar som skjutit aboriginer som hobby. Men i sammanhanget glömmer man gärna Rolfs oförställda glädje över att en svart man inte kan simma. Och att han tvingas visa upp sina bristande förmågor inför ett fullsatt Cirkus.
Och inte minst ställer det sej i vägen för Myggans eget upprepade bruk av begreppet "neger" och att han inte nånstans problematiserar att Rolf hade en "negerbetjänt" i ensemblen. Som en kul grej.
När Myggan i nästa stycke berättar att Rolf samma år satsade på en lilleputt-show - Singer Midgets, "22 lilleputtar som allesammans rymdes i en taxibil och som hade sin egen show med jazzband, trolleri, atletnummer, cowboytricks, parodisk boxningsmatch" - är man så avtrubbad att man inte längre reagerar.
Varje gång farfar påstår att det var bättre förr - tro honom inte. Farfar var möjligen bättre förr, men det är farfars prostatas fel. Inte tidernas.
Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.
Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse. Men man skyndar förbi det. En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som "makabert". Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.
Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.
Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält - efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta - var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.
Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dom med 23 ponnies och - som en persiljekvist på en dagobertmacka - adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.
Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade dom kort och gott upp ett miniliv.
Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvernirflaskor.
Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att - ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.
Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.
Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.
Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.
ALLRA SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
Allt du inte ville veta om våra folkvalda.
NÄST SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!