Skäggets tredje & sista fräckisar.
Åke Söderqvist - som han hette bakom skägget, dåförtiden riksbekant Aktuelltchef, tevenöjeschef och framför allt som provokatör i just
Skäggen-programmen - framhärdar i sitt förord att han saluför "den lite eleganta, salongsfähiga fräckisen". I tidigare inlägg har vi konstaterat att fräckisarna gärna handlar om horor, tidelag och frigida/nymfomana fruntimmer. Vad som påstås ha gått hem i salongerna på sextiotalet gör det inte nödvändigtvis idag.
Men vi ska minnas att böckerna kom i en tid då författare, kulturskribenter, Vilgot Sjöman och Per Oscarsson tävlade om att flytta fram snuskpositionerna. Åke Söderqvist kommenterar:
Min första bok vållade skandal genom att i en värmlandsskola användas i modersmålsundervisningen. Jag skulle inte bli överraskad om denna utgåva kom till användning i söndagsskolan. Utan att det blir skandal!
Jag har för all del ingen närmare koll på sextiotalets - eller någon annan tids - söndagsskolor, men jag betvivlar att han nånsin blivit besannad. För även om det är pikant snarare än grovt, ekivokt hellre än explicit, så handlar det fortfarande väldigt mycket om "kvinnor ur det lättare gardet" och "Stockholms kärlekssamariter". Och även om Söderqvist gör en stor sak av fräckisarnas avsaknad av "runda ord" - som den samtida termen löd - så blir det väl så slipprigt med de barnvänligare synonymerna:
Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös - sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
- Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
- Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.
Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
- Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
- Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
- Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.
Svante från Motala är på tillfälligt besök i Stockholm. Han är mycket fascinerad av den kungliga huvudstaden, eftersom det finns så många intressanta saker. En afton känner han hur det pockar alldeles oerhört i "kärleksdosan" och på Biblioteksgatan träffar han på en vacker och villig yrkeskvinna.
Eftersom erfarna män i hans vänkrets varnat honom för galanta men ack så farliga sjukdomar, vill han, innan han skrider till verket, klart förvissa sig om att flickan är frisk.
Han tar med sig flickan något avsides och i skenet av en tändsticka företas en undersökning. Snart nog frågar Svante ivrigt:
- Kan du kissa?
Tösen, som av naturliga skäl är ganska irriterad över det ovanliga och omständliga förfarandet, svarar en smula förargat:
- Det är klart att jag kan!!
- Skynda dig och gör det då, säger Svante, för det brinner i torvan.
Två medlemmar av ledighetskommittén går ströget fram. Framför dem går en s.k. fin dam med sin lilla dotter. När modern och flickan passerar en överförfriskad ölgubbe, som tror sig avlida i urinförgiftning om han inte genast uträttar sitt behov, pekar dottern på farbroderns kisspinne och säger:
- Mamma, mamma, vad är det där?
- Tyst. Det är ingenting att tala om, väser modern.
De bakomvarande från ledighetskommittén ser på varann. Den ene säger:
- Du, vikka jäkla pretantioner!
Dottern berättade för sin mor om bröllopsresan i Afrika:
- Så en dag höll det på att gå alldeles åt helsike. När vi skulle ge oss av, vägrade den förbannade kamelen att stiga upp.
- Oerhört! replikerade modern. Redan på bröllopsresan!
Vi sammanfattar: Tant Mård, televinken, kärleksdosan, torvan, kisspinnen och kamelen. Oanständigare ord har jag väl för all del hört, men sammanhanget gör dem väl så snuskiga som dem man finner klottrade på lyktstolpar. De sammanfattar den märkliga blandning av oskuld och syndafall som genomsyrar alla skäggfräckisarna.
När jag jobbade på gruppboende för längesen berättade en downssyndromare att hans dito rumskamrat "bajsat vitt" på hans tygkanin. Samma olustkänslor - och samma ofrivilliga fnissbehov - som for genom kroppen på mig då känner jag igen när jag läser om tandlösa gubbar som pratar Tant Mård med småflickor eller tillresta lantisar som inspekterar torvan på yrkeskvinnor.

Sista chansen, sa kärringen och hoppade kråka i sparrislandet.
Tempelbolare.
En mejltråd som jag har suttit och tjyvläst kom på diverse kringelikrokar in på begreppet "tempelbolare". Det ska erkännas att jag under mina studier i bilbelkunskap bara verkar ha skummat igenom 1 Konungaboken i 1917 års översättning:
Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid. (22:45-46)
Vad pysslade då dessa tempelbolare med? Av allt att döma samma sak som tempeltärnorna. Den danska översättningen är - paradoxalt nog - något begripligare för moderna öron:
De sidste af Mandsskøgerne, som var tilbage fra hans Fader Asas Tid, udryddede han af Landet.
"Bola" är alltså en i den långa raden synonymer för det där verbet som leder till lycka och olycka. Från medellågtyskans bôlen kom det in i svenskan, där det kom att bli särskilt vanligt under sextonhundratalets häxprocesser då kvinnor som misshagade patriarkerna antogs ha bolat med djävulen.
"Tempelbolare" var alltså den grupp människor - och huruvida detta var ett yrke eller bara en hobby låter jag vara osagt - som bedrev otukt i templen, gissningsvis med religion som orsak/ursäkt. Fader Asa var uppenbarligen mer tolerant med det här skicket än hans son Josafat kom att vara.

Att "bola" - och ännu mindre "tempelbolare" - inte längre är i svang i den allmänna vokabulären, indikeras bland annat av att en googling snart ger träff på "bola mamma". Vilket alltså inte har nåt med varken Oidipus eller förortsslang att göra utan verkar vara ett inslag i den särskilt aktiva subgenre inom new age som rör graviditet:
Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan barnet höra ljudet.
Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan barnet höra ljudet.
Och hade "bola" gett allmänheten samma associationer idag som på 1600-talet så hade kanske inte Ulricehamns strumpfirma Bola haft adressen Köttkulla.